Det är sista helgen i januari och Rosenlunds jaktlag laddar för att fylla avskjutningsmålet på kronvilt innan säsongen är över. Någon hind och en eller annan kalv står på önskelistan. Chansen att lyckas är god, för vi befinner oss i ett av landets främsta kärnområden för kron, i Kolmårdsskogarna i södra Sörmland.
Av Gunnar Nilsson
Andreas Gustafsson hade inte räknat med att få en andra skottchans på kronhinden. Men när den väl dök upp var han beredd. Han har redan fällt över 50 kronvilt och kamrater till honom på andra håll i landet förundras över tillgången.
Å andra sidan är morgonen kall och klar, och varje rörelse och varje knarrande steg i snön torde vara avslöjande varningssignaler för det vilt som främst av alla är utrustade med varska sinnen, hindarna i synnerhet.
Men så är spelreglerna för dagen, skapade av naturen själv. Och som friluftsdag betraktat kan det inte bli friskare än så här.
– Om inte annat borde det kunna bli något vildsvin. Apropå kärnområde så gäller det även för detta vilt här i Virå med omnejd, säger jaktledare Henry Karlsson.
Jo, jaktlaget är väl medvetet om de exceptionellt gynnsamma jaktliga förutsättningarna, ett scenario som växt fram på bara 12 till 15 år.
Förutom Henry ingår i laget hans storebror Roland Karlsson samt Rolf Jonsson, Johan Backerud och Yngve Kjellgren. Den sistnämnde är emellertid sjuk för dagen, och i stället har Henry kallat in sin svärson Andreas Gustafsson som extra passkytt, och därtill de fyra hundförarna Sven Jonsson, Fredrik Sjöberg, Elisabet Åfors och Per Andersson.
Marken mäter 950 hektar och är en del av Jönåkers häradsallmänning. Allt är skog, sånär som på 22 hektar som är öppen mark.
– Det gör det lite svårpassat, men bitvis är skogen tillräckligt gles för att möjliggöra pass inne i såtarna, berättar Henry Karlsson.
Vildsvin i vassen
Första såten ligger i södra delen av marken. Området har omväxlande täta och mer öppna partier, och jag får följa med Andreas till ett pass i ett gallrat tallbestånd, relativt centralt i såten.
Elisabet ska gå in med Tova, en blandning mellan östsibirisk laika och wachtel, från öster och Per med Boss, tysk jaktterrier, från nordväst.
Innan vi vet ordet av kommer ett rådjur rakt emot oss. Men det är inte drivet av någon hund, och Andreas kommer sig inte för att skjuta. Det är en bock och den viker förskräckt av när den känner vår närvaro.
Men snart hörs emellertid en hund skalla. Tova har tagit upp vildsvin i vasspartiet invid Hallsjön, rapporterar Elisabet. Hon har inte sett något djur, men det rör sig om flera stycken.
Drevet går först i riktning mot oss, men viker sedan runt och går bortöver. Men där i såtens utkant vid passet Källvik står Johan Backerud, som får nöjet att skjuta en grann galt.
– Vilken trevlig start, säger Andreas när meddelandet om det lyckade utfallet hörs över radion.
När inget mera drev kommer igång bestäms efter ett tag att bryta för en värmande kopp kaffe och hemtransport av vildsvinet.
– Det brukar bli ett 20-tal vildsvin per år. Det allra första vildsvinet på marken sköt vi 1982, minns Henry Karlsson som själv var premiärskytten.
Året innan, 1981, sköt Rosenlundslaget det första kronviltet. Karaktäristiskt för kronviltsetablering är att det går sakta i början, och ännu i mitten av 1990-talet sköt man högst en handfull individer. Nu får man fälla 14, fem hindar, två hjortar och sju kalvar, men skulle det bli någon extra kalv så gör det inte så mycket.
Delar stora hjortar
– Men för de riktigt stora hjortarna har vi kraftiga restriktioner. Vi är tre jaktlag på tillsammans 3 000 hektar som delar på möjligheten att få fälla en riktigt kapital hjort, det vill säga en som har mer än tre taggar högst upp i kronan på ena sidan, berättar Henry Karlsson.
Den största hjorten som fällts i Rosenlundslaget är en 14-taggare, men det var för flera år sedan.
Med dessa ord är stimulansen upptrissad för nästa såt och kylan känns plötsligt inte så bitande. Visserligen ska ingen storhjort skjutas denna dag, men varje god chans till möte med kronvilt, stort som litet, är nog så inspirerande.
Åter får jag följa Andreas Gustafsson till ett pass en bit in i såten, på en bergklack med hyfsade skjutmöjligheter åt både vänster och höger.
Den här gången ska Elisabet Åfors och Fredrik Sjöberg gå in från norr med två hundar, Yatzy, en blandning mellan tysk jaktterrier och smålandsstövare, och wachteln Wilma. Unga Wilma är Sven Jonssons hund, men på grund av ryggbesvär vill han undvika att ta strid med Kolmårdsskogarnas kuperade terräng denna dag.
Det börjar lovande. Snart nog hörs ett par skall från Wilma. Är det kronvilt eller vildsvin? Svaret låter inte vänta på sig. Hundrafemtio meter till höger om oss kommer en kronhind ljudlöst forcerande i snön. Den tvekar, stannar upp och vänder tillbaka innan Andreas hinner få en rimlig skottchans mellan träden.
– Nu är det nog kört, i alla fall på det här passet, viskar han och gör en bister min.
För en stund blir det tyst och vi ser heller inte röken av vare sig hind eller hund. Men Elisabet rapporterar om spår i snön, så alla väntar med spänning på vad som ska hända härnäst.
Klingande toner
Varje minut känns om en evighet, och när hundskallen åter tar fart känns det som en befrielse, trots att det egentligen är bäddat för mer spänning. Men nu är det Yatzy som är hinden på spåren och skallet är betydligt intensivare. De klingande tonerna kommer från en tät ungskog till vänster om oss och de hörs allt ljudligare.
Men inte kan väl drevdjuret dyka upp igen efter att nyss så tydligt ha markerat sina välgrundade misstankar om att flyktvägen var illa vald?
Andreas står beredd, och frågan är om det är han eller hinden som blir mest häpen när de för en kort sekund möts med ögonkontakt på cirka 70 meters håll. Nåja, mellan deras blickar finns förvisso ett kikarsikte och betraktandet får ett hastigt slut.
– Jag trodde inte den skulle komma ut igen och än mindre stanna. Antagligen hade den inte full koll på vår position första gången, pustar Andreas så fort hinden lagt sig för hans skott.
Två såtar och två fällda vilt. Den tredje blir resultatlös, men vid summeringen är ändå alla nöjda.
Med en beräknad kronviltstäthet på 35 djur per 1 000 hektar brukar det tämligen ofta bli utdelning. På hela Stavsjö/Virå kronhjortsskötselområde på 10 000 hektar, i vilket Jönåkers häradsallmänning utgör 3 000 hektar, ska enligt skötselplanen 160 kronvilt fällas årligen.
– Tänk vad jakten här har ändrat sig på några årtionden, konstaterar Roland Karlsson vid samlingen. Förr jagade vi mest hare och räv med stövare, men nu är det nästan bara klövviltsjakt med stöthundar.
Älgen utgör i det sammanhanget en liten del. De älgar som finns upplevs både som få och små.
– Men vi tycker kanske att vi nått botten och att en liten uppgång kan skönjas, påpekar Henry Karlsson.
En älgkalv blev Rosenlundslagets resultat för säsongen, att jämföra med dussinet kronvilt.
Från hagel till kula
Rent allmänt upplever laget att det är minst med älg där det är mest med kron.
Däremot verkar inte kronviltet tränga undan rådjuren. Å andra sidan kan bilden komma att kompliceras eftersom även dovvilt nu börjar förekomma på marken sporadiskt.
– Det är inte länge sedan merparten av jakten på marken skedde med hagelbössa. Nu är det nästan bara kula som gäller, säger Henry Karlsson.
Hur tror man då att det ser ut om ytterligare fem år?
– Stammarna av kronvilt och vildsvin lär nog vara fortsatt starka, men så mycket älg blir det nog inte, generellt sett. Dessutom blir troligen rådjuren färre, för då har vi säkert fler lodjur här, spekulerar Johan Backerud.
Det svänger om viltet i Kolmården.
----------------
Från 12 till 1 000 på 45 år
Populationen av kronvilt i Kolmården härstammar från en utsättning av tolv djur 1963, ombesörjd i skogsbolaget Holmens regi av jaktlegendaren Karl Henry Lundin. I dag räknar man med att det finns tusentalet individer inom kärnområdet.
Kärnområdet omfattar 32 000 hektar och berörs av sex skötselområden (helt eller delvis), belägna inom fyra jaktvårdskretsar och tre kommuner.
Att inventera kronvilt är inte lätt. I sju års tid har man genomfört spillningsinventering och sedan 1997 har man även samlat in livmödrar och äggstockar för att få en bild av reproduktionen.
År 2003 gjordes ett litet genombrott för mängduppskattningen när det vid en helikopterinventering av älg visade sig att det faktiskt gick hyfsat att även räkna kronvilt.
– Det ledde till att vi gjorde en inventering i Stavsjö 2005 och en totalinventering förra året, tack vare sponsring från jakträttshavaren på Valinge. Det gav oss ett oerhört värdefullt grepp om stammen, berättar Ove Fransson, jaktförvaltare på Holmen och sammanhållande länk i kärnområdet.
Få skador
Inventeringen gav en uppskattning på 35 djur per 1 000 hektar, en täthet man har för avsikt att minska till 25 djur efter önskemål från främst lantbrukarna i Kiladalen.
Ändå är de skador som orsakas av kronviltet i Kolmården förhållandevis ringa. Problem med barkgnag på gran förekommer nästan inte alls. För att ta reda på vad kronviltet egentligen äter gjordes 2004–2005 en undersökning med hjälp av vilt- och skogsforskaren Roger Bergström.
– Vi hade betydande problem med betning på årsskott av tall och visste inte om de orsakades av kron eller älg. Maginnehållet undersöktes på ett antal årskalvar av kron men det visade sig vara oerhört liten andel tall, berättar Ove Fransson. (Se SvJ 11/04).
Någon definitiv förklaring till att skogsskadorna av kronviltet är betydligt mindre i Kolmården än på många andra håll finns inte. Men det finns teorier.
– Att det finns gott om ljung och lavar betyder mycket, framför allt vintertid. På hösten äts även mycket kruståtel och sett över årsbasis utgör gräsfödan en fjärdedel av intaget, berättar Ove Fransson.
Nu pågår som bäst ännu ett forskningsprojekt i omådet. Det är forskaren Anders Jarnemo som bland annat ska studera kronviltets rörelsemönster och störningskänslighet. Ett projekt som bland annat finansieras av Jägareförbundets forskningsstjuga. (Se SvJ 4/06).
De första djuren som märktes inom kärnområdet försågs med hornsändare. Det var två hjortar hösten 2005. Den ene var den i folkmun kallade Gustav.
Under 2006 märktes tio hindar inom kärnområdet. Av dessa har en dött i lunginflammation och två sändare har tystnat. Våren 2007 märktes fyra hjortar med sttellitsändare och senare under brunsten ytterligare två, och en förseddes med hornsändare. I vinter planeras märkning av ytterligare fem hindar och minst en hjort.
– Projektet syftar till att underlätta förvaltningen. Kunskap om hemområde, biotopval, och rörelsemönster under året och mellan år är oerhört grundläggande, förklarar Anders Jarnemo.
Kan förvaltas lokalt
Via satellitsändarna kan djurens rörelse registreras varje dygn. Vid jakt kan sändarna programmeras att avge signal till exempel varje kvart för att visa hur störningen påverkar. Projektet har pågått i två år av planerade fem.
Ett preliminärt resultat kan Anders Jarnemo redan avslöja.
– Hindarna i Kolmården rör sig i genomsnitt över
1 450 hektar, i minsta fallet över endast 500 hektar under ett och ett halvt år. Det är överraskande lite och mindre än för de hindar som märkts i Skåne.
Uppgiften ger viktig vägledning i förvaltningen av kärnområdet.
– Det betyder att hindarna förvaltas tämligen lokalt. Uppstår exempelvis skadeproblem, kan de troligen avhjälpas genom att fler hindar fälls i ett område, resonerar Ove Fransson.
Förutom ökad kunskap vill han också framhålla en annan värdefull vinst av samarbetet i förvaltningsområdet.
– Det har blivit en öppenhet och samsyn som gör att vi hela tiden kan hålla en aktuell dialog. Kronviltsskötsel kräver tolerans, och därvidlag blir det hela tiden bättre.
Gunnar Nilsson
------------------
Unik hornserie på Virå
Det är unikt med en näst intill intakt hornserie från en frilevande kronhjort. Endast två årgångar saknas när fällhornen från Gustav ställs upp i åldersordning.
På Virå finns hundratals med fällhorn från kronhjortar. I samlingen finns även en unik hornserie från en kronhjort som ännu är i livet, nu 13 år gammal.
Det är unikt med en näst intill intakt hornserie från en frilevande kronhjort. Endast två årgångar saknas när fällhornen från Gustav ställs upp i åldersordning.
När viltvårdare Johan Palmgren radar upp hornen på gräsmattan blir de till ett prydligt spjälstaket. Åtta årgångars fällhorn från den synnerligen stationära hjorten är unikt för frilevande kronhjort.
– Jag har inte hört talas om någon motsvarighet i landet men vet att det finns fina samlingar från hjortar i hägn, berättar Johan Palmgren.
Det ligger många timmars letande bakom fällhornen. De första fällhornen i den unika serien är från 1998, när hjorten var två år, och sedan saknas endast hornen från 2002 och 2005. I något fall har bara det ena hornet hittats, men som regel finns båda.
Det är inte enbart av samlarintresse som hornen letas upp. Det ger också kunskap om hjortarnas hornutveckling.
Kan man säkert säga att ett horn kommer från en viss hjort?
– Om inte till hundra procent så i alla fall nästan. Rosenstockens utseende och taggsättningen följer samma mönster år från år, säger Johan Palmgren.
Under 2005 märktes den aktuella hjorten med en hornsändare vid en brunstplats i Stavsjö. Därefter drog den iväg en och en halv mil västerut men kom tillbaka till Virå vid juletid. År 2006 var således letandet efter fällhornen inget större detektivarbete, en välförtjänt belöning för alla andra års letande.
Gunnar Nilsson
------------------
Bästa glesbygdsteatern
Kronviltet fascinerar många, men viltvårdare Johan Palmgren på Virå bruk tillhör tveklöst de allra mest hängivnas skara.
– Att studera kronvilt är den bästa glesbygdsteater man kan tänka sig, fastslår han.
Nu är Johan Palmgren emellertid inte bara betraktare, han jobbar yrkesmässigt aktivt för kronviltets fromma med utfodring, skapande av brunstplatser och jaktplanering.
– Det har visat sig synnerligen tacksamt att vidta förbättrande åtgärder, man får så mycket tillbaka.
Särskilt åsyftar han den viltvårdsinsats som genomfördes för tre år sedan. Ett område på drygt två hektar med 40-årig granskog höggs bort, eftersom åtskilliga träd hade fått röta. Syftet var att återskapa den åker som en gång funnits där. När detta var klart såddes vitklöver och grönfoderrova.
– Nu är kronviltet ofta här, och de två senaste åren har det varit brunstplats, berättar Johan med berättigad stolthet efter alla svettiga timmar med trädfällning, stubbrytning och stenplockning.
Virå, en gång platsen för ett järnbruk, är en ren skogsfastighet på 2 000 hektar. Därför blir varje foderskapande åtgärd positivt sedd av kronviltet. Och av granngårdarna.
– Vi värnar om kronviltet men vill ju inte att det ska bli problem på kringliggande gårdars åkrar.
En annan pusselbit är återhållsamhet i antalet jakttillfällen. Blir kronviltet stört för ofta söker det sig bort.
– Vi jagar därför bara ett fåtal gånger per säsong, på vissa områden en enda gång, och några partier har vi permanent jaktfria. Tack vare det upplever vi att kronviltet håller sig tämligen stationärt, förklarar Johan Palmgren.
Att bygga upp en kronviltstam är knepigt, men att som nu minska den med tiotalet individer per 1000 hektar, är precis lika svårt, anser han.
– Generellt sett är det lätt hänt att det skjuts för många större hjortar i en stam, men eftersom en hjort står på toppen först vid mellan åtta och tolv år gäller det att vara försiktig och ha bra samarbete. Det finns ingen anledning att ha en dålig kronviltstam, fastslår Johan Palmgren, en uppfattning han delar med gårdens ägare, Caesar Åfors.
Gunnar Nilsson