Först som sist ska sägas att varje jaktmark är unik. Den ena kombinationen av topografi och vegetation är inte den andra lik och bara för att en ensam myr i en fjällgranskog är het så behöver inte en myrplätt bland hundra andra ge anmärkningsvärt goda odds för -fågelkontakt.
Men lyckligtvis är den ena tjädern innerst inne den andra ganska lik, precis som den ena orren, dalripan eller järpen är den andra ganska lik.

Ytligt sett kan två tjädrar leva i ganska olika biotoper. Till exempel lever en tjäder i Kolmården inte i -likadan skog som en tjäder i Frostviken. Men i botten har dessa tjädrar vissa behov och preferenser gemensamt, ett slags tjäderkod.
Den koden kan knäckas. Det går att använda vissa gemensamma nämnare som nycklar för att hitta dem, även om terrängen varierar.
Detsamma gäller även de andra skogshönsen. Vissa platser är helt enkelt rätt och det är dem det gäller att hitta. Dels genom att snabbt lokalisera dem, dels genom att känna igen dem när man ser dem.
En bra skogsfågelbiotop är i ganska hög grad artspecifik. Bra för järpe är till exempel inte bra för dalripa. Men arterna överlappar varandra  och det finns platser som är bra exempelvis för både orre och dalripa eller både tjäder och orre. På vissa platser vet man inte vilken av arterna man kommer att stöta på, men man kan ändå se att oddsen är goda för en fågelkontakt.

Den här artikeln handlar om att hitta fågeln under tidig höst, då inte minst jägare med stående hundar och trädskällare börjar dra till skogs. Att hitta fåglarna under senhöst och vinter kan vara helt annorlunda, men det problemet får bli en senare fråga.
Fokus ligger på den okända marken; till exempel en korttidsjaktmark på bolagsskog eller på ett viltvårdsområde, en ny plats på statens mark ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjället eller kanske en egen ny jaktmark.
Två saker är särskilt viktiga för den som snabbt vill nå bra resultat på främmande marker: Nyfikenhet och energi. Man smyger inte ut i okända marker, man forcerar. Målet är att på kortast möjliga tid hitta de bästa fågeltillhållen.

--------------------------------------

Jaga rätt

Ett sällskap jägare på en ny jaktmark bör sprida ut sig och helst undersöka olika terrängtyper. Särskilt den allra första dagens jakt är i praktiken lika mycket rekognoscering som jakt.
Fyra ensamma jägare täcker betydligt mer mark än fyra jägare i ett sällskap. Den första kvällen jämför ni observationer.
Verkar det ligga fågel lite här och var är det lika bra att fortsätta prova olika terrängtyper tills något verkligen visar sig bättre. Men om en terrängtyp verkar bättre än de andra så är det bäst att snarast försöka hitta och undersöka mer av samma sorts skog.

Kör de rutinerade hundarna -hård-ast i början. Finns det flera hundar i sällskapet kan det vara god hundpsykologi att låta veteranerna göra grovjobbet med att lokalisera fågeln. Dels gör de helt enkelt jobbet bäst, dels blir det betydligt mera inspirerande för en unghund att jobba efter att ni -identifierat en terrängtyp där det visat sig finnas hyfsat med fågel.

Missa inte de små skogsfickorna. Många jägare verkar titta på kart-an och dra sig mot det största och mest sammanhängande skogsområdet. Detta lämnar många till synes obetydliga små dungar och skogsremsor orörda.
Om skogstypen ser lovande ut, testa den lilla kilen mellan vägen och myren eller mellan hygget och kraftledningsgatan. Fågeln gillar kantzoner och de gillar att vara ifred. Ett litet och bortglömt skogsområde är därför inte sällan lika med bra jakt.

Fastna inte på första bästa fläck. De flesta skogshöns är relativt lätta att störa bort från en viss plats, så räkna inte med att få flera bra jakter på exempelvis samma tjäderkull.
Gör det bästa av fåglarna vid det tillfälle då ni hittar dem, men memorera sedan framför allt vilken typ av terräng de satt i. Jaga mer av samma terrängtyp snarare än mer på samma plats.

Läs spår, men inte fel spår. Skogshönsen lämnar tecken efter sig i markerna. En del varar inte länge, men andra kan ligga kvar i månader och faktiskt lura jägaren.
Fuktiga, blanka blåsvarta klickar av blåbärsspillning är ett gott tecken. De är färska. Torra, lätta dun är intressanta, medan gamla hop-klibbade fjädrar säger mycket lite.
Nyanvända balgropar är hett, medan gammal vinterspillning av tjäder i form av torra tallbarrs-krokar är så gott som ointressant. Den ligger kvar sedan förra vintern, och särskilt i fjälltrakterna ligger tjäderns förhöst- och vintermarker ofta långt ifrån varandra.

Planera en tillräckligt lång jakt. En dags jakt i okända marker är en ren chansning. Detsamma kan nästan sägas om två dagar. På tre eller fyra dagar finns dock möjlighet att först jaga rätt på fågeltillhållen, -sedan jaga fåglarna.
Det är ganska vanligt att gå i fel terräng första dagen, sedan rätta sig och börja söka i rätt terräng andra dagen och framåt eftermiddagen börja hitta fågel på allvar – lagom till hemresan.

--------------------------------------------

Fyra kartsymboler du måste kontrollera

1. MYRAR
Det är absolut nödvändigt att kontrollera myrar längs sin väg. Framför allt ripor men även orre och tjäder återfinns ibland ute på stora öppna myrar. På buskiga, flikiga myrar med skogsholmar och åsar trivs alla skogshöns. I myrkanter i allmänhet, men i närheten av små myrar i fuktig och mörk granskog i synnerhet, är oddsen goda att du hittar tjäder.

2. SMÅKUPERADE SKOGSAVSNITT
Höj beredskapen där kartan visar att skogsmarken går i vågor eller inrymmer både bergknallar, småmyrar och små vatten-drag. Är terrängen omväxlande i höjdled är den ofta också varierande i trädslag och markvegetation. Tallbackar omväxlande med granlider, soliga sydsluttningar, skuggiga nordsluttningar, myrkanter och risiga sjökanter rymmer allt skogshönsen behöver inom en liten yta. I ett tjäderhuvud är detta lika med en bra adress.
3. SKOGSBILVÄGAR
Skogshönsen behöver grus för sin matsmältning och de plockar ofta detta grus från vägbanan på någon skogsbilväg. Därför håller ofta ett bälte inom något hundratal meter från en grusväg markant mer fågel än kringliggande skogsmark. Det kan löna sig att jaga parallellt med vägen. Detta är många gånger allra bäst kort före skymningen. Chansen på tjäder är störst där det står lite äldre skog intill vägen, men chansen på orre kan vara störst där vägen går genom hyggen som är rikligt bevuxna med björksly.

4. BÄCKRAVINER
Du ser dem enkelt på kartan tack vare de täta höjdkurvorna runt bäckens blåa linje. De är alltid intressanta för den som söker tjäder eller järpe, alldeles speciellt då de bryter ett i övrigt lite enformigt skogslandskap. Se särskilt upp vid en granbevuxen bäckravin omgiven av tallskog.

-------------------------------------

Bottenår
eller toppår?
försök att skaffa rapporter om fågeltillgången i området du ska jaga i. Skogshönsen varierar flerfaldigt i täthet mellan olika år, men toppår och bottenår kommer inte samtidigt överallt. Då Norrbotten har ett uselt fågelår kan Västerbotten eller Dalarna ha ett storartat.
Resultaten på tidiga fågelhundsprov kan ge en vink om årets situation, liksom rapporter från folk som rört sig i markerna, eller resultaten från eventuella fågelinventeringar. Lyssna främst på fågel-jägare, för de brukar ha bäst koll.
Om du inte kan söka dig till en region med god fågeltillgång får du helt enkelt anpassa förväntningarna efter tillgången.
Ett dåligt år kan ett par fågelkontakter på en tretimmarsrunda berätta att du hittat en bra plats. Ett bra år kan samma utfall få underkänt och innebära att du bör söka vidare efter något bättre.

Skaffa
bra kartor
skaffa de bästa kartor du kan. Bäst är beståndskartor över skogen, men de är sällan tillgängliga. En bra bild av höjdkurvor, våtmarker och vattendrag är minimikravet.
Kör vägarna innan du börjar jaga. Från vägen får du den första chansen att snabbt jämföra delar av verkligheten med kartan. Hur ser skogen ut? Var ligger hyggena? Har man lämnat kantzoner och trädgrupper på hyggena?

Fem biotoper som brukar hålla fågel

KANTZONER
I kanten mellan skog och myr trivs alla skogshönsarter. Men du hittar dem ofta även i hyggeskanter, där solen når in i skogen och ger en frodig vegetation och gott om föda.
Jagar du i ett större område av äldre skog ska du inte missa att undersöka sådana kantzoner, men även kanter mot mindre gläntor, yngre skog eller vägar. En skogsremsa mellan hygge och myr innebär ”dubbla kantzoner” och är ofta mycket het för orre, ripa och tjäder.

BLÅBÄRSMARKER
Under förhösten är blåbären viktiga för alla skogshöns. Var det finns mest blåbär varierar från år till år beroende på väderleken. Men hittar du mycket blåbär bör du leta lite extra efter fågel i det området, oavsett terrängtyp.
Hittar du bären i fuktig gammal granskog kan det tänkas finnas tjäder i närheten, ute på ett hygge kan du hitta både tjäder, orre och dalripa. Bestånd av contortatall kan vara svåra att forcera, men innehåller ofta både bär och fågel.

SUMPGRANSKOG
När marken i tät gammal granskog är täckt av skogsfräken finns det all anledning att låta hunden söka ordentligt.
Inte minst tjädern är mycket svag för den här växten, som vissnar ner efter de första nattfrosterna. Ofta hittar du den i sänkor eller myrar i skogen.

GRÄNSEN MELLAN
TALL- & GRANSKOG
Många ovana fågeljägare ser gammal högstammig tallskog och ut-talar sig beundrande om ”tjäderskogen”. Dessa jägare brukar sällan skjuta mycket fågel.
Tjädern har lite till övers för ensartad gammal skog. Variation är nyckelordet. Under förhösten är ren granskog som regel bättre än ren tallskog, men bättre än ren granskog är granskog med insprängda tallbackar, eller de plats-er där granskogen möter tallskog.
Granskog och granskog, förresten. När du är så långt söderut att granskog är lika med skog utan undervegetation, eller åtminstone utan blåbärsris, finns inte längre något positivt att säga om träd-slaget ur ett skogsfågelperspektiv.
Söder om den gränsen erbjuder tallskogen bättre skogsfågelbiotoper. Allt som skrivits om granskog i denna text syftar alltså på den friska och naturliga granskog där marken huvudsakligen täcks av blåbärsris.

SMÅMYRAR & HÄNGMYRAR
På sensommar och tidig höst betar skogshönsen gärna starrfrön. Starr växer ofta på små myrar, inte minst på den typ av hängmyrar som återfinns i sluttningar med fjällskog framför allt i Jämtland och Västerbotten.