Många skogsjägare ser med avund på de lyckliga kamrater som har möjlighet till duvjakt över ärtåkrar eller nytröskade fält. Jakter där resultatet räknas i många tiotals fällda fåglar. Men det finns knep att ta till för att få duvorna att komma även i skogen. En ärtåtel på lämplig plats kan dra mycket fågel.
Av Jan Henricsson
En skugga far över himlen och plötslig hörs det karaktäristiska bullret från vingarna på en träande ringduva. Strax därpå kommer ännu en. Nu är det bara att vänta, och att sitta riktigt stilla.
Efter en stund, när duvorna spanat färdigt och anser att kusten är klar, flyger en av dem ner mot vändplanen i slutet av skogsbilvägen. Den får lov att börja plocka ärtor och bara en halvminut senare bestämmer sig nästa för att ansluta. När duvan möts av en hagelsvärm lyfter den först ankomna och får även den en salut.
Vi jagar ringduva och egentligen skulle det kunna vara som vilken duvjakt som helst. Men så är det inte. Här, på vändplanen långt in i Smålandsskogen, skulle inte duvorna slå om det inte vore för våra förberedelser.
De började fyra veckor tidigare. Då beställdes 50 kilo utsädesärtor från Lantmännen. Ärtorna var inte helt enkla att få tag på, men tack vare en förstående jagande utsädesansvarig som via datorn sökte ärtor i hela södra Sverige lyckades det.
– Sådant måste ni beställa långt i förväg, tipsade han när ärtsäcken levererades ett par veckor innan duvpremiären.
Snåla inte
Samma dag spreds de första ärtorna på åteln. 50 kilo innebär väldigt många ärtor och det fanns ingen anledning att snåla. Generösa givar över så gott som hela vändplanen borde få avsedd effekt. Att någon duva skulle hitta dem tvivlade vi inte på. Och det räcker med en för att det ska komma fler. Fällande duvor lockar artfränder på långt håll.
Några nävar grov salt bättrade på åteln. Huruvida saltet har någon egentlig effekt på åtelns dragningskraft är osäkert, men salt är omtyckt av alla vilda djur och det skadar säkert inte. En jaktkamrat hävdar dock att det räcker att åtla med enbart salt, men det har inte vi provat.
Tre dagar senare gjordes första återbesöket på vändplanen. Några duvor syntes inte till när vi kom åkande på skogsbilvägen, men blågrå fjädrar och ljust dun bland ärtorna talade sitt tydliga språk. Duvorna hade hittat åteln!
Ytterligare en hink ärtor spreds ut tillsammans med fem–sex nävar grovsalt.
Långväga fåglar
Med några dagars intervall i åtelunderhållet skulle säkert detta fungera och förhoppningsvis skulle än mer långväga duvor hitta till vår utfodringsplats. Och visst, nästa gång vi kom lyfte ett stort antal duvor framför bilen. 20–30 ringduvor sträckte bort åt olika håll.
Min unge jaktkamrat sken som en sol. Men ännu var det några dagar kvar till premiärdagen. Han fick ge sig till tåls, och istället intensifiera ärtspridningen.
Innan jaktdagen överlade vi i detalj om när på dagen det var lämpligast att ta gömslet i besittning. Duvorna vi skrämt med bilen hade funnits på åteln redan under tidig eftermiddag. Telefonöverläggningar med en jaktkamrat som också jagar duvor på ärtåtel gav ingen vägledning. Hans erfarenhet var att det fungerade både morgon och kväll. Slutligen enades vi om att eftermiddagen var bäst. Skrämmer vi duvorna får vi hoppas att de återvänder.
Jodå, när vi kom fram mot vändplanen lyfte ett stort antal duvor och flög bort. Snabbt var gömslet på plats och jägare och hund installerade. Nu var det bara att vänta på att duvorna skulle återvända. För inte var det så illa att vi skrämt bort dem för dagen?
Skrämda duvor
Det dröjde emellertid inte länge förrän den första duvan landade i en frötall ett stycke bort från vändplanen. Den tog god tid på sig, och efter en stund anslöt ytterligare en.
– Det här blir problem, viskade min jaktkamrat. Vad gör vi om tallen är full med duvor innan den första flyger ner?
Så illa blev det inte, men nog skrämdes en och annan duva när hagelskotten knallade över åteln, och resultatet kunde som väntat inte alls jämföras med traditionell duvjakt.
Vid nästa jakttillfälle var strategin ändrad, och gömslet placerat under en av de två frötallar duvorna använde som spaningsträd. Där fanns det möjlighet att fälla duvor under inflygning mot trädet och – för den som kände sig tryggare med det – skjuta efter att de landat. Det visade sig ge både fler skottillfällen och fler fåglar i säcken.
Och det är inte alls någon dålig duvjakt. Med rätt förberedelser och en riktig strategi är det, har det visat sig, inte omöjligt att fälla 15–20 duvor vid första jakttillfället.
Att åtla för duvor
• Börja lägga ut ärtor ett par–tre veckor innan jakten. Med en 50-kilossäck blir det ärtor över till nästa säsong.
• Förstärk gärna ärtåteln med några nävar grovt salt.
• Åtla frikostigare i takt med att duvorna börjat slå på ärtorna och att duvjaktpremiären närmar sig.
• Kontrollera när på dagen och hur duvorna flyger till åteln innan jakten. Att placera gömslet under duvornas spaningsträd ger betydligt fler skottillfällen än att bara kunna skjuta över åteln.
• Ett bra gömsle, kamouflagekläder, handskar och ansiktsmask är nödvändigt för att lyckas.
• Åteln kan göras mer inbjudande med några bulvaner. Men eftersom ärtorna är koncentrerade till en yta som man lätt täcker med bössan är bulvaner inte alls nödvändigt.
• En apporterande eller markerande hund är kanske ännu mer motiverat vid duvjakt i skogen än när man jagar över en stubbåker. En duva som fallit bland högvuxen örnbräken eller i en tät granplantering är inte lätt att hitta utan hund.
• Räkna med att jakten är bäst vid första jakttillfället. Duvorna lär sig snabbt att det kan vara farligt att besöka ärtåteln.