Vad är viltets jaktliga värde ur ett samhällsekonomiskt perspektiv? För 20 år sedan gjordes en undersökning, och nu har en ny gjorts. Och en sak är klar. Värdet av jakten har ökat, trots att antalet jägare har minskat. Vi jägare jagar också mer än för 20 år sedan.

Av Leif Mattsson, Mattias Boman
och Göran Ericsson 

  För två decennier sedan gjordes en samhällsekonomisk undersökning om det svenska viltets jaktvärde, baserad på jaktåret 1986/87.

Under den tid som gått sedan dess har efterfrågan på förnyad forskning vuxit sig allt starkare. Därför har samhällsekonomisk värdering av vilt för jakt inordnats i det pågående forskningsprogrammet Adaptiv förvaltning av vilt- och fiskpopulationer, finansierat av Naturvårdsverket.

Denna nya värderingsforskning, som baseras på jaktåret 2005/06, har fått betydande stöd även genom Svenska Jägareförbundets finansiering av projektet Jaktens värde.      

I jämförelse med för två decennier sedan har vi nu mindre av både älg och rådjur. I stället har vi mer av björn, och vildsvin har tillkommit som ett betydande jaktvilt. Bland småviltet har räven återhämtat sig efter rävskabben.

Vid sidan av dessa och andra förändringar hos viltpopulationerna har även jägarkåren förändrats. Exempelvis, har andelen kvinnliga jägare ökat, medan det totala antalet jägare i landet (antalet jaktkortslösare) har minskat från cirka 300 000 jaktåret 1986/87 till cirka 280 000 jaktåret 2005/06.

Av landets jägare finns nu cirka 116 000 i Götaland, 83 000 i Svealand,  39 000 i södra Norrland, och 42 000 i norra Norrland. 

2005/06 års genomsnittsjägare ägnade 26 dagar åt jakt, att jämföras med 20 dagar för genomsnittsjägaren 1986/87. Totalt för landet motsvarar detta en ökning till drygt sju miljoner jaktdagar, från ungefär sex miljoner.

Mest tid för älg

Som väntat används mest tid för älgjakt (se diagram), och därefter jakt på rådjur och hare – så såg det ut även jaktåret 1986/87 – men för viltslagen som följer därefter har förändringar skett.

Räv och grävling exempelvis, jagades för två decennier sedan i så liten utsträckning att de hamnade bland övrigt vilt i den undersökning som då gjordes, men återfinns nu på fjärde plats. Vildsvin ligger ungefär i mitten bland viltslagen, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att detta viltslag knappast räknades in bland jaktvilt för två decennier sedan. 

Jaktvärdet har ökat

Jaktåret 1986/87 var jaktvärdet för landets genomsnittsjägare cirka 4 800 kronor, vilket uppräknat med konsumentprisindex blir cirka 8 200 kronor i 2006 års penningvärde (alla följande ekonomiska jämförelser mellan 1986/87 och 2005/06 är i 2006 års penningvärde).

Jaktvärdet för 2005/06 års genomsnittsjägare uppgick till cirka 11 200 kronor.

Det innebär en så betydande ökning av jaktvärdet per jägare att trots att antalet jägare minskat har det totala årliga jaktvärdet av landets vilt ökat från cirka 2,45 till 3,13 miljarder kronor under de två decennierna.

En annan betydande förändring hänför sig till jaktvärdets (bruttojaktvärdets) fördelning på jaktkostnader (jaktmarksarrende, resor, utrustning, med mera) och nettojaktvärde (värdet av jakten utöver kostnaderna).

Höjda arrenden

Förhållandet mellan dessa värdekomponenter jaktåret 2005/06 framgår av tabell 1. Där ser man att för landets genomsnittsjägare upptogs de cirka 11 200 kronorna i totalt bruttojaktvärde till 64 procent av jaktkostnad och till 36 procent av nettojaktvärde. Motsvarande procenttal jaktåret 1986/87 var nästan de omvända, 42 procent i jaktkostnad och 58 procent i nettojaktvärde.

Det har alltså blivit betydligt dyrare att jaga, vilket i stor utsträckning torde bero på att priserna på jaktarrenden ökat. Att jaktkostnaden upptar, grovt räknat, två tredjedelar och nettojaktvärdet en tredjedel av bruttojaktvärdet gäller som synes i alla landsdelar. Samtidigt är bruttojaktvärdet (liksom jakt- kostnaden och nettojaktvärdet) för genomsnittsjägaren avsevärt högre i söder än i norr. 

Högt rekreationsvärde

Ett annat sätt att dela upp bruttojaktvärdet är i köttvärde respektive rekreationsvärde. Av tabell 2 framgår dessa värdekomponenter för genomsnittsjägaren.

Av bruttojaktvärdet på cirka 11 200 kronor för landets genomsnittsjägare hänför sig 36 procent till köttvärde och 64 procent till rekreationsvärde.

Det kan jämföras med jaktåret 1986/87, då köttvärdet och rekreationsvärdet uppgick till 33 procent respektive 67 procent. Här är det alltså en rätt obetydlig förändring som har skett under de gångna två decennierna.   

Att köttvärdets andel av jaktvärdet är betydligt högre i södra Norrland än i andra landsdelar har sin främsta förklaring i att den mängd älgkött som genomsnittsjägaren fick var särskilt stor i denna landsdel.

Södra Norrland är som framgår av tabellen den enda landsdel där köttvärdet överstiger rekreationsvärdet. Götaland framstår som motsatsen i detta avseende, där rekreationsvärdet för genomsnittsjägaren var mycket högre än köttvärdet.

I det stora hela kan sägas att för genomsnittsjägaren i den södra halvan av landet betyder jakten som rekreation mer än vad fallet är för genomsnittsjägaren i norr.  

Olika över landet

I tabell 3 har bruttojaktvärde samt kött- och rekreationsvärde för genomsnittsjägaren räknats upp till totalbelopp med beaktande av antalet jägare.

Att antalet jägare skiljer sig mycket åt mellan landsdelarna får naturligtvis kraftigt genomslag på värdekomponenternas fördelning över landet.

Götalands totala bruttojaktvärde (cirka 1,44 miljarder kronor) är ungefär fyra gånger så högt som norra Norrlands (cirka 352 miljoner kronor).

Detta är en följd inte bara av att bruttojaktvärdet per jägare är högre i den förra landsdelen än i den senare, utan främst av att antalet jägare är mycket större i söder än i norr (cirka 116 000 i Götaland och 42 000 i norra Norrland).

Tyngdpunkten söderut

I synnerhet när det gäller rekreationsvärde, framgår av tabellen hur totalbeloppen sjunker landsdel för landsdel från söder mot norr. Det stora antalet jägare i Götaland och deras i genomsnitt höga värdering av jakten som rekreation, gör att bara rekreationsvärdet i denna landsdel (cirka 1 miljard kronor) utgör nästan en tredjedel av det totala jaktvärdet i hela landet (cirka 3,13 miljarder kronor).

Kontentan av detta är att den svenska jaktens värdemässiga tyngdpunkt i absoluta termer ligger avsevärt mer mot söder än mot norr.

Detta motsäger inte ett annat mycket viktigt förhållande när det gäller jaktens funktion, nämligen att i norr är jakten värdefull för en betydligt större andel av befolkningen än vad fallet är i söder, eftersom andelen jägare av befolkningen är nästa tre gånger så stor i Norrland som i Götaland/Svealand.    

Det sista diagrammet visar hur det totala jaktvärdet av allt vilt i landet (alltså cirka 3,13 miljarder kronor) fördelar sig på olika viltslag. Älgen dominerar som synes, följd av rådjur, hare och skogsfågel.

Så såg ”fyra i topp” ut även jaktåret 1986/87. Men medan sjöfågel låg på femte plats 1986/87, är det nu räv/grävling som ligger på femte plats, och vildsvin på sjätte. Dessa viltslag har alltså avancerat starkt  under de senaste två decennierna, och när det gäller vildsvin är detta givetvis mycket mer påtagligt för Götalands del.

Om viltslagens totala jaktvärde  jämförs med atalet jaktdagar som ägnas åt dem, får man det genomsnittliga jaktvärdet per jaktdag, exempelvis älg cirka 550 kronor, skogsfågel cirka 530 kronor, rådjur cirka 400 kronor, hare cirka 330 kronor och vildsvin cirka 310 kronor.    

Inget hållbart argument

Det förtjänar att understrykas att det alls inte är unikt för jakt att värdet av att nyttja en resurs är högre än den kostnad man betalar för nyttjandet (det vill säga att det finns ett mer eller mindre stort nettovärde). Liknande förhållande gäller för de flesta andra nyttigheter.

Om priset på allt sådant som vi konsumerar inkluderade hela nettovärdet, så skulle vi i princip vara likgiltiga mellan att ha eller inte ha dessa nyttigheter, eftersom vi inte skulle få något mervärde av att konsumera dem.

Sjukvård är ett exempel på nyttighet där nettovärdet är stort, det vill säga möjligheten att bli frisk är vanligen mycket mer värd än den måttliga patientavgift man betalar vid sjukbesöket. Utbildning är ett liknande exempel.

Det faktum att jägarna ”får ut” mer av sin jakt än vad man betalar (att det finns ett nettojaktvärde) är således inte någon ekonomisk konstighet, och det utgör heller inget hållbart argument för att priserna på exempelvis jaktarrenden skulle vara för låga (eller för höga).