Det är inte bara i Sverige de vilda rapphönsen fått stå tillbaka när jordbruket blivit allt mer rationellt och storskaligt. På de brittiska öarna, där fågeljakten är både en stark tradition och ekonomiskt betydelsefull, har trenden varit densamma. Rapphönsen har minskat under flera decennier.
Men britterna har inte stillasittande sett sina rapphöns försvinna. Samtidigt som jägarna arbetat på i fält har forskare utvärderat vad som krävs för att hönsen ska komma tillbaka.
Ett viktigt resultat är ett ”recept” på vård av vilda rapphöns som publicerats av Game & Wildlife Conservation Trust. Receptet är tredelat och de viktiga beståndsdelarna är habitatvård, predatorkontroll och stödutfodring. På försöksmarker har det här receptet gett flerdubbla rapphönsstammar.
I ett demonstrationsprojekt på Royston i England ökade till exempel stammarna av vilda rapphöns från 2,9 häckande par per hundra hektar till 18,4 par per hundra hektar mellan 2002 och 2007.
Ska hjälpa svenska rapphöns
Nu har de engelska framgångarna inspirerat till ett försök att hjälpa de vilda rapphönsen i Sverige. Detta kommer att göras inom ramarna för ett forskningsprojekt vid Lunds universitet.
Projektet leds av doktoranden Annelie Jönsson, som tidigare studerat zoologi och ekologi i Storbritannien och nu arbetar på en avhandling om försöket med att använda engelska metoder för att vårda svenska rapphöns.
Även om receptet från Game & Wildlife Conservation Trust ligger till grund för projektet, kommer det i det här skedet inte att tillämpas fullt ut.
– Vi testar bara habitatförbättringar nu, säger Annelie Jönsson. En anledning är att det ger ett klarare resultat om man bara ändrar en faktor.
Ett annat skäl att begränsa projektet till en faktor är omtanke om rapphönsen på de nödvändiga referensområdena. I två experimentområden ska den valda delen av receptet tillämpas, men två andra områden ska användas som referensområden och där ska inget ändras.
Har tre viktiga habitatbehov
Idag bedrivs förstås en viss predatorkontroll i alla fyra områdena. Skulle man försöka mäta effekten av predatorkontroll skulle man behöva upphöra med predatorjakten i de båda referensområdena, vilket skulle kunna ha en negativ effekt på rapphönsstammarna där.
Vad gäller utfodring är den betydligt svårare att utföra i de svenska experimentområdena än i England. Orsaken stavas vildsvin. De både äter upp fodret och skadar foderautomaterna.
Den viktiga åtgärden i försöket blir alltså habitatvård och den kommer att bygga på några viktiga delar.
I fältens kantzoner ska det finnas en till två meter breda remsor med gammalt högt och tuvigt gräs. På många platser finns det redan sådana remsor, på andra ska de nyanläggas eller förbättras.
I en minst tre meter bred zon utanför gräsremsorna ska sedan grödorna lämnas obesprutade och ogödslade. Alternativt kan en frömix baserad på en spannmålsgröda sås i den här zonen.
Det här sättet att utnyttja fältens kanter bygger på kännedom om rapphönsens krav. De har tre -viktiga habitatbehov, nämligen vinterhabitat, häcknings-habitat och kycklinghabitat.
Häcknings- och kycklinghabitat måste ligga nära varandra, eftersom de nykläckta kycklingarna lätt måste kunna färdas från häckningshabitatet till kycklinghabitatet.
Beroende av insekter
Kantzonernas remsor med gräs ger idealiskt häckningshabitat. Rapphönan häckar gärna i högt, dött fjolårsgräs och med en del foderväxter insådda har hönsen sina behov täckta. Sedan ger de ogödslade och obesprutade zonerna i intilliggande gröda bra kycklinghabitat på bara några meters avstånd – gles men hög gröda med höga insektstätheter.
Kycklingarna är helt beroende av insekter under sina första veckor och måste förstås också ha gott skydd mot predatorer. De får båda delarna här. Om grödan i den här zonen får stå kvar blir den dessutom ett värdefullt vinterhabitat. Remsan bör då vara minst sex meter bred.
För vinterskyddet är både lähäckar och grödor viktiga. I försöksområdena är därför valet av grödor intressant. Det ligger dock inte inom projektets ramar att bestämma exakt vilka grödor som ska sås. Förhoppningen är att det ska gå att resonera sig fram till en bra lösning med de berörda jordbrukarna.
– Man måste ha lite höstsått och lite vårsått, konstaterar Annelie Jönsson. Variation är nyckelordet.
Väldigt låga tätheter
Annelie Jönsson hoppas också kunna anlägga en del så kallade beetle banks ute i fälten på experimentområdena. Beetle banks är upphöjda gräsremsor vars ursprungliga uppgift i jordbruket är att hålla rovinsekter för bekämpning av skadeinsekter i intilliggande gröda, men som här också ger föda och skydd åt rapphönsen.
– Rapphönsen är vårt fokus, men vi vill också kunna mäta en effekt på övrig biologisk mångfald, säger Annelie Jönsson.
De fyra områden som ska användas för försöket är alla i storleksordningen 400–500 hektar. Vid inventeringen i höstas hade de i genomsnitt fyra kullar vilda rapphöns per område.
– Det är väldigt låga tätheter jämfört med i England, säger Annelie Jönsson. Men idag är det svårt att hitta större områden med tillräckligt många kullar i Skåne.
Projektet, som finansieras av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse, inleddes 2009 och beräknas löpa över fem år. Framgången mäts helt enkelt genom rapphönsstammens utveckling, så därför ska områdena inventeras höst och vår under hela studietiden.
Förhoppningsvis kommer projektet att ge kunskap om vad som krävs för att hjälpa de vilda rapphönsen tillbaka i det svenska odlingslandskapet.
------------------------
Rapphönsprojektet välkommet på Högestad
En av svårigheterna med ett stort projekt på vilda rapphöns är tillgången på marker. Men bland annat på Högestad i sydöstra Skåne finns det såväl vilda rapphöns som utrymme och intresse för ett projekt av den här typen.
Kring Baldringe mellan Tomelilla och Ystad ligger ett av rapphönsprojektets experimentområden. Marken tillhör godset Högestad som ägs av Carl Piper. Här välkomnar jägaren Andreas Jonsson samarbetet med forskningen, som ligger helt i linje med markägarens egna ambitioner om en hög biologisk mångfald och starka vilda hönsfågelstammar kombinerat med ett effektivt jordbruk.
– Här har man arbetat med habitatförbättringar länge, berättar Andreas Jonsson när vi kör runt och tittar på markerna. Mina föregångare har varit duktiga på plantering av lähäckar och remisser och nu jobbar vi vidare med tre meter breda linjära kantzoner.
Andreas konstaterar att kantzonerna som beskrivs i det engelska ”rapphönsreceptet” utnyttjar den sämsta jordbruksmarken med högst marktryck från maskiner samtidigt som de fångar upp ytvatten och bildar en spärr för ogräs från åkerkanterna.
– De ger mycket utan att kräva så mycket mark, -säger han.
Ger positiva effekter
Både kantzonerna och de beetle banks som engelsmännen arbetat med får dessutom andra positiva effekter. Mer rovinsekter gynnar både rapphönskycklingar och intilliggande grödor. Och exempelvis hararna svarar snabbt på habitatförbättringar och ökar i antal.
– Rapphönsen är en bra indikatorart och arbetet med dem ger stort genomslag på övrig biologisk mångfald, säger Andreas Jonsson.
När Andreas arbetar med att få till stånd gräsremsor i åkerkanterna har han ofta möjlighet att lägga dem intill lähäckar med vedartade växter. Han är övertygad om att det är en fördel under svenska förhållanden. Vintervädret kan vara kärvt i Skåne och det extra skyddet kan vara värdefullt i rapphönsens vinterhabitat.
Men lähäckarna har alltså anlagts tidigare. På Högestad upphörde man med utsättning av fågel 2007 och redan tidigare hade man lagt mycket arbete på att förbättra förutsättningarna för fågelstammarna.
Idag lever både rapphöns och fasaner vilda i markerna, även om tätheterna under senare år varit relativt låga. Den senaste toppen kom i början av 1990--talet, då rävskabben minskade predatortrycket och gav mera småvilt av alla slag.
Predatorjakten viktig
Predatorjakten fortsätter förstås som vanligt på Högestad under projektets gång. Den är mycket viktig för fältviltets överlevnad. Andreas Jonsson konstaterar dock att reglerna för predatorkontroll är betydligt mera restriktiva i Sverige än i Storbritannien och att vi därför aldrig kan förvänta oss lika täta rapphönsstammar som där, även om habitatförbättringarna skulle visa sig bli en framgång.
Just vad gäller regelverket för jordbruk och viltvård ser Andreas Jonsson särskilda fördelar med att arbeta tillsammans med forskningen.
– Om vi jägare upptäcker att något fungerar är det ändå svårt för oss att nå ut med resultatet. Om vi har forskarna med oss ökar nog chansen att få förändringar av regler för till exempel jordbruksstöd och predatorjakt.
Men sådant ligger i framtiden. Tills vidare är det kantzoner, beetle banks och annan habitatvård som dominerar Andreas Jonssons arbete med de vilda rapphönsen. Sådant gör han gärna. På Högestad räknar man nämligen med att få se positiva effekter av habitatingrehabitatingrediensen i det engelska rapphönsreceptet.