Vädret blev kanske en liten besvikelse. Uppe bland fjällbjörkarna drog snöflingor fram i en vind som var onödigt kraftig för jakt på januaritjäder. Men efter de första sju skidkilometrarna hade Robin Holmgren en ensam tall framför sig och då var det inte längre bara snö som singlade ner. Det föll svarta dun på snön.
Av Ulf Lindroth (Text & Foto)
Robin Holmgren bärgar dagens första tjädertupp.
Långt tidigare samma morgon startade Robin Holmgren från Rosvik vid Norrbottenskusten. I gryningen ställde han bilen i en vägkant under ett fjäll efter en lång körning åt nordväst. Vilken väg eller vilket fjäll, det är inte viktigt. Sådana finns det så det räcker åt alla, och varje toppfågeljägare håller på sina ställen. Det ligger mycket jobb bakom att hitta dem. Men för all del – vi var fortfarande i Norrbotten.
– Sex grader kallt, konstaterade Robin. Det lär bli varmt att åka upp. Hoppas bara att det inte blåser för mycket däruppe.
Robin tog sig an ett delvis översnöat spår från en tidigare rekognoceringsjakt. Den första halvmilen var en ren transportsträcka. Spåret gjorde det inte bara lättare att ta sig fram i djupsnön – det var också en beprövad väg genom terräng som bitvis är både brant och stenig. Det hade fallit en hel del nysnö, och trots skidbelagens fjällmönster hade Robin bakhalt.
– Det kan det vara värt, sa han och jobbade på.
Stort myrområde
På kartan såg vårt mål ut att vara en del av ett stort och likvärdigt myrområde. I verkligheten var det bara en viss del av området som hade gott om tjäderbetade tallar.
Efter flera år med toppjakt på orre nere vid kusten hade Robin den här vintern satsat på tjäder när toppjakten började. Hans första jakt häruppe hade varit en mycket lång skidtur i syfte att undersöka markerna. Den gången hade han efter några timmar varit nära att bestämma sig för att inte komma tillbaka, just eftersom den ena myren efter den andra visade sig sakna tall. Men när ljuset började avta kom han till de delar av myrarna som faktiskt var bevuxna med tall. Glesa, tjäderbetade tallar. Sedan small det snart.
Ett andra besök hade gett en tupp till och dessutom det spår som vi nu använde. Det fanns fortfarande gott om tuppar däruppe, trots att det egentligen inte varit något märkvärdigt fågelår i trakten.
Medan skidorna åt både kilometrar och höjdmetrar blev det lite kallare. Till sist kom vi upp till de första myrarna.
Robin pekade ut tallen där han sköt tuppen sist han var uppe.
Spåret blev snabbt svårare att följa, för det hade fallit mera snö på de högre höjderna. Så planade stigningen ut. Den redan glesa skogen bestående av plågade små granar och en och annan hårt tjäderbetad tall övergick i fjällbjörk och öppnade sig sedan helt.
Vi såg ut över en stor flack norrbottnisk fjällmyr, kilometervid, bara bruten av små knabbar med fjällbjörkskog och ensamma tallar eller remsor av lågvuxen granskog.
När vi skidat ut ur skogen hade vi genast känt av en måttlig vind med ett ganska tätt snöfall mot oss.
– Det blir svårt att se dem i det här, konstaterade Robin när han försökte spana över de stora ytorna genom snöfallet. Men nog sitter det någon tupp runt myren någonstans. Hoppas bara att de sitter uppe trots vinden.
Robin inledde en långsam framryckning. Täta stopp för kikarspaning höll tempot lågt, men det fanns inget annat sätt att hålla tillräckligt god uppsikt.
Flög högt och fort
När vi nådde myrens motsatta sida lättade ett dussin ripor ur snön. De hade suttit bland fjällbjörkarna på en knabbe med en handfull extremt hårt tjäderbetade tallar. Under en av dem låg några tallbarr.
– Titta där, pekade Robin. Hittills i vinter har det funnits en tjäder i närheten när vi hittat färska spår under tallarna.
Han hann knappt uttala orden så dundrade en stor tjädertupp upp ur en snögrop ett tjugotal meter från oss. Robin följde tuppen med blicken länge. Den flög högt och fort med vinden. Riktningen var inte riktigt den Robin tänkt sig, men samtidigt är det en gyllene regel att följa en stött tjädertupp.
Vi vek av i riktning efter tuppen. Något hundratal meter senare nådde vi ett krön på björkknabben, och Robin tog av sig studsaren för att svepa av en avlägsen granskogsrand med tolv gångers förstoring. Sikten var fortfarande relativt dålig men trots det upptäckte Robin tjädern i en grantopp. Avståndet var minst 1,5 kilometer.
Beslutet att göra ett försök var snabbt fattat, men vi skulle färdas en ganska lång sträcka genom ett terrängavsnitt med fler tallar, så högsta beredskap gällde. Och tur var det, för bara kort därefter föll ögonen på en tjädertupp i kronan på en liten tall som stod en halv kilometer till vänster.
Mellan oss och den senaste tuppen stod bara fjällbjörk samt några enstaka små granar. Men efter att ha fått en liten gran i linje med tuppen kapade Robin avståndet med ett par hundra meter. En fjällbjörk fick duga som skydd för resten av ansmygningen.
Sträckte lite hals
Tuppen satt hela tiden och betade lugnt. Först mot slutet av Robins framryckning bakom fjällbjörken – som faktiskt inte gjorde mycket annat än att bryta hans silhuett – så stelnade tuppen till med lätt sträckt hals. Den höll Robin under uppsikt, men var inte verkligt oroad ännu.
Det skulle den ha varit, för hållet var bara drygt 160 meter och Robin tillhör de toppfågeljägare som inte gärna skidar långa kilometrar i lössnö för att upptäcka hur vapnet slår.
Han kröp ut vid sidan av fjällbjörken och makade till en skjutplats i lössnön. I skottet välte tuppen ur tallen och föll rakt ner. En rejäl näve tjäderdun drev med vinden ner över snön.
En belåten Robin kunde skida fram för att plocka upp sin tjädertupp. Men innan han hann ända fram brakade ännu en tupp upp ur en snögrop en liten bit från tallen. Även den flög mot granridån där den första tuppen fortfarande satt som ett litet svart knappnålshuvud i en fjärran grantopp.
Den här tuppen flög längre och såg ut att vinkla först bortom granridån och på lägre höjd. En tjädertupp som bromsar upp blir plötsligt stor och svart när den vinklar upp för att minska farten med utslagen stjärt och arbetande vingar, men något sådant såg vi inte.
Robin noterade vad tuppen gjorde, men tog sedan itu med den tupp som låg i snön. Det var en grann tjäder. Robin vägde den belåtet i handen.
– Det här är en rejäl gammeltupp. Den borde kunna väga fyra och ett halvt kilo.
Efter en snabb fikapaus på stående fot åkte tuppen i viltsäcken. Eftersom den först stötta tuppen fortfarande satt uppe fick den bli nästa mål. Det syntes att tjädern lugnat ner sig och satt och vilade trots att det blåste en del. Den satt hopkurad och stilla.
Men skenet bedrog. Den extremt öppna terrängen gjorde det nödvändigt att chansa lite med ansmygningen. Robin började med en öppen sidoförflyttning som skulle möjliggöra en fortsättning i skydd av en tät gammal tall. Avståndet till tuppen var ungefär en halv kilometer.
Ändå sträckte tuppen lite hals. Nästan genast därefter flög den. Men den flög i alla fall tillbaka i riktning mot vårt inspår. Det var redan lunchtid och snart dags att vända, så det passade bra. Men först ville Robin söka den andra tuppen.
Var inte blinda
I flygriktningen började en gles granskog som sluttade utför. Vi skidade genom björkskog med åtskilliga tjädertallar för att komma dit, men varken i tallarna eller inne bland granarna stod någon tupp att finna. Till sist var klockan så pass mycket att det var dags att vända. Skymningen kommer fort i januari.
En stund senare kikarspanade vi längs myrkanten. Jag fick syn på en svart form i en myrtall och sa till Robin.
– Jag ser en till, svarade han.
Två tjädertuppar satt och betade lågt i varsin tall i myrkanten, ett par hundra meter isär. De satt några hundra meter framför oss, men det var redan så pass skumt att det var svårt att behålla synkontakten med dem under ansmygningen.
Tupparna var dock inte blinda för den skull. Robin använde en myrtall för att ta sig in på bra skotthåll från den första tuppen, men redan innan han lagt sig ner var tuppen orolig. Sekunderna gick. Sedan flög tuppen.
– Två sekunder till, sa Robin när han vände sig om. Om den suttit i två sekunder till hade jag fått den!
Den andra tuppen hade hela tiden verkat oroligare, trots att den var längre bort. Strax efter att den första tuppen flugit flög även den.
Nu var ljuset ganska dåligt och det var långt ner till bilen, så Robin tog kurs längs myrkanten tillbaka mot vårt inspår. Först över en björkskogsknabbe med tupparnas tallar, sedan ner i en granskogskant.
I granskogen stod enstaka tallar. Robin höll ett öga i dem medan han skidade. Så frös han i steget.
Drygt tvåhundra meter framför oss satt en tupp på en lång gren som stack ut på vänstra sidan av en tallkrona. Tallen stod inne i skogen och tuppen var inte lätt att se, men den satt blick stilla med sträckt hals och det rådde inga tvivel om att den sett oss.
Robin gjorde det enda möjliga. Han la sig ner direkt. Vinden låg in från myren och var en ren sidvind på några sekundmeter, så skottet var inte lätt. Men det var inte heller omöjligt, och Robin var förberedd.
Föll som ett lod
Mynningsflamman lyste till och snön yrde när skottet gick i halvmörkret. Tuppen steg av kvisten och föll som ett lod i ett moln av snö som den drog med sig från tallgrenarna.
Robin log belåtet och började skida mot tuppen. Efter några tiotal meter ändrades vinkeln mot en grupp tallar. I en av dem satt plötsligt ännu en tjädertupp helt exponerad – på 40 meters håll!
Den tuppen kom undan. Den tålde inte många sekunder av anblicken av Robin i färd med att få studsaren skjutklar. Men någon minut senare kunde han ändå lyfta dagens andra tjädertupp ur en grop i snön under tallen där den suttit.
I och med det var ryggsäcken ganska tung. Dagsljuset var också närapå slut. Men det gjorde inget. Det fanns ju ett uppkört spår ända ner till bilen. Det var bara att ställa de långa skidorna i rätt riktning och åka på. Bakhalt uppför betydde glid utför.
---------------
Val av kula
De flesta toppfågeljägare skjuter med helmantelkulor. Det är väl känt bland fågeljägare att verkligt spetsiga helmantelkulor dödar sämre. När de punkterar fågeln lämnar de mycket lite energi, och även med relativt goda träffar kan fågeln flyga långt innan den dör.
En bra helmantelkula för toppjakt ska därför ha åtminstone en liten antydan till trubbspets. Samtidigt är alltför trubbiga kulor sämre på att behålla sin hastighet och ger mindre flacka kulbanor, vilket också är ett problem.
Idag använder många toppfågeljägare hålspetskulor. Observera att hålspetskulor som är gjorda för att expandera inte går att använda! De förstör fågeln. Men hålspetskulor gjorda för målskytte har ofta mycket små hål i kulspetsen och expanderar ofta obetydligt i fågeln.
Fördelarna är att hålspetskulorna som regel ger lite bättre precision än helmantelkulor av produktionstekniska skäl, samt att den lilla hålspetsen ändå ger en effekt som dödar fågeln effektivt. Nackdelen är att kulorna ibland expanderar för mycket och orsakar köttförstöring, speciellt vid träff i ben på ingångssidan. Avvägningen är en smaksak. Även helmantelkulor kan skada mycket kött vid en träff i kvist eller fågelben.
----------------
Precisionskrav vid toppfågeljakt
Vinterjakten på orrtupp och tjädertupp med kula ställer som bekant höga krav på skyttens förmåga. Det är inte bara så att målen är små. Skotthållen blir ofta långa och är svåra att bedöma. Extrema väderförhållanden gör också skyttet svårare.
För att kunna skjuta säkert upp till 200 meters håll måste jägaren kräva av sig själv att hålla träffbilderna under en tum på hundra meter. Förhållandena blir inte lättare i fält. Klarar man inte precisionskraven får man se till att smyga närmare fågeln ute i markerna.
Jägaren måste vara väl medveten om hur mycket kulbanan höjer sig över siktlinjen på de kortare hållen och hur fort den faller under siktlinjen på de längre hållen. Det är också nödvändigt att komma ihåg att kompensera för detta, åtminstone om du använder en standardkaliber och skjuter ända ut till 200 meter.
En noggrann avståndsbedömning är alltså nödvändig. En avståndsmätare är till mycket stor hjälp, men en enkel mätning mot kikarsiktets riktmedel kan också hjälpa. För att lära dig hur en fågel ser ut i siktet på olika håll kan du ta hjälp av följande mått: En tjädertupp är från framkant av bröstet till stjärtspetsen ungefär 55 centimeter lång. En orrtupp är 35 centimeter.
Skjut in ammunitionen i temperaturer i närheten av de som förväntas råda under jakten. Träffläget kan variera något. Skjut antingen in med varm ammunition och förvara patronerna i fickan tills det smäller, eller med kall ammunition och ha dem i magasinet. Konsekvens är nyckelordet.
Det är också viktigt att ha en aning om hur mycket träffläget påverkas av sidvind. Mer om vindavdrift kunde du läsa på Vapen och skytte i Svensk Jakt 1/07.
---------------
Korttidsjakt på tjäder
Flera stora markägare erbjuder korttidsjakt på småvilt, däribland tjäder. Svensk Jakt listar jaktupplåtare i nr 8 varje år under rubriken Någonstans att jaga.
Generellt sett anses toppjakten i Västerbotten och Jämtland vara lika bra eller bättre än i Norrbotten. Utmärkt toppjakt finns också i övriga delar av Norrland och i Dalarna och Värmland under goda fågelår.