Den första alfågeln som skjuts den här dagen kan också vara den sista. Så illa har det gått för de åländska jägarna som har drabbats av ett dåligt utformat fågeldirektiv. Upprördheten är stor över den förlorade vårjakten och det är inte svårt att förstå varför. Översatt till svenska förhållanden skulle det känslomässigt vara som att EU förbjöd älgjakten.

Av Jan Henricson (Text & Foto)

 
Mikael Söderström visar upp sitt byte, en vacker alfågelhane.
Bröderna Anders, Tommy och Mikael Söderström har tillsammans med sin kamrat Rasmus Donner trotsat hårda vindar och tagit sig till kobbarna längst söderut i Ålands skärgård. Det blåser sina modiga 11–12 sekundmeter, i byarna ännu mer, och det är inte alldeles enkelt att hitta bästa platsen.
– Om det varit lugnare skulle vi gått iland på någon av de mindre kobbarna där jakten är bäst, men det går inte idag eftersom vattnet slår över dem, säger Anders när han styr sin båt mot lugnvattnet bakom Västra Sundskär.
Där har hans jaktkamrater redan gått i land, och funnit det lämpligt att arrangera en skåre vid öns sydvästra strand. Det är inte optimalt, men det får under rådande omständigheter duga, resonerar de unga jägarna.
Tommy, Mikael och Rasmus, som färdats i den öppna båten, är mer eller mindre genomblöta efter överfarten från Lemland. Trots överlevnadsoverall är Rasmus byxor plaskvåta, men han ler bara brett och verkar inte bekymra sig särskilt mycket över att behöva tillbringa dagen i fuktiga kläder.
– Det ordnar sig, säger han. Jag torkar i solen och vinden.
Förmodligen har han rätt. Vind saknas sannerligen inte, och en blå himmel och en snabbt stigande sol borgar för att det ska bli om inte bästa jaktväder, så i varje fall bästa torkväder.
Efter en ganska vådlig ilandlastning av folk och utrustning sätter Tommy upp en fiffig ställning av säckväv som ett lågt kamouflage. Det behövs inte mer, säger han. Alfågeln är oskygg och är den bara på humör så flyger den in mot
vettarna även om jägarna inte är helt dolda.
– Vi har testat många gånger. En gång viftade vi med en vit plastkasse för att se om de kastade, men det hade ingen betydelse.

Rutinerade jägare
Åldern till trots, ingen är äldre än 27 år, är det fyra mycket rutinerade sjöfågeljägare som på valborgsmässoafton tar Västra Sundskär i besittning. De har varit med äldre släktingar och jagat sedan de var småpojkar. De kan jakten och de kan havet, det märks väl att de är i sitt rätta element.
Rasmus och Mikael tar den öppna båten och lägger ut alfågelvettarna. Med en smula vemod i blicken betraktar Anders sina jaktkamrater.
– Egentligen skulle det redan varit slut. En miss av EU-kommissionen gör att vi kan vårjaga alfågel i år också. Men nästa år är troligen den jakten också borta.
Vettaläggarna återvänder till land. Mikael, Tommy och Rasmus slår sig ner i skåren medan Anders kryper ihop på berghällen en bit bakom. De hinner knappt sätta sig tillrätta innan en liten grupp alfåglar flyger förbi på ett par hundra meters håll. När fåglarna hör killarnas ivriga lockande girar de omedelbart mot vettarna.
När gruppen styr bort igen är det bara en fågel kvar. Två blir kvar på vattnet och hämtas med båten.
– Det börjar bra, myser Anders. Vi kanske får en riktigt fin dag.
Men tiden går och alfågeln håller sig borta. Med hjälp av kikare syns fåglar mycket längre ut. Några flockar drar också förbi så nära att jägarna får anledning att locka, men de fortsätter rakt fram. Både i luften och i vattnet längre ut ses en hel del sillgrisslor. Vid ett tillfälle sticker en stor gråsäl upp huvudet och studerar nyfiket jägarna på kobben. Knipor, småskrakar och gräsänder sträcker också förbi.
Däremot är ejdern intresserad av vettarna. Några slår mitt ibland dem, och många fåglar, i huvudsak gudingar, flyger över inom gott hagelhåll.
Så jägarna får ägna sig åt en av de andra fördelarna med vettajakt, den sociala samvaron. Och de berättar om varför det betyder så mycket för dem att få jaga sjöfågel om våren, och om varför det inte borde vara något problem.

Biologiskt oantastligt
– Jakt är oerhört viktigt för oss. Historiskt sett har ålänningar aldrig svultit. Vi har haft fisk i haven och fågel i luften. Efter en diet på torkad och saltad fisk en hel vinter kom sjöfåglarna med färskt kött på våren. Det är klart att det var uppskattat. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att vårjakten är en av våra finaste traditioner.
Även om behovet av färskt kött inte är något tungt vägande argument i dagens debatt finns det flera andra sakskäl som talar för vårfågeljakten.
– Till exempel blir det sämre för fåglarna om vi jägare inte är ute i skärgården om våren. Många predatorer hålls efter vilket gynnar sjöfågeln. Vi skjuter kråkor och mink, mård och räv. För att inte tala om mårdhunden. En mårdhund på en kobbe rensar rent på ägg i de markhäckande fåglarnas bon.
– Dessutom är det risk för att intresset för att sätta upp holkar till knipa och skrak kommer att minska om jägarna inte känner att de har igen sina ansträngningar genom jakten, säger Tommy.
Att jaga sjöfågel om hösten är nämligen inget alternativ för ålänningarna. Dels har de inte den traditionen, dels jagar de annat villebråd om hösten. Dessutom finns inte fåglarna kvar i den åländska skärgården då. De har dragit iväg.
– Biologiskt har det ingen betydelse om vi skjuter fåglarna på våren eller hösten. Vi jagar bara hanfågel som redan har gjort sitt i reproduktionen. De deltar inte i häckningen, säger Anders. Honorna har börjat lägga ägg och ruva.
Lite senare, uppe på kobben, bär hans utsago syn för sägen. En åda flaxar iväg och under en lågväxande buske har hon lagt fem ägg i ett rede omgärdat av dun.
Naturen är fantastisk här längst ut i skärgården. Den av tunga inlandsisar jämnt slipade graniten går i dagen överallt, täckt av lavar i de mest skiftande färger. Havet som brusar och vågor som när de slår mot stranden skickar fontäner av virvlande vitt skum flera meter upp i luften. Stark sol, en klar himmel och ett gnistrande hav. Och så alla fåglarna.

Får inte jaga ejder
Två gudingar landar bland vettarna och tre jägare tittar långt efter dem.
– Nu kliar det i fingrarna på dem, men ejder får vi inte jaga längre, säger Anders.
Och åtstramningen har gått fort. Enligt det personliga tillstånd till vårjakt på sjöfågel som Mikael visar har han tillstånd att skjuta två alfåglar, det är allt.
– Förra året var det inte så dåligt, säger Mikael och visar också sitt gamla tillstånd, utfärdat av landskapsregeringen.
2005 hade han lov att fälla tre gudingar, en hanfågel av svärta, två vigghanar, en hane av vardera småskrake och storskrake, två knipgubbar samt fyra alfåglar.
– Det var inte mycket då, och ännu mindre nu. Jag förstår inte varför de ska bråka med oss, säger Mikael.
Och Rasmus fyller i:
– Det de inte förstår i Bryssel är hur det går till. Fågelstammarna går upp och ner från år till år. De reglerar sig själva och är inget vi påverkar genom jakt. De har ingen förståelse för våra traditioner och är okänsliga för sakargumenten.

Den stora jaktdagen
Jägarna börjar ge upp. Visserligen kan det dröja mellan flockarna av alfågel, men nu har det gått så lång tid att det inte längre känns meningsfullt. Dessutom väntar middag och bastu till kvällen.
– Fast så brukade det inte vara. Den stora jaktdagen var 1 maj då ejdern blev lovlig. Det vanliga var att vi gav oss ut på valborgsmässokvällen, övernattade i båten och fick ut vettarna innan gryningen, berättar Anders. Det har varit årets stora jaktdag för de åländska jägarna och det är en skam att den tagits ifrån oss.
När beslutet om att bryta för dagen väl är taget går allting fort. Utrustningen plockas snabbt ihop. Vana händer håller i rep och tåtar för att förhindra att båtarna slår mot klipporna. Ilastningen är snart över.
En dryg timme senare landar jägarna vid utgångspunkten Bolvik i Knutsboda. De är nöjda och missnöjda på samma gång. Dagen har varit fin, även om det inte bjudits på någon fantastisk jakt. De har fåglar kvar på sina tillstånd så att det räcker till en jaktdag till om de skulle vilja. Samtidigt känner de att detta kanske var den sista vårjaktdagen.
– Det finns förstås de som säger att de tänker fortsätta som förut oavsett vad EU säger. Folk på en ö söderut har till och med öppet skrivit insändare i tidningen och förklarat att de inte tänker rätta sig efter ett förbud, berättar Anders. Men så skulle det inte behöva vara med lite förnuft i politiken.
För jägarna på Åland kanske det här året var det sista med en urgammal tradition. Till nästa vår måste de förmodligen hålla sig hemma.
– Det är så mycket som slås sönder. Till exempel har vi bröder varit med vår pappa och farfar sedan vi var små, och fått lära oss av deras kunskaper. Jag skulle vilja föra det vidare till nästa generation. Det är inget hållbart argument i Bryssel, det inser jag. Men för mig väger det lika tungt som något annat, säger Anders Söderström.

- - - - -

Vårjakten en symbolfråga
Dödsstöten mot den åländska vårjakten på sjöfågel kom i december då en dom från EG-domstolen omintetgjorde vidare jakt. Inte mycket tyder på att det blir någon vårjakt i framtiden.

– Att vi får jaga alfågel i år beror på att EU-kommissionen glömde denna art i sitt yrkande till domstolen. Troligtvis kommer man att från olika håll trycka på kommissionen  för att starta en ny process mot oss vad gäller alfågeln, säger Marcus Nordberg som är jaktförvaltare vid Ålands landskapsregering.
– Men det kan bli en utdragen process, och jag vågar inte gissa hur länge vi kan fortsätta att bevilja vårjakt på alfågel.
Jakt är stort på Åland. Intresset är större än på andra håll i Norden. Hela 16 procent av befolkningen löser jaktkort.
– Jakten betyder oerhört mycket för oss ålänningar. Och särskilt gäller det sjöfågeljakten. För den som inte är ålänning kan det vara svårt att förstå hur viktig frågan om vårjakten är, säger Marcus Nordberg.
På Åland är man över partigränserna överens om att vårjakten ska vara kvar. Det vore politiskt självmord att säga något annat. Frågan om vårjakten betyder så mycket att det finns åländska politiker, och för den delen också många invånare, som menar att det självstyrande Åland ska lämna EU.

Försvarar vårjakten
Marcus Nordberg har inga problem med att försvara vårjakten. På Åland har man både bytes- och inventeringsstatistik från stora områden sedan 1950-talet att luta sig mot. Från något område finns siffror sedan 1921.
– Och de visar entydigt samma sak. Jakten har ingen betydelse för sjöfågelstammarna. Jag har själv gjort ett specialarbete om svärtan. All data visar att den fluktuerar mycket, men det finns ingen koppling till jakten. Och när vi sätter in populationstrender i avskjutningssiffrorna även för andra arter så finns det inget samband, säger Marcus Nordberg.
Att jägarna är ute på annars sällan besökta kobbar och skär och håller efter predatorer som mink och mårdhund är en annan positiv effekt av vårjakten som inte ska förringas, menar Marcus Nordberg. Likaså har arbetet med att sätta upp holkar för hålhäckande sjöfågel betydelse för fåglarna.
– Man ska också komma ihåg att jägarna är mycket aktsamma om sina fåglar. Eftersom sjöfåglarna är hemortstrogna och återvänder till samma område år efter år för att häcka vore det jägarna främmande att misshushålla med en sådan resurs. Det blir helt klart sämre för fåglarna med ett vårjaktförbud. Men det är svårt att få de beslutande att förstå det.

Luckor i direktivet
De åländska jägarna och beslutsfattarna har försökt hitta luckor i fågeldirektivet som är grunden till EG-domstolens beslut. Bland annat har man inventerat på hösten för att visa att de aktuella arterna inte finns kvar i skärgården då. En av förutsättningarna för förbudet är nämligen att det ska gå att jaga vid andra tillfällen på året. Vidare har man genom de restriktiva tillstånden tillämpat försiktighetsprincipen.
För exempelvis ejderns del är gudingarna klara med sin del av reproduktionen när jakten börjar. Därför, menar Marcus Nordberg, kan de lika gärna jagas i maj som i september. Dessutom skjuter man bara hanfåglar.
De första inskränkningarna kom redan för ett tiotal år sedan. Sedan dess har kvoterna minskats mer och mer.
– Jag trodde att vi skulle få ha kvar någon form av ejderjakt om våren. Ejdern och svärtan är de arter som betyder mest för vårfågeljägarna. Och det är helt oantastligt i ett biologiskt perspektiv. Tyvärr ser det inte ljust ut. Men vi fortsätter att kämpa, säger Marcus Nordberg.

Jan Henricson