Stor? Skakis? Höll du tätt? Jag har sett björn och nu rasslar det till i telefonen. På mindre än trettio sekunder kommer sex sms från kamrater i skogen och alla undrar över min hälsostatus. Jag är på björnjägarutbildning och har just rapporterat den första närkontakten.

Av Peter Hillve
 
Hmmm, vad tror du hade hänt här? Instruktören C-G Smålänning tog oss till skjutbanan. Av förklarliga skäl.
En dag i augusti möter vi upp på rovdjurscentret De fem stora i Järvsö; sex hugade björnjägare med stora förväntningar. Nu ska vi i Jägareförbundets regi drillas i björnvett och jaktformer på björn.

Jag känner mig lite som skolgrabben på ferie. Jag ler åt den tanken några dagar senare när jag sitter i myrkanten och funderar över varför jag utsätter mig för alla dessa knott. Två dagars teori och skjutbaneexercis bara för att plågas av dessa smådjävlar. Pressad till gränsen för sammanbrott har jag börjat elda surnäver i lovart.

"Han är som han är, björn. Det går inte å lite på´n." Orden ringer fortfarande i huvudet på mig. En lagom trivsam insikt att sällskapa med när man sitter som ensam sörlänning i främmande land och väntar på sin första närkontakt.

Björnsimulatorn

Första delen av kursen introducerade en av kursens röda trådar. Säkerhet.

I källaren på rovdjurscentret provsköt vi en av Sveriges första björnskyttesimulatorer. Förmiddagen hade gått åt till allmänt rovviltsresonemang och projektledaren Tomas Frisk klargjorde att vår principiella utgångspunkt alltid måste vara att björnen bara gör vad han är skapt till. Han överlever.

Skjutsimulatorn var en kittlande bekantskap. Björnen kommer gående på åttio meter. Du skjuter, skottet tar illa, björn lokaliserar skytt och du har nu tre till fyra sekunder på dig att göra det omöjliga: att sätta en kula i huvudet innan du själv får den sårade björnen över dig.

Om och om igen; i olika variationer. Budskapet är klart. Träna verkligen skytte – jaga sedan! Skadskjutningar ska undvikas – både för björnens och för jägarens egen skull.

Vilken högljudd nötskrika, tänker jag på min myrkant, men reflekterar inte närmare över att fågeln har skrikit och tjattrat i närmare en kvart. I det läget borde jag frågat mig varför. Orutinerat.

Redan i simulatorn på rovdjurscentret betonade instruktören C-G Smålänning det där med att vapnet ska passa.

Visst, det där vet man ju och den egna bössan passar som handen i hansken. Trodde jag. Andra dagen blev jag av med den villfarelsen.

Efter lite måttande och kikande konstaterade C-G Smålänning att om kolvkammen höjdes rejält, skulle korset sitta där jag tittade. Med lite gummi, tejp och en mjuk kula på växelspaken blev plötsligt min korta Mannlicher en förlängd, snabbskjutande kroppsdel som suttit där sen barnsben. C-G Smålänning mös sitt vad-var-det-jag-sa-leende.

I ett grustag bytte vi så ut pappälgen mot en björnfigur. Styrkt av sex koppar kaffe fick jag börja med att avlossa fyra snabba skott med jägarmässigt stöd mot stillastående björn.

Vi simulerade anfallande björn på 30 meter och vi sköt ömsom individuellt, ömsom i grupp. Jag gillade kolvanpassningen och den lilla gummikulan, som nu gjort det möjligt för mig att repetera dubbelt så snabbt som jag brukade.

Därefter blev det skytte på löpande björn, på nära håll. Varje övning avslutades med att alla sköt tillsammans på pappfiguren. Den individuella prestationen suddades ut, men träningsmomentet bestod. Att skjutbanan kan vara så här kul visste jag, men nu hade jag också fått pedagogiken: Gör skyttet snabbare, bort med prestationen och få tränade jägare i retur.

På kvällen blev det mer teori. Vi kurade i ett litet sovrum i jaktstugan, med overheaden igång och en erfaren eftersöksjägare på björn vid apparaten.

Anders Andersols vet hur björnen fungerar. Vi gick igenom allt från beteende och reproduktion till skadade björnar.

Anders berättade att björnen gärna "går i krok" och lägger sig i bakhåll för eftersöksekipaget. De av oss som hade några vildsvin på sitt samvete nickade instämmande.

Handfasta tips

Overheadluften blev lite friskare när vi fick några handfasta tips: När du skjutit första skottet, repetera i skottet så hör björnen inte dig. Stå för allt i världen stilla och rör dig inte i sidled! Har du skjutit ett bra skott kan han falla efter tjugo meter, men ta inga risker.

Senare på kvällen introducerades hundföraren. Rasmus Boström åker runt i en gammal Landcruiser och jagar rovdjur. Överallt och ingenstans.

– Den av er som vill vara med på ståndskall ska veta att det kostar hundratusen att skjuta en hund av misstag. Det är mina hundar och så mycket är de värda för mig, säger Rasmus.

Det var ord och inga visor. Trots varningen var vi några som ville vara med om det blev ståndskall. Efter två dagar var vi väl förberedda och nu ville vi jaga.

Dagen efter sitter jag där i myrkanten och undrar varför nötskrikan håller låda. Jag ser någonting som rör sig i ögonvrån och vrider sakta på huvudet.

Nu går allting väldigt fort. En stor, brunsvart figur springer i myrkanten på åttio meter.

Nötskrikan, tänker jag. Det var därför den skrek. Jag har aldrig sett en björn i det fria och jag minns hur jag förvånas över att den liksom rinner fram över tuvorna. Jag tänker att den nog varit i närheten hela tiden och att nötskrikan vetat det, men inte jag.

Björnfrossa

Jag ser björnen i tre, fyra sekunder och hjärtat svarar med en stånghammare. Det bultar så hela kroppen skakar och jag tänker att jösses, jag kan inte skjuta, hur ska detta gå?

Med lite tur kommer björnen att välja att ta höger i myrkanten och springa längs en liten ås. Om trettio sekunder kan jag ha den rakt framför mig på sextio meter. Det är nu jag blir jägare.

Lika snabbt som jag fick hjärtsnörp, lika snabbt sprider sig ett oändligt lugn från magen och ut i armar och ben. Jag glider ned på knä, justerar skjutkäppen, håller mot åsen och spanar längs kikaren. Andningen är regelbunden nu och det finns ingenting annat än knivskarp tystnad. Jag andas djupt och förbereder mig.

Väntan.

En oändlighet och fyra minuter senare lyfter jag på hatten. Det är tyst i skogen. Till och med nötskrikan har lämnat mig. Björnen måste gått vidare rakt in i storskogen på andra sidan.

Nu pratar jag med jaktledaren som lovar skicka hundföraren. Telefonen börjar pipa av inkommande meddelanden. Jag slappnar av och dricker kaffe.

Jag har mött björn och jag är lycklig.

Fakta björnjaktskurs

Kursen i björnjakt var ett pilotprojekt som arrangerades av Jägareförbundet Gävleborg. Sex deltagare inkvarterades i en jaktstuga på själva jaktområdet, Sidertjärn, i nordvästra delen av Gävleborg. Kursen var delad i två delar: två dagars teori med simulator- och banskytte och två dagars praktisk jakt. Vi hade björnkontakt flera gånger under jakten, men ingen kom till skott.

En ny björnkurs arrangeras i slutet av augusti. Kontaktperson är Bertil Bäckström, bertil.backstrom@jagareforbundet.se.

Även kortare kurser kommer att arrangeras runt om i landet; håll utkik i Svensk Jakt Nyheter eller kontakta närmaste verksamhetskontor.