Duvhöken är en omdebatterad rovfågel. En rovfågel som ska skyddas till varje pris tycker några, men som i vissa fall ställer till stora problem för andra. Bäddat för konflikt alltså.
Av Peter Hillve
Duvhöken är en renodlad anfallsjägare som först låser på målet och sedan slår till.
Den når en storlek av 48–61 centimeter, vilket gör fågeln till en rätt liten ”kroknäbb”. När duvhöken slagit ett byte, kan den mycket väl bli bortjagad av ett större rovvilt (eller av flera skräniga mindre) och får då sätta igång med jakten på nytt. Förmågan att döda ofta och att göra det effektivt är alltså en förutsättning för fågelns överlevnad.
Som de flesta rovfåglar har duvhöken en obalans mellan könen. Naturen producerar betydligt fler hanar än arten behöver, helt enkelt därför att de större honorna alltid ska vara försäkrade om en avelsduglig partner. Moder natur tar ingen som helst hänsyn till de närmare 70 procent av hanarna som ”blir över”. De får ett hårt liv och slutligen svälter de flesta av dem ihjäl.
Några fåglar hittar emellertid vägen till en utsättning och vänjer sig vid ett dukat bord. Det är inte osannolikt att just våra fågelutsättningar har bidragit till att duvhöken inte längre anses hotad. Fågeln ströks från röda listan för snart sex år sedan och med beräknade 4 000–6 000 häckande par i Sverige går det inte längre att hävda att fågeln är hotad.
I höstas gjordes ännu ett utspel av Sveriges ornitologiska förening, SOF, när det gäller duvhöken. SOF krävde att fällfångsten av duvhökar som äger rum på flera svenska egendomar ska stoppas. Föreningen inriktade sig huvudsakligen på hanteringen av hökarna, som man anser vara djurplågeri.
Jägareförbundet svarade på sin hemsida att duvhöksfångsten är en liten del av den naturvård som bedrivs av landets jägare, att enstaka individer kan bli ett hot mot enskilda näringsutövare och att det faktiskt är tack vare fällfångsten och ett större forskningsprojekt under 1980-talet som vi vet någonting alls om duvhöken. Det stora flertalet av de hökar som fångas ringmärks nämligen av ornitologer och återfår därefter friheten.
Varför lägger då en stor naturvårdsorganisation som SOF ned så mycket energi på att motarbeta en verksamhet som bara involverar ett litet antal hökar – när utsättningsverksamhetens mervärde för naturen är vetenskapligt bevisad?
Kanske handlar det om synen på naturen och att många betraktare ser döden som ett ont i sig? För många av landets ornitologer är en dödad rovfågel ett helgerån.
– Vi tycker det är ett stort värde i att få bort jakten på den sista rovfågeln, eftersom den representerar ett system vi inte har förståelse för, säger Kenneth Bengtsson, ordförande i Skånes ornitologiska förening och engagerad i arbetet att förbjuda skyddsjakt på och fällfångst av duvhök.
– Man har valt att bedriva fasanuppfödning med massutsättningar och stora avskjutningar. Jag kan inte förstå vilket nöje det kan vara i att skjuta så många fåglar. Om jag vore jägare skulle jag föredra färre, och så vilt levande fåglar som möjligt. Hade vi fått ned masskyttet hade vi också sluppit konflikten om duvhöken.
Kenneth Bengtsson menar att det är själva jaktformen som är roten till det onda och att duvhöksfrågan är ett symptom på ett sjukt system. Han tycker att de vilda djuren ska få leva ifred, men medger samtidigt att det bara på ett fåtal platser finns kvar en sådan natur att djuren kan leva ”naturligt”.
– Men vi borde sträva efter att de vilda djuren ska få leva så naturligt som möjligt, helt enkelt därför att det inte riktigt går att lita på människan i dessa sammanhang.
På frågan om det inte går att föreställa sig en kontrollerad predatorjakt svarar Kenneth Bengtsson:
– Jag har svårt att tro på människans förmåga att styra. Jag tror inte att vissa kan räkna ut hur det ska vara och att vi sedan följer det. Det kommer alltid något emellan som gör att det inte blir som det är tänkt. Visserligen kan vi kanske inte låta naturen klara sig själv, men det finns ju mer eller mindre dramatiska åtgärder. Jag tycker det är svårt att hitta rätt nivå i predatorkontrollen. Duvhöken blir ju den lidande i det system vi har idag.
Resonemanget om naturtillståndet är principiellt intressant. Var drar vi gränsen? Hur naturligt är i så fall ett storkprojekt, eller insatser för att rädda djur som annars hade gått under? Vem bestämmer vad som är bra eller dålig påverkan?
Vid några tillfällen under intervjun frågar jag varför det är fel att döda en rovfågel. Det handlar ju om ett fåtal exemplar. Kenneth Bengtsson ger aldrig något direkt svar men pratar gärna om att skyddsjakt och fångst enligt hans mening inte leder saken framåt.
Har med pengar att göra
När Kenneth Bengtsson konfronteras med det faktum att en av Europas ledande forskare på rovfåglar konstaterar att skyddsjakt eller fällfångst inte har någon negativ effekt på duvhöksstammen, går han tillbaka till resonemanget om att det är själva jaktformen som är fel och att det därför är lika fel att bära hand på enstaka rovfåglar.
Flera rapporter visar att den typ av jakt som många ornitologer vänder sig emot skapar ett tydligt mervärde i naturen. Det har visat sig att arbetet med att förbättra biotopen för fälthönsen resulterar i en bättre miljö för alla livsformer. Marker som aktivt förvaltas av jägare ger alltså en högre artmångfald än andra marker, åtminstone i jordbrukslandskapet (se också Svensk Jakt 6/2006).
Kenneth Bengtsson menar att rapporterna kommer från andra länder och att resultaten förmodligen inte gäller i den svenska naturen.
– Det har med pengarna att göra. Jakt är ofta fult för de som inte vet vad det innebär och lägger du pengar i potten blir det genast skamligt. Där har du haken.
Orden kommer från Poul-Erik Jensen, en av de jägare som både sätter ut och jagar fasan. Han är också presstalesman för de svenska yrkesjägarna.
Poul-Erik Jensen har förstås bestämda uppfattningar om det som Kenneth Bengtsson kallar massutsättning och detta med att tjäna pengar.
– De pengarna går i slutänden rakt in i viltvårdsbudgeten. En såld jakt innebär att jag även nästa år kan jobba med viltåkrar, skyddsplanteringar och våtmarker och det gynnar ju allt levande. Jag förstår inte vad det är för fult i att bekosta det med pengar från betalande gäster.
– Jag tror inte heller att en fasan bryr sig hurvida den dör ensam eller i flock. Det där är ett väldigt mänskligt argument och det är långt ifrån djurens värld. Men det är många idag som för djurens talan. Det konstiga är att de som bäst vet hur djuren känner det också brukar veta minst om hur helheten fungerar, säger Poul-Erik Jensen.
Argumenten varierar
Poul-Erik Jensen berättar att han följt duvhöksfrågan i många år och att han tycker att hanteringen av den är märklig.
– Jakten är en växande näring som producerar härliga upplevelser och hälsosam mat. Trehundratusen svenskar är jägare och det ökar. En förkrossande majoritet av svenskarna äter kött. Djuren som ska jagas av oss lever fria till det är dags att stoppa dem i grytan. Denna näring ska alltså inte få lov att skydda sina investeringar mot enstaka rovdjur därför att någon i andra änden av linan tycker att det är synd om individerna.
Poul-Erik Jensen menar att det varit en sak om verksamheten drabbat en hotad art. Men duvhökshanteringen drabbar av allt att döma inga mer än just enstaka individer.
Poul-Erik Jensen berättar att Naturvårdsverket nu också medgivit att den ringa skyddsjakten inte har någon inverkan på duvhökspopulationen. Ändå fortsätter till exempel länsstyrelsen i Skåne att dra ned antalet tillstånd för skyddsjakt på duvhök.
Vid en närmare kontroll av de beslutsunderlag som just länsstyrelsen i Skåne län använder sig av, framgår det att statistiken enbart kommer från olika ornitologorganisationer. Vid en muntlig förfrågan uppgav den ansvarige tjänstemannen att hon inte kände till de två främsta duvhöksforskarna eller deras arbeten.
– Tidigare hävdade ornitologerna att höken är hotad. Man har också sagt att det är fult att skydda en inhemsk art till förmån för en utplanterad. Argumenten varierar. Jag tror att det egentligen är fågeljakten man vill ha bort och duvhöken bara är ett steg på vägen.
– Jag undrar ofta hur många av landsbygdens sedvanor vi ska förbjuda innan folk plötsligt inser att den natur vi lärt oss älska är beroende av att någon faktiskt vill sköta den, avslutar Poul-Erik Jensen.
-----
Fakta om duvhöken
Fågelns latinska namn Accipiter gentilis betyder snabbflygare från denna trakt/släkt. Populationen går upp och ned med jämna mellanrum, helt enkelt därför att bytesviltet också gör det. Idag mår arten bra, även om trenden på europeisk nivå från ornitologhåll anses vikande. Den svenska populationen är dock långsiktigt stabil, eller troligen ökande (enligt Sören Svensson, ornitolog och forskare).
Duvhöken kan vara ett stort problem vid utsättning av fasan och rapphöna. Med sin närvaro stressar den fälthönsen så att de i värsta fall skingras. Eftersom uppfödning och utsättning är en kostnadskrävande verksamhet, innebär skingrade fåglar förlorade intäkter. Därför vill jägarna kunna ta bort enstaka exemplar.
Alternativet, att förbjuda fasanjakter och uppfödningar, skulle inverka negativt på de flesta av jordbrukslandskapets arter – även de icke jaktbara.
- - - - -
8 vanliga argument i duvhöksdebatten
1. Duvhöken är hotad.
Fel. Duvhöken avskrevs från röda listan för sex år sedan. I Sverige räknar vi med 4 000–6 000 häckande par, vilket ger betydligt mer än 12 000 individer i totalpopulation. Forskarna Vidar Marcström och Robert Kenward har konstaterat att de få hökar som dör under skyddsjakt inte på något sätt påverkar populationen. Ordföranden i Skånes ornitologiska förening anser dock att höken är långsiktigt hotad. Men detta hot kan enligt forskarna inte komma från jakt eller fångst – inte ens om höken skulle vara hotad.
2. Fällfångst på duvhök är djurplågeri.
Vid fällfångst tillämpas samma teknik som när man fångar fåglar för att ringmärka dem. Fällorna är typgodkända och noggrant utprovade för de djur de är ämnade att fånga.
3. Samma hök kan fångas flera gånger. Det är djurplågeri.
Vid fällfångst tillämpas samma teknik som när ornitologer fångar fåglar för att ringmärka dem. I den metodiken finns också ett informationsvärde när fåglar fångas flera gånger. För både jägare och ornitologer inträffar det att fåglar går i fällan flera gånger under kort tid, skillnaden är bara att när jägare är ansvariga kallas det för djurplågeri. Om det är djurplågeri är nog inte utrett, men man bör diskutera frågan mot bakgrund av nyttoeffekten. I båda fallen gynnar fångsten forskningen, eftersom fåglarna ringmärks.
4. Fällorna gillras med levande lockfågel. Detta är djurplågeri.
Det finns tydliga regler för hur lockfågeln ska ha det i buren (mat, vatten, skydd) och vilka fåglar man får använda. De duvor som används idag, anses av tillståndsgivande myndigheter vara de lämpligaste för ändamålet. Om dessa regler följs anses det inte vara djurplågeri med levande lockfågel.
5. Fällorna missköts och djuren lider.
Man kan inte förbjuda något därför att vissa missköter sig. Om så vore fallet, skulle vi förbjuda biltrafik därför att vi har rattfyllerister. Yrkesjägarnas egen förening, SYF, anser att vanskötsel av fällor är ett brott och att den skyldige ska prövas enligt lag.
6. Många fällfångade duvhökar dör efter frisläppningen.
Det händer. Men de hade kanske dött ändå, eftersom arten producerar ett närmare 70-procentigt överskott av hanar. Redan när just dessa individer fångas kan de vara i så dåligt skick att de är dödsdömda. Idag får man hålla fåglarna i fångenskap i 48 timmar, därefter ska de släppas. Om denna tidsperiod varit längre (tidigare var den 72 timmar), hade duvhöken kanske haft större utsikter att äta upp sig under fångenskapen.
7. Duvhöken är en fredad fågel.
Alla svenska djur är i praktiken fredade, utom under tillåten jakttid. Djur som aldrig är lovliga kan i enstaka fall fällas om skyddsjakttillstånd utfärdats. Skyddsjakt medges enbart om myndighet anser att det finns fog för det. Själva fredningen är heller inget hållbart argument i sig. Det som är fredat idag, kan bli överpopulation i morgon.
8. Man ska inte jaga eller fånga en inhemsk art (duvhök) till fördel för en inplanterad (oftast fasan).
Varför inte? Om den jagade eller fångade arten inte påverkas negativt faller detta argument. Dessutom fångas eller skyddsjagas duvhöken ibland för att skydda en annan av våra fältfåglar. Den hotade rapphönan anses av EU vara en ursprunglig, särskilt skyddsvärd art.