Gåsflocken kommer bakifrån, med vinden. Tobias Hjalmarsson hälsar på dem med gåspipan. Tidigare flockar har inte gillat intensivt lockande, så gässens egna svar får bestämma tempot. En halv minut senare visar gåsflocken att utländska knep fungerar utmärkt på svenska kanadagäss.
Av Ulf Lindroth (Text & Foto)
Scenen är en stubbåker i Högs viltvårdsområde i Hälsingland. Här satt ungefär 250 gäss och betade dagen före jakten. Nu står 70–80 gåsbulvaner utställda i en halvmåne med öppningen mot vinden.
Längst upp i halvmånen ligger sex gömslen i bredd, med skyttar som bevakar öppningen mellan de båda bulvanarmarna. Och när gåsflockarna hörs på avstånd och kommer in över horisonten så får de svar på sitt eget språk.
Den effektivaste metoden att jaga kanadagäss är med bulvaner och lockpipor. Görs det rätt blir det inte bara fler gäss skjutna, utan det blir dessutom en jakt med korta skotthåll där skadskjutningar är undantag.
Detta är en morgon då det görs rätt. I de här trakterna finns det numera en riktig gåsjaktskultur. 1997 reste Tobias Hjalmarsson från Delsbo över till Nya Zeeland, där han jagade och fiskade i ett halvår. På Sydön träffade han Alan Hammond, som gör lockpipor för änder och gäss.
– Jag berättade att vi hade gott om gäss, men ingen riktigt bra metod för att jaga dem, berättar Tobias. Han lät mig jaga med honom i några veckor för att jag skulle få se hur de gör.
Riktig gåsjakt är nämligen en konst som inte bara innefattar att sätta ut plastfåglar på ett fält. Lockpipor och gömslen är lika viktiga ingredienser som bulvanerna.
En del svenska jägare förknippar gåsjakt med grova hagel, tunga laddningar och trånga borrningar i försöken att skjuta ner skygga gäss just utom rimligt skotthåll. Men det Tobias och hans jaktkamrater demonstrerar när gässen kupar vingarna och fäller ner fötterna på väg ner mot bulvanerna är ett bättre alternativ. Det är roligare och effektivare att lära sig att locka in gåsflockarna på skotthåll.
I slutet av september följde Svensk Jakt med Tobias Hjalmarsson under tre gåsjaktsmorgnar på olika platser. Det blev tre ganska olika, men mycket intressanta jakter.
Torsdag
Förra året höll Tobias en föreläsning om gåsjakt i närheten av Sundsvall. Där träffade han Lasse Siltamäki som jagade i Töva. Nu rapporterade Lasse att ett antal kanadagäss betade dagligen på en stubbåker. De hade jagats, men inte med bulvaner.
På onsdagen räknade Lasse bortåt 300 gäss på fältet. På torsdagen sammanstrålade Tobias med honom och hans 13-årige "jaktelev" Nick Kurikka och markägaren Thomas Berglund.
De satte ut ett 50-tal skalbulvaner på fältet i en lös halvmåneform och la fyra gömslen som Tobias haft med sig i den övre delen av bulvanbilden. Det hela var klart klockan 06.20.
Den första flocken kom vid kvart i sju. Under en dryg timme flög flera kanadagåsflockar in över fältet, men i de flesta fall var de tydligt misstänksamma. Vädret var klart och lugnt och de relativt nyjagade gässen kom in högt och såg sig noga för. Likafullt så övertygade lockpipan och bulvanerna åtskilliga gäss. Några mindre flockar kom in mycket lågt, och då blev det fina skottchanser.
Trots allt så sköt Tobias, Lasse och Thomas 14 kanadagäss fram till klockan åtta. När inga fler gäss kommit vid klockan 09.20 avbröts jakten.
Fredag
Närmare Tobias hemtrakter i Delsbo ligger Hög viltvårdsområde. I Hög finns jägare som själva jagar kanadagäss med metoderna som Tobias tog med sig hem från Nya Zeeland.
På en stubbåker där hade 200–300 gäss betat på torsdagen. När vi kom dit på fredagsmorgonen hade Peter Sundkvist, Jörgen Johansson, Anders Blomström och Johan Kihlberg redan satt ut ett femtiotal skalbulvaner. De höll som bäst på att maskera var sitt gömsle med halm.
Under tiden då jag och Tobias lade ut våra gömslen och klädde in dem, kom Melker Öberg med sin jaktgolden Nomi. Tobias har ofta med sig frivilliga apportörekipage med sig på jakterna.
Vid kvart över sex var allt klart. Gässen kom vid sjusnåret. Det var återigen en ganska klar morgon, men det blåste i alla fall en måttlig vind.
När flockarna kom in över fältet kom de med vinden bakifrån och flög över eller runt gömslena innan de började vända upp mot bulvanerna.
Här möttes gässen av lockande från flera pipor. Någon av de första flockarna kom in bra och landade till och med, men sedan verkade flera flockar tveksamma.
– Vi kanske lockar för mycket, sa Tobias. När nästa flock kommer så räcker det om jag och kanske någon till lockar. Locka inte mer än gässen själva gör!
Det verkade hjälpa. Även om gässen var lite misstänksamma så kom de bättre. Bara enstaka gäss sköts på ren överflygning. De flesta skotten lossades på gäss som gjorde mer eller mindre övertygade inflygningar som för att landa.
Särskilt bra fällde den mindre andel av gässen som kom mot vinden från Hudiksvallshållet och inte började med att flyga över bulvaner och gömslen.
Gässen kom ganska utspridda, så jakten varade länge. Först vid halv elva började jägarna arbetet med att plocka ihop utrustningen.
Trots att en del flockar verkat misstänksamma blev slutresultatet bra. På sex bössor sköts 55 kanadagäss.
– I Dellenbygden var det lätt att jaga gäss förut, säger Tobias senare. Men nu är det ett ganska stort intresse för gåsjakt. Det gör jakten svårare. Nu måste man hela tiden utveckla sin gåsjakt för att lyckas.
Lördag
Så var det till sist dags för en chansning. Gåsjakt bör bedrivas på fält gässen använder, men nu fanns det inga säkra rapporter att gå på. Därför valde Tobias att prova ett fält där det setts kanadagäss tidigare och där de ofta flög förbi.
Den här lördagsmorgonen var Melker Öberg med som skytt. Ingela Olsson, Helena Näslund och Josefin Gunnarsson skötte apporteringen med en flatcoated retriver, en labrador och en jaktgolden. Under jakten satt de gömda bakom ett kamouflagenät i närmsta skogskant.
Ett 70-tal gåsbulvaner var utsatta och gömslena färdiga vid halv sju. Redan då började det flyga in grågäss i ganska stora skaror. De var en aning skyggare än kanadagässen varit, men någon grupp gick ner. Tyvärr var dock inte grågässen lovliga.
Det flög förbi några kanadagåsflockar lite senare under morgonen. Enstaka mindre grupper kom in för landning när de såg bulvanerna och hörde locktonerna, så några gäss sköts, men sedan gick det tungt.
Flera flockar passerade utan att låta sig lockas ner på det här fältet, dit de ändå inte tänkt sig.
Men då och då kom det i alla fall gräsänder i större eller mindre grupper över stubbåkern. De reagerade mycket bra på lockpipa och kom flera gånger flygande in över gåsbulvanerna. När morgonen avslutades vid 10.35 så hade det förutom ett tiotal kanadagäss även fällts ett dussin gräsänder.
---------------
Att använda gömslen
Där gässen inte jagats mycket kan det gå bra att sätta ut bulvanerna i anslutning till exempelvis diken och själv gömma sig i dem. Då gäller det att hålla en låg profil och inte sätta upp höga kamouflagenät som gässen aldrig sett förut.
– Det får inte heller vara diken med sly som växt upp för mycket, säger Tobias. Då känner sig inte gässen trygga.
Skogskanter ska undvikas; det är ute på öppna fälten som gässen känner sig säkra. Allt som kan dölja en fara kan få gässen tveksamma.
När Tobias och hans jaktkamrater började med gåsjakten använde de ofta diken. Ett annat alternativ var att lägga sig i halmsträngar på fälten och dra halm över sig. De hade åtskilliga bra jakter på det viset.
– Nu är det egentligen de här gömslena som gäller. Allt beror på hur mycket gässen är jagade, det gäller hela tiden att hitta på något smartare. Vi skulle inte alls kunna jaga som vi gjorde när vi började och lyckas bra på de här markerna.
----------------
Att använda bulvaner
– Vi började med silhuettbulvaner för tio år sedan, säger Tobias Hjalmarsson. Vi hade ofta 80–100 stycken, ibland upp till 120.
Det behövs som regel fler silhuetter än skal eftersom de inte syns ur vissa vinklar. De måste också placeras i olika vinklar mot inflygande gäss. Eventuellt kan silhuetterna ge förbiflygande gäss en bild av rörelse i flocken genom att de ömsom försvinner ur synhåll, ömsom blir synliga. Å andra sidan kan det vara svårt att förhindra solreflexer i de platta silhuetterna.
– Vi kör med skalbulvaner nu, säger Tobias. De känns mer naturliga.
Han föredrar att använda ett relativt stort antal bulvaner.
– Det händer ju att någon får skjuta över tre bulvaner, men det är mera undantag. Jag tycker att man bör ha minst 25–30 bulvaner och helst bortåt hundra stycken.
Tobias ställer gärna bulvanerna i små familjegrupper om tre–sex fåglar. Han ställer dem ganska tätt, mindre än en meter ifrån varandra, men med uppåt tre meter mellan familjegrupperna.
– Alan brukar säga att man ska kunna köra sin bil mellan grupperna.
Står alla bulvaner vända rakt mot vinden kan flocken se orolig ut, så man kan variera positionerna lite. Men inga bulvaner ska stå med stjärten mot en frisk vind. Det ger ett onaturligt intryck.
Liksom vid de flesta jakter med lockfåglar ska bulvanbilden innehålla en eller flera öppna landningsplatser, och gässen ska kunna flyga in dit mot vinden utan att behöva flyga över några bulvaner. Ofta blir utställningen V- eller C-formad med öppningen mot vinden.
-----------------
Att locka gås
Tobias Hjalmarsson lockar med en gåsflöjt och en gåspipa av Alan Hammonds tillverkning. Han använder främst följande läten:
• Hälsning på avstånd. Långdragna "Aaaa-honk" i ganska lugn följd (där "honk" står för den lilla brytningen upp till en högre ton).
– Ju mer gässen svarar, desto mer lockar jag, säger Tobias. Man kan lyssna hur gässen låter och locka därefter så länge de kommer in bra.
• På kortare håll och inför landningen. Kortare "A-honk" i ett snabbare tempo, ett lite "gladare" läte.
• Comeback call. Ett utdraget bedjande läte som används då gässen viker av eller har skrämts. Det kan ibland locka tillbaka en del flockar även efter att de beskjutits en gång. "Oooo-aaaa-honk". Lätet används intensivt och lite stressigt, men byts ut mot gladare hälsningar så snart gässen verkar vända tillbaka.
Har man börjat locka ska man fortsätta tills gässen går in i hagelhåll. Att tystna kan göra gässen oroliga.