Att göra eftersök på älg, vildsvin och rådjur är en självklarhet. Men hur är det med fågel – görs det exempelvis eftersök på en tjädertupp? Är det över huvud taget möjligt? Det är svårt, men inte omöjligt. På snö kan det till och med gå att blodspåra.

Av Tomas Johansson (text och bild)

Den vita fläcken på vingknogen är en bra riktpunkt om man ser tuppen rakt från sidan. När den sitter högt, som här, får man hålla lite under fläcken - men skjut inte för lågt eller för långt bak. 

En tjädertupp är hårdskjuten. För många blir det en dyrköpt erfarenhet. Först när insikten kommer att avståndet vid hageljakt måste kortas ned till som mest 25 meter kan man vara säker på att binda fågeln på säcken.
Allra mest dyrköpt är förstås erfarenheten för de tjädertuppar som flyger undan, även efter ett välriktat skott. Det har ibland gett upphov till en tro att fjäderskruden är så kraftig att den förmår att stoppa hagel. Men det är inte orsaken. De får hagel i kroppen, men de flyger ändå, om inget hagel ger tillräcklig skada på ett viktigt organ.
Detsamma gäller vid kulskott. En tjädertupp har lättare än annat småvilt att komma undan om träffen inte tar i verkligt livsuppehållande organ.
Tjädern har genom sina vingar stora möjligheter att fly, särskilt om den sitter i en hög position, som vid toppjakt eller jakt med trädskällare. Den behöver bara fälla ut vingarna och segelflyga sig i säkerhet. En säkerhet som vid sådana tillfällen mest bara är en säker men långsam död. En händelse som blivit till ett talesätt: Fågeln flög undan ”på styva vingar”.

Flyger rakt fram
När detta sker, vad kan man då göra? Titta efter fågeln och betrakta den som bortskjuten? Nej, det är att göra det lite för lätt för sig.
– Men en bortflygande fågel lämnar ju inga spår efter sig och när den försvunnit bland träden har man ingen aning om vart den flyger, säger kanske du.
Det är sant. Men man kan komma ganska långt med ett simpelt antagande – nämligen att den flyger rakt fram. Ofta visar sig det stämma. Och det finns en logisk förklaring. En skadad tupp som lämnar trädet på styva vingar kan i viss mån liknas vid ett flygplan med motorstopp. I båda fallen gäller det att glidflyga så långt som möjligt utan hjälp av någon motor.
En av de första saker en blivande pilot får lära sig är att vid motorstopp ska man fortsätta rakt fram. Varje sväng gör att man förlorar höjd – och höjd är den nödställde flygarens bäste vän.
En pilot och en fågel lyder under precis samma naturlagar och därför är det naturligt att de gör på samma sätt.

Följ med blicken
Med denna vetskap gäller det att bilda sig en uppfattning om vilken riktning fågeln flög i när den lämnade trädet. Det bästa är att inför varje skott mot en tjäder tänka tanken att den kan komma att flyga sin väg. Då är man förberedd och chansen är större att man hinner med.
Följ fågeln så länge som möjligt med blicken.  Men titta inte bara på fågeln. Försök att uppfatta om du ser den framför eller bakom de träd och buskar den passerar. Får du två, tre sådana riktmärken kan du känna dig nöjd.
Titta noga på dina riktmärken så att du säkert känner igen dem. Gå sedan fram till trädet som fågeln satt i och försök att se riktmärkena därifrån. Om du lyckas har du fågelns flygriktning. Har du flera riktmärken kan du se hur väl de stämmer. Om de inte gör det, ta ett medelvärde.
Nu tar du fram kompassen och vrider in kompasskursen i fågelns flygriktning. Först nu kan du slappna av lite och samla ihop dina saker. Flygriktningen finns i kompassen. Nu kan du ställa in dig på ett tålamodsprövande arbete.
Innan du ger dig iväg, så ta en titt under trädet där fågeln satt. Försök att finna fjädrar som bekräftar att fågeln verkligen är träffad.
Är det snö kanske där finns några bloddroppar. Blod syns mycket bra mot snön och du kan kanske blodspåra den. Men att blodspåra en fågel kräver ett vaket öga. Bloddropparna kan vara små som knappnålshuvuden.
Jag har varit med om att spåra en tjädertupp tre–fyra hundra meter på enstaka små blodfragment. Och den gången var hållet så långt och skogen så tät att jag inte ens såg åt vilket håll fågeln flög – inte ens att den flög. Jag trodde den skulle ligga under trädet.
Vid trädet fanns bara fjädrar. Men de var många och en av dem låg en bra bit från trädet. Det var fågelns flygriktning. Vid fjädern fanns också några små, små blodfragment och jag började blodspåra.
Det tog flera timmar och jag tvingades ta om riktningen gång på gång eftersom det var långt mellan blodstänken. Dessutom började ett lätt snöfall, men genom att söka blodstänken på upplegan gick det att komma framåt. Flera gånger övervägde jag att ge upp, men varje gång hittade jag till sist en liten röd prick och kunde fortsätta.
Till sist fann jag tuppen. Den hade flugit i princip rakt fram och ”nödlandat” i en liten glänta. Där fanns en meterlång kana och i slutet av den stack tuppens nackfjädrar upp ur snön. Fågeln hade börjat gräva ned sig, men dukat under av skadorna i buken, träffen hade varit lite för låg.

Låga träffar
Just låga träffar leder ofta till svåra skadskjutningar. Jag minns ett annat tillfälle när en tupp flög sin väg efter att jag skjutit mot den med kula över min finnspets.
Den gången såg jag tydligt att fågeln lämnade trädet. Den hade kraft att slå några vingslag, men ändå svårt att hålla höjd.
Till en början hoppades jag att finnspetsen skulle finna tuppen, men det var en orutinerad ungtik och för henne var tuppen förlorad. Jag fick klara eftersöket på egen hand och var ganska säker på att tuppen låg någonstans i den riktning jag sökte. Det hade synts så tydligt att den var ordentligt träffad.
Jag sökte och sökte, tog om och tog om. Men fann inte minsta spår efter tuppen. Flera gånger gick jag tillbaka till trädet den suttit i och korrigerade riktningen några grader. Sedan följde jag på nytt kompassen, tre–fyrahundra meter bort – men ingen tupp. Till sist gav jag upp. Efter att ha sökt i mer än två timmar fick det räcka.
Jag kom ut på en stig där gammalt högt gräs lagt sig över stigen. Lite trött och less gick jag och tittade i backen och plötsligt höll jag på att trampa på något. Där, till största delen skymd av det böjda gräset, låg tuppen.
Den låg död, med en stor del av tarmpaketet utanför kroppen. Ändå hade den flugit närmare trehundra meter.

Med GPS
Hur långt från skottplatsen ska man då söka?
Ja, det får bli lite på känsla. Finner man inga spår och skogen är tät, är det knappast någon mening att gå längre än ett par hundra meter. Är skogen glesare med bättre sikt kan man öka avståndet. Likaså om man finner något spår som indikerar att man är på rätt väg.
När du finner det lönlöst att gå längre så vänder du och tar kompassens kontrakurs tillbaka till trädet. Där korrigerar du riktningen några grader och försöker på nytt.
Har du en GPS kan du prova en annan metod. Då sätter du trädet som en waypoint innan du lämnar det. När du sedan gått ut den första sträckan så stegar du iväg ett femtiotal meter rakt åt sidan och går sedan tillbaka mot din waypoint. På så sätt skär du ut ”tårtbitar” ur terrängen och vinner lite tid.
Titta efter allt som kan ge dig någon ledtråd, till exempel ett dun som släppt och fastnat på någon gren. Finner du något sådant så vet du att du är på rätt väg och kan korrigera din kurs.
Räkna inte med att varje eftersök leder till framgång, men den gång det lyckas så ångrar du inte att du lagt ned lite tid på eftersöket. Det är en stor tillfredsställelse att se mödan ge resultat.