När regeringen 1999 förbjöd morkulljakten trodde man att det fanns cirka 400 000 morkullor i Sverige. Nu vet vi bättre. Morkullorna är nästan två miljoner före föryngring. Det visar forskaren Jonas Lemels färska studie.

Av Bertil Lundvik

Striden om försommarjakten efter morkulla i Sverige lär fortsätta. Men Jonas Lemels studie om de svenska morkullorna visar att det inte finns några biologiska argument kvar att hänga upp motståndet mot morkulljakten på.
De cirka 100 000 morkullhanar som sköts de år då morkulljakten troligen bedrevs som allra intensivast, åren 1997 och 1998 då försöksjakten var tillåten, är bara cirka tio procent av antalet sträckande hanfåglar. Eller fem procent av det totala antalet häckande fåglar, eller två-tre procent av totalantalet fåglar efter föryngringen. De fåglar som deltar i reproduktionen är alltså närmare två miljoner stycken, eller möjligen ännu fler.
Fem procent av de häckande fåglarna kan inte ha någon betydelse för morkullstammen är forskaren Jonas Lemels slutsats.
Som väntat har heller inte jaktförbudet på morkulla, som infördes 1999, medfört att morkullorna blivit fler i antal, snarare färre, under studietiden åren 2000 till 2003.
Mer exakt anger Lemel att 2001 var morkullorna 1 922 631 stycken, 2002 1 940 603 stycken och 2003 fanns det 1 818 338 morkullor.
Den lilla nedgången under de tre åren är troligen bara en vanlig fluktuation inom en småviltstam; en svängning på kurvan som förekommer inom alla småviltarter vare sig de jagas eller inte.
Ornitologernas tidigare beräkningar av antalet morkullor i landet sade 200 000 till 600 000 fåglar, dock med betoning på att uppgiften var osäker. Här handlar det alltså ändå om en uppräkning med gånger fem.
Jaktens effekter på småvilt: Ett exempel från morkulla, som studien heter, har bekostats av medel från Jägareförbundets forskningstjuga och från Naturvårdsverket. Även länsföreningarna inom Jägareförbundet har bidragit med pengar till studien.

Ingen orimlig siffra
De viktigaste resultaten från studien är att vi nu för första gången har ett trovärdigt antal morkullor i landet. Och att försommarjakten inte har någon betydelse för deras antal.
- Det är egentligen inte orimligt att tänka sig en svensk morkullpopulation på runt två miljoner när det finns uppgifter i litteraturen, främst är det fransmän som intresserat sig för saken, som säger att den europeiska morkullpopulationen är cirka 15 miljoner fåglar, tycker Jonas Lemel.
Andra har till och med nämnt siffran 25 miljoner.
Är resultaten då riktiga, studien är ju betald av bland annat Jägareförbundet?
Ja, den tidigare forskningschefen på Jägareförbundet, numera fristående konsult och forskare inom företaget Svensk Naturförvaltning, tror inte att hans resultat ska kunna ifrågasättas av sådana skäl.
 - Då måste ju nästan all forskning i Sverige ifrågasättas. Alla forskare får ju pengar någonstans ifrån. Och jag kan bara understryka att jag aldrig skulle låta mig påverkas av någon och Jägareförbundet har heller inte alls försökt påverka några resultat, säger Jonas Lemel.
För att komma fram till hur många morkullorna är har Jonas Lemel följt en rad steg och gjort ett antal statistiska beräkningar. De första två stegen är resultaten från riksinventeringarna, alltså de totalt 5 582 inventeringarna från 910 unika observationsplatser kombinerat med genomsnittligt antal överflygningar som en individ gör på varje observationsplats.
Medelantalet passerande morkullor ligger på knappt fyra (3,84, 3,89 respektive 3,60) de tre studieåren. Eftersom varje observationsplats valts av inventerarna har Lemel korrigerat de valda platserna mot slumpmässiga platser för att inte antalet morkullor i landet skulle överskattas.
Med denna korrigering sjunker medelantalet passerande morkullor till ungefär 2,3 per observationsplats.
Jonas Lemel har också gjort statistiska beräkningar som visar att det räcker med två timmars inventeringar, varken mer eller mindre.
För att närma sig beräkningen av antalet morkullor behövs också kunskap om var i Sverige morkullor finns och i vilken täthet, liksom hur stor yta en spelflygande morkulla täcker.
Här tar Jonas Lemel hjälp av olika satellitkartbilder över landet som ligger till grund för den officiella Svensk Terrängtyp Klassning (STK) från 1998. När detta kombineras med data från riksinventeringens observationer får vi ny exakt kunskap om vilka biotoper morkullorna föredrar respektive undviker.
Visserligen var det något som var relativt känt sedan tidigare i mer allmänna ordalag, men Jonas Lemel har nu med statistiska metoder kunnat visa att morkullorna absolut föredrar en blandning av tät och gles barrskog, och aktivt undviker kombinationen sjöar och större öppna slättland under sin spelflykt.

Hur stora flygområden?
Från Sveriges yta om 45 miljoner hektar räknar Jonas Lemel bort rent alpin miljö, de stora insjöarna samt en del yta från de stora slättbygderna, så att den areal som bedöms tillgänglig för morkullor beräknas till cirka 40 miljoner hektar.
- Det är påtagligt hur tätheten minskade ju längre upp mot fjällen vi kom. Men så plötsligt vid vissa platser, där det fanns en liten slåtteräng, en lada och lite bördigare marker, kunde det sitta flera morkullor längs vägen när vi kom åkande för att inventera, berättar Jonas Lemel.
Till beräkningarna ska nu också föras hur stor spelflyktsyta en genomsnittlig morkulla täcker. Och där får vi genom Lemels forskning veta att den genomsnittliga spelflyktsarealen är cirka 100 hektar.
- Detta är dock den svagaste delen av min studie, medger Jonas Lemel.
Saken är den att det inte varit alldeles enkelt att följa de flygande morkullorna, oavsett om de varit försedda med små radiosändare eller om de följts med kikare från höga skyliftskorgar. Här har också ljudinspelningar från morkullor använts.
- Det verkar som om de inte flyger runt i tydliga varv som man kanske trott. Snarare flyger de ett tredjedels varv, eller nästan ett fullt varv och så går de ner för att de får kontakt med en hona, berättar Jonas Lemel.
Uppgifter från ursprungligen sex, senare fyra, sändarförsedda kullor och deras ljudsignaler visar en spelflygsareal som egentligen är i genomsnitt 87,5 hektar (110, 80, 90 och 70). Tre morkullor som kunnat följas från en 42 meter hög skylift har täckt en areal på i snitt 80 hektar (mellan 56 och 97)
- Men för att vara försiktig har jag ändå satt genomsnittsflygytan till 100 hektar, säger Jonas Lemel.
Han får också stöd från internationell forskningslitteratur för den uppgiften, där en av de främsta forskarna på morkulla säger just 100 hektar, dock utan att närmare redogöra för hur han kommit fram till den siffran.
- Men här finns alltså en möjlighet till underskattning av morkullpopulationen, säger Jonas Lemel.

Jämn könskvot?
Det finns troligen också en annan möjlighet till underskattning av antalet morkullor. Den ligger i antagandet att könskvoten är jämn hos morkullorna, det vill säga att det finns lika många hanar som honor.
Jaktstatistik från Frankrike och Italien från höstjakten visar att hanarna utgör 40 procent av nedlagda fåglar.
Speglar detta det verkliga förhållandet skulle morkullpopulationen alltså vara ännu större än de knappt två miljoner Lemel har beräknat.
Den internationella litteraturen inom området visar också att om könskvoten avviker från 50-50 så är det vanligare att hanarna är en mindre del än tvärtom.
Dessutom kan det vara så att en hel årsklass hanar inte kommer med i räkningarna eftersom unga hanar enligt litteraturen inte alls, eller bara ytterst lite, deltar i spelflykten.
Jonas Lemel presenterar också en inventeringsmetod som med små kostnader skulle kunna genomföras årligen på både morkullor och andra arter.
Med hjälp av 250 inventeringspunkter som räknar morkullor en gång per månad i maj och juni skulle vi kunna få ett ganska säkert mått på antalet morkullor. På så vis skulle jägare och myndigheter kontinuerligt kunna följa fluktuationerna i morkullstammen. Det är inte bara pengar som ligger bakom den framgångsrika studien. Det är kanske framför allt alla de naturintresserade jägare och andra som helt utan ersättning ställt upp och observerat sträckande morkullor under flera års tid.
- Alla dessa jägare, ornitologer och andra naturvänner som hjälpt till kan inte nog tackas, framhåller Jonas Lemel.
Slutrapporten hade kunnat vara ännu bättre om inte Naturvårdsverket, genom avdelningschefen Björn Risinger, hade satt upp snubbeltråd för sig själva genom att stoppa det avskjutningsexperiment i liten skala som Jonas Lemel hade velat göra inom ramen för sin studie.
Men trots att Naturvårdsverkets egen forskningskommitté tillstyrkte, tillät verket inte ens att 50 morkullhanar fick skjutas för att se om jakten lokalt kan påverka morkullstammen om det bedrivs intensiv jakt inom ett mindre område.
Den delen av Jonas Lemels forskning kunde alltså därmed inte genomföras. Naturvårdsverket tyckte i sin motivering att studien kunde göras på annan fågel i stället.

Skjuta kråka?
I sin slutrapport kan inte Jonas Lemel undvika att ²sparka² tillbaka.
- Om en forskare fått pengar för att studera älg, hade det varit okej att då i stället studera rådjur? undrar Jonas Lemel.
- Och om någon myndighet ska fatta beslut om jakt på morkulla igen, hade det då varit acceptabelt om det beslutet grundat sig på en studie på exempelvis kråka?
Det låter fullständigt orimligt och resultatet blev förstås att avskjutningsexperimentet helt uteslöts ur studien.

- - - - -

Jakttider och jaktstrider

Det har rått strid om försommarjakten på morkulla under långa tider. Jakttiden har flyttats lite fram och tillbaka, men under åren före förbudet 1995 gällde första måndagen efter midsommar som jakttidsstart. Som en följd av svenska politiska beslut, men motiverade med EU-argument, förbjöds försommarjakten alldeles före jaktstarten 1995. Efter tuffa strider tilläts en försöksjakt som skulle dokumenteras noga under åren 1997 och 1998.
Enkäter till jägarna visade att cirka 100 000 morkullor sköts dessa år och att cirka 60 000 jägare deltog i jakten. Eftersom tidigare statistik hade beräknat avskjutningen till cirka 30 000 fåglar tog regeringen denna "ökning" till intäkt för att åter förbjuda morkulljakten under försommaren.
Enligt EU:s fågeldirektiv kunde det vara tillåtet att fälla ett litet antal fåglar, utan att precisera vad det är.
Dåvarande jordbruksministern skrev på regeringens hemsida att sommarjakten inte kan fortsätta "så länge som vi inte är säkra på hur stor populationen av morkullor är".
Gällande jakttid i dag är från 21 augusti till sista oktober i norr och sista november i södra halvan av landet.

Bertil Lundvik

- - - - -

Ny ansökan om jakt
Svenska jägareförbundet arbetar i skrivande stund med en hemställan om att sommarjakten på morkulla ska återinföras. När du håller tidningen i din hand har denna begäran antagligen redan lämnats in till regeringen.
- Nu har vi ytterligare vetenskapligt stöd för att försommarjakten på morkulla inte har någon betydelse för morkullpopulationen, säger riksjaktvårdskonsulenten Hans von Essen som ansvarar för skrivelsen till regeringen.
Men det finns fortfarande många som av känslomässiga skäl inte vill ha morkulljakt. Många är vi som minns dåvarande jordbruksministerns ord om att det "ska vara tyst i djurens barnkammare".
- Jo, det finns känslomässiga skäl emot, men svensk viltförvaltning kan inte få grundas på sådant personligt tyckande. Den måste baseras på fakta och vetenskap. För övrigt finns det ju idag jakt på exempelvis vildsvin och i vissa län råbock under "barnkammartiden". Och det finns mycket annan störande aktivitet som är tillåten, till exempel allt båtliv i skärgården, skogsavverkningar och skjutbanor, säger Hans von Essen.
Men det kan också finnas formella skäl emot. EU:s fågeldirektiv tillåter i princip inte jakt under föryngringstiden.
- Det var inte EU som motsatte sig vår morkulljakt förut, nu finns det än mindre anledning för en EU-inblandning i denna traditionella jaktform när vi har ytterligare fakta och argument, menar Hans von Essen.
- Min bedömning är att det inte ska vara något problem.
Hans von Essen tycker i stället att försommarjakt på morkulla är en mycket lämplig jaktmetod.
- Vi vet att det bara är hanar som deltar i spelflykten. Vi vet att hanarna är polygama och inte deltar i ungfågelvården. En miljon morkullpar skulle producera tre-fyra miljoner ungar. Hundratusen skjutna fåglar är alltså bara en liten del av populationen, argumenterar Hans von Essen.
Det handlar alltså om några procent av populationen. Så han känner tillförsikt inför ett kommande regeringsbeslut.
- Men med tanke på att detta blivit lite av en symbolfråga, så är det inte självklart att vi lyckas med vår framställan. Det återstår att se om regeringen har modet att basera sitt beslut på fakta och kunskaper och inte på subjektivt tyckande.

Bertil Lundvik