De flesta hönsfåglar och andfåglar har förmågan att lägga många ägg. De har alltså en god chans att återhämta sig snabbt från hårda vintrar och beskattning – om äggen blir till flygga ungar vill säga. Att veta mer om vad som påverkar boöverlevnaden hos änd-er är därför en viktig uppgift för viltforskningen och värdefullt för viltvården.
Det är inte lätt att avgöra exakt hur många andreden i ett område som blir plundrade av rovdjur. Vilda fåglars bon är svåra att hitta, och hur man än lägger upp en sådan studie är risken stor att man stör de häckande fåglarna.
De bon som hittas och undersöks löper också större risk att bli rövade än andra. Kråkfåglar och andra rovdjur håller nämligen ett öga också på besökande människor och det är nästan omöjligt att inte lämna synliga spår och doftspår efter sig när man studerar vilda fågelbon.
Dessutom, om den första kullen i ett rede blir tagen av rovdjur kan de vilda bon som sedan hittas vara omläggningar, utan att vi vet det. Eftersom omlagda kullar generellt har sämre framgång ger de missvisande svar på en del av de frågor vi har.
Att få entydiga svar ur studier av vilda bon är alltså svårt, och i änd-ernas fall visar de som nu gjorts på allt mellan 10 och 90 procents ”överlevnad”. Vi får helt enkelt leva med det faktum att rovdjurstrycket på andbon är svårstuderat och varierar stort mellan områden, månad och andart.

Dukat för rovdjuren
På många håll spelar rovdjurstrycket stor roll för ändernas reproduktion. Även om forskningen nu inte kan ge säkra svar på hur stor del av de vilda bona som rövas, finns det andra vägar att gå och andra frågor som går att besvara. Särskilt om man tar rovdjuren själva till hjälp.
Vi har i en serie undersökningar använt oss av konstgjorda bon som så långt som möjligt liknar vilda bon (se faktaruta). Poängerna med att studera konstgjorda bon är flera. Man får resultat från många bon, men framför allt kan vi själva variera och isolera de faktorer vi vill studera.
De studier vi nu rapporterar om har utförts i ett 50-tal vanliga svenska sjöar i Skåne, Blekinge, Ångermanland och Västerbotten. Resultaten bör därmed ha stor giltighet. Här är de viktigaste rönen:
• Av de bon som upptäcktes av rovdjur togs 25 procent vid skogssjöar av fåglar (troligen mest kråkfåglar) och 75 procent av däggdjur (troligen mest grävling och rödräv).
• Vid sjöar i jordbrukslandskap rövade fåglar 90 procent och däggdjur 10 procent av de upptäckta bona.
• Generellt rövades färre bon vid skogssjöar än vid sjöar i jordbrukslandskapet.
• Om bona låg tätt löpte varje enskilt bo större risk att plundras än när bona låg glest.
• Risken att ett bo plundrades ökade generellt senare på säsongen.
• Bon som väl hade klarat sig genom de första tre dagarna hade dramatiskt högre chans att förbli oupptäckta därefter.
• Risken för att ett bo plundrades påverkades av hur många -vuxna gräsänder som fanns på sjön vid boet, men på olika sätt: i skogssjöar var det negativt med synliga gräsänder på sjön, men i jordbrukslandskapet ökade bo-överlevnaden om det fanns gräsänder på sjön.
• Förekomst av häckande sothöns minskade risken att de konstgjorda andbona plundrades.

Råd för viltvården
Även om vi inte vet exakt hur, är det uppenbart att många rovdjur har god förmåga att snabbt justera sin sökbild eller sökintensitet efter signaler som änderna erbjuder genom att bara vara där de är. I den bemärkelsen har änderna smarta motståndare.
Våra studier tyder också starkt på att det är olika hotbilder vid sjöar i skogs- respektive jordbrukslandskap. Vid skogssjöar möter andredena främst tassar och morrhår, medan de i jordbruksland-skapet främst upptäcks av bevingade predatorer.
Det är dock värt att minnas att skogssjöarna – trots sin säkrare bomiljö – många gånger är mindre produktiva vad gäller änder, eftersom födotillgången för de kläckta ungarna ofta är sämre där.
Att ändernas häckningsframgång tycks vara lägre om bona ligger tätt är något att lägga på minnet för jägare som vill skapa tätare andstammar, till exempel genom utsättning och utfodring. För att nå det avsedda resultatet bör dessa åtgärder kompletteras med säkrare häckningsplatser, lämpligtvis genom uppsättning av andkorgar.
Detta hjälper dock inte de vilda änder på plats som ändå väljer att bygga sina egna reden. För att de inte ska missgynnas av förhöjda tätheter kan de vanligaste ägg-tjuvarna, främst kråka, räv och grävling, behöva hållas efter.

LÄS MER
I artikeln Farligt att vara andägg i Svensk Jakt nr 10/2002 finns mer att läsa om andforskarnas slutsatser.

Forskningen har stötts ekonomiskt av Naturvårdsverkets viltforskningsmedel och den franska viltforskningsmyndigheten ONCFS. Vi tackar alla markägare för intresse och samarbete.

Att tänka som en gräsand
 

För att få trovärdiga resultat måste de konst-gjorda bona likna vilda gräsandsbon så mycket som möjligt. Det gäller kort sagt att tänka som en gräs-andshona!
I skyddande växtlighet nära sjöstränder byggdes en bobale av växter från platsen, till exempel gräs och mossa. Boet gjordes lika stort och djupt som vilda bon och fodrades med bukdun från gräsänder för att ge en naturlig doft.
I varje bo lades fem gräsandsägg och sedan återvände vi med olika intervall för att inspektera boets öde. Inga honor ruvade alltså äggen, men också i naturen ligger kullen oruvad tills den är nästan fulltalig.
Bona byggdes vid olika sorters sjöar och i olika tätheter. Vid varje besök räknades dessutom de vilda fåglarna på sjön.
Utan kameraövervakning är det svårt att fastställa vilket rovdjur som rövat ett bo. Spår, tillvägagångssätt och bit- eller hackmärken på äggresterna gör det dock ofta möjligt att avgöra om ett bo rövats av ett däggdjur som räv eller grävling eller av en fågel som kråka eller mås.