I början av augusti rycker de ut med sina stående fågelhundar. Det är dags för ripinventeringar och från Härjedalen i söder till Kiruna i norr genomförs ett omfattande inventeringsarbete på frivillig basis. Ett inventeringsarbete som har gett ett unikt faktaunderlag, vars värde ökar för varje år som går.

Av Maria Hörnell-Willebrand & Tomas Willebrand

1993 blev det enklare att jaga småvilt på den fjällmark som förvaltas av länsstyrelserna i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
Reformen följdes av en omfattande debatt med många ingredienser, bland annat samernas krav på inflytande över markanvändningen, risken för störning av känsliga arter som till exempel fjällräv och jaktfalk och att en alltför hård jakt på dal- och fjällripa kunde ge återverkningar i fjällens ekosystem.
En del av debatten handlade alltså om vilka ekologiska effekter en ökad ripjakt innebar. Hur mycket jakt kunde tillåtas och vilka förvaltningsverktyg fanns för att säkra en bärkraftig jakt? Det blev ganska snart uppenbart att kunskap om ripstammarnas utveckling var en viktig pusselbit som saknades.

26 områden inventeras

Vid den här tiden pågick redan ett ripforskningsprojekt i Jämtland, Storulvå-projektet. Projektet studerade föryngring, dödlighet och spridning i relation till den jakt som då bedrevs.
Det fanns alltså en del erfarenhet att bygga vidare på, men att samla information om viltstammarna är arbetskrävande och måste till stor del bygga på frivilliga insatser.
Inventeringarna var igång redan 1994 i Norrbotten, där det fanns en lång tradition av jakt på ripa med stående fågelhundar.
I Jämtland startade inventeringarna 1996, och här inventerades även områden som avsatts som kontrollområden där ingen jakt förekom. I Jämtland gick det också enkelt att koppla en områdesspecifik jaktstatistik till det område som inventerades.
Något år efter Jämtland var också inventeringar igång i Västerbotten.
Idag inventeras 26 områden från Härjedalen i söder till Kiruna i norr. Inventeringarna genomförs i augusti när det är förhållandevis enkelt att se skillnad på vuxna ripor och kycklingar.
De inventerade områdena representerar ett brett urval av olika fjällhabitat vilket underlättas av att inventeringslinjerna går från låg till hög höjd.
De flesta områden har mer än 100 kilometer inventeringslinjer som ligger med 500–1 000 meters mellanrum.

Som vid vanlig jakt

Vi använder en linjetaxering där avstånden från linjen till de upptäckta riporna kan användas för att räkna ut hur stor andel av riporna som hittas kring en linje.
Vid varje fågelkontakt lämnar hundföraren linjen och går fram till hunden och ripan/riporna stöts som under vanlig fågeljakt. Det vinkelräta avståndet från punkten tillbaka till linjen mäts sedan genom stegning eller avståndsmätare.
Varje inventeringslinje inventeras av minst två personer; en person som ansvarar för hunden och en person som ser till att man följer inventeringslinjen med hjälp av GPS eller kompass.
Metoden kräver en hög noggrannhet av dem som inventerar och det är inte fråga om att gå som man vill med sin hund! Men erfarenheten visar att så gott som alla inventerare gör ett mycket bra jobb och att de kan mäta sig med de professionella viltbiologer som används vid inventeringar i många andra länder.
Ett viktigt led är den skräddarsydda utbildning som alla inventerare måste genomgå och de årliga uppföljningar som görs på olika platser i Sverige. Utbildningen genomförs av FOMA-vilt som är ett delprogram i ”Fortlöpande miljöanalys” vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Varje inventeringslag hålls samman av en gruppledare som ansvarar för det praktiska genomförandet. Gruppledarna har ett stort ansvar för kvaliteten på inventeringarna och utan deras många gånger mycket tidskrävande insats skulle ripinventeringarna inte fungera.
Den enda ersättning som inventerarna får är bensinersättning och boende, samt i vissa län möjlighet att köpa kommunkort i den kommun de inventerar.
Inventeringarna skulle inte kunna hålla den höga internationella standard utan den insats som inventerarna gör varje år. Arbetet stärks också av att de genomförs på samma ställe med samma inventeringslag varje år.
Viljan att utbilda sig och delta i ett professionellt inventeringsarbete förekommer också för andra arter i vårt land och i grannländerna. Kanske är det en nordisk tradition som med fördel skulle kunna exporteras ut i världen?

Bra och dåliga ripår

Hur har det då gått för dalripan?
I Norrbotten startade inventeringarna under ett toppår och stammen sjönk sedan till en betydligt lägre nivå fram till 2000 då trenden vände igen. Populationen ökade fram till 2006.
Det verkar som om ripstammen i den här delen av fjällkedjan befinner sig längre mellan toppåren än i den södra delen av fjällkedjan. Kanske är det så att det dröjer mellan åtta och tolv år mellan de riktigt bra ripåren.
För länge sedan verkar det ha funnits en tioårig cyklicitet i populationsfluktuationer i både skog och fjäll i de nordligaste delarna av Sverige. Möjligen är det denna cyklicitet som fortfarande förekommer i norr.
Men många arter som är kända för sina regelbundna fluktuationer över hela norra halvklotet verkar ha tappat mycket av sin kraft. Det gäller smågnagare i barrskogsbältet, skogshönsen i Finland och fjällripan i Island.
En del menar att det är klimatförändringar som driver en våg från syd till nord som stabiliserar de här arterna på en jämnare nivå än tidigare.
Det är också så att antalet ripor varierar mindre mellan åren i den mellersta och södra delen av Jämtlands län och det går sällan mer än tre till fyra år mellan de år det är gott om ripa.

Kraftig nedgång

I Västerbotten och norra Jämtland har antalet ripor minskat kraftigt de senaste fem åren. Till en del verkar det bero på att en krasch efter ett lämmelår sammanföll med en mycket sen vår 2005, då det borde ha varit en uppgång i rippopulationerna. Efter detta har riporna i området inte hämtat sig ännu.
I det nordligaste inventeringsområdet i Jämtland var det fortfarande mycket snö i början av juni och här var många av de områden där vi hittat reden helt snötäckta. Det var också en kraftig nedgång från 2001 till 2002, men som inte är lika enkel att förklara.
Jakten var inte särskilt omfattande 2001 och betydligt högre jaktuttag registrerades under påföljande uppgång av populationen i området.
I våra jämförelser av områden som är öppna eller stängda för jakt ser vi heller ingen effekt av dagens jakt.
Med den kunskap vi har idag om hur riporna varierar så borde nästa bra ripår inträffa 2012 eller 2013 i norra delen av fjällkedjan och runt 2010 i söder.
Det är svårare att bedöma mönstret i mellersta delen av fjällkedjan, 2009 borde bli bättre än de senaste tre åren. Men som vanligt är osvuret bäst!

-----------------------

Tre arter av ripa

Riporna tillhör familjen skogshöns. Det latinska namnet Lagopus betyder hartass och syftar på att ripornas fötter på vintern påminner om en hares fot. Övriga skogshönsarter saknar fjäderklädda ben och fötter vintertid.
Det finns tre arter av ripa, varav två återfinns i Sverige; dalripa (Lagopus lagopus) och fjällripa (Lagopus muta). Fjällripan lever högst upp på fjället medan dalripan kan ses långt ner i skogslandet. Den vitstjärtade ripan (Lagopus leucura) förekommer enbart i Nordamerika.
De tre arterna kan sedan delas upp i flera underarter. Den kända moripan, som återfinns i England och Skottland, är en underart till dalripan.
Svalbardripan är en underart till fjällripan och den enda ripa som lagrar fett inför vintern, då den kan väga upp mot ett kilo.
På Island och Grönland finns enbart fjällripa. Fjällripan är också den art som förekommer längst söderut i Europa, både i Alperna och i Pyrenéerna. Den är även vanlig i Japan.
Maria Hörnell-Willebrand

-------------------------

Distance sampling

Inventeringsmetoden som används heter Distance sampling, vilket fritt översatt blir ”avståndsinventering”.
Metoden används på många olika arter, alltifrån valar och älgar till grodor och växter.
Det är avstånden från inventeringslinjen till djuren som används för att beräkna hur sannolikheten att hitta djur avtar med avståndet, en upptäckbarhetsfunktion. Metoden bygger på att tre grundförutsättningar måste vara uppfyllda;
1) Allt vilt som befinner sig mitt på inventeringslinjen hittas.
2) Vinkelräta avståndet till alla viltkontakter under inventeringen mäts korrekt.
3) Viltet hittas på sin ursprungliga plats och inte flyr undan den som inventerar.
Sannolikheten att hitta ett djur kan variera mellan områden, år, väder och inventerare.
En av de stora fördelarna med metoden är att den tar hänsyn till att allt vilt inte hittas kring linjen. Det räcker ofta med att hitta så lite som 20 procent av det vilt som finns i området. I ett medelinventeringsområde hittas i snitt 30–40 procent av de ripor som finns kring inventeringslinjerna.
Den information som till slut används för att beräkna antal ripor per kvadratkilometer är antal fågelkontakter, antal ripor vid varje kontakt, total längd av inventerade linjer och sannolikhetsfunktionen för det aktuella området.

-------------------------

Samarbete ger resultat

Ripinventeringarna är organiserad som ett samarbete mellan ripforskningen, länsstyrelserna i de tre nordliga länen, de frivilliga inventerarna/jägarna i fågelhundsklubbarna och FOMA-vilt.
De senaste tre åren har samarbetet med norsk ripforskning stärkts. Flera intressanta resultat håller på att sammanställas, delvis tack vare stöd från Evenstad, Hedmarks Högskola. Forskningen har finansierats av Svenska Jägareförbundet, Naturvårdsverket och MISTRA.
Maria Hörnell-Willebrand
Nackdelen med avståndsmetoden är att den är något komplicerad att använda och förutsätter erfarenhet av statistisk modellering.
Det finns ett särskilt utvecklat beräkningsprogram, ”Distance”, som hittas på www.ruwpa.st-and.ac.uk/ distance/.

Maria Hörnell-Willebrand