Lägerungdomarna hade nästan börjat misströsta. Det började lida mot kväll och bara en chans återstod. Dagens grytjakt på grävling, som alla var med om för första gången, hade inte inneburit den spänning de hört att sådan jakt kan ge. Tre och en halv timme senare skulle stämningen vara en helt annan.
av Gunnar Nilsson (text & foto)
Grytjakt efter grävling är en jaktform som passar bra att ta med ungdomar på. Ungdomsledare Stefan Lenér behöver knappast mana på de ivriga unga grävarna Henrik Karlsson, Robin Johansson och Markus Ahl som här assisteras av Erik Wiktorsson.
Sista grytet var också det största. Och här fanns det en grävling! Det hade parson russell terriern Taggen tydligt indikerat via sin pejl, även om det hade tagit en god stund både för Taggen att först hitta grävlingen och sedan för husse Erik Wiktorsson att pejla in Taggen.
Det är inte i alla sammanhang man kan få 16 stycken tonårskillar att tävla om att få gräva med spade, hugga med spett och såga bort trädrötter. Men här for redskapen som stafettpinnar mellan de ivriga händerna. Nu var äntligen stunden kommen de väntat på sedan tidig morgon.
Vi befinner oss på Omberg, det sägenomsusade berget invid Vättern i Östergötland. Bok och andra lövträd gör platsen till en vacker pelarsal, men det som känns mest tillfredsställande för grytjägarna är inte den idylliska miljön ovan jord utan att marken ner till grävlingen är lättgrävd.
Den ljusa kalksanden får ungdomarna att snabbt se ut som mjölnare. Men det har ingen av dem ännu hunnit reflektera över. Det märker de först efter en halvtimmes grävande, när grytjaktsexperten Per Andersson talar om för dem att de gjort sin heroiska insats förgäves!
– Den är inte kvar. När Taggen var uppe och hämtade luft flyttade den på sig, frustar han och drar sin jordiga arm över pannan.
– Sprid ut er och passa alla hål, fortsätter han i nästa andetag. Risken finns att den försöker sticka.
Ibland är det bra att vara många även vid grytjakt. Definitivt är det så den här gången.
– Jag har räknat till 18 hål, hörs från en av grabbarna.
– Rena golfbanan, tillägger en annan underfundigt.
Vips har alla en uppgift, medan Per Andersson och hans medhjälpare Erik Wiktorsson och Sophie Eneqvist letar vidare med pejlen efter grävlingens nya tillhåll.
Grytet är säkerligen 20 meter långt och lika brett. Så gruppen av grytjägare är långt ifrån först om att flytta jord och sand på denna plats.
– Undrar hur många årtionden det här grytet har funnits, säger Per och vänder sig mot jaktvärden och lägerledaren Stefan Lenér.
– Markägaren Ulf Rosén, som är till åren nu, minns det likadant när han var barn, blir svaret.
Bjudit in Räv-Per
Det var Stefan Lenérs idé att på ungdomslägret lägga in en dags grytjakt i programmet. För att få bästa tänkbara ledsagning för uppgiften hade han bjudit in rovviltsjägaren Per Andersson från Orsa. Ja, det vill säga Räv-Per, vid det här laget också välkänd som jägaren som klarade livhanken vid attacken från en björnhona för några år sedan genom att stoppa armen i björnens gap.
– Det är roligt att kunna erbjuda ett jaktinslag på lägret. Då tyckte jag grytjakt på grävling passade bra så här i början av augusti, säger Stefan, som också är ungdomsledare i Östergötland.
– Här är den. Kom och gräv, ropar Per.
Grävlingen har flyttat sig fem meter från förra platsen, och på nytt står sanden som ett moln kring det påbörjade schaktet. Nu är det bara fem fot ner enligt indikatorn, och ungdomarnas frenesi är om möjligt ännu mer påtaglig än förut. Dock ska de återigen komma att bli gruvligt besvikna. Unghunden har inte psyke och ork att hålla grävlingen kvar. Det blir ånyo "tappt" i det stora gångsystemet.
Taggen byts ut, och i stället får den mer rutinerade Wilma göra ett inhopp och efter många om och men hittar hon grävlingen, som nu har flyttat sig ytterligare fem meter.
Dags för tredje försöket. Det har nu gått drygt två timmar. Och möjligen börjar intensiteten i ungdomarnas grävande nu avta en smula.
– Nu tar vi den, uppmuntrar Per med bibehållen skärpa.
Under grävandet pratar han om grävlingar i allmänhet och grytjakt i synnerhet. Alla suger i sig av informationen och kontrar med frågor för att få veta mer. Att den här typen av hundarbete kallas förliggare visste exempelvis inte alla.
Stefan Lenér myser över den livliga konversationen. Det var faktiskt precis så här han hade önskat sig scenariot.
– Det är det fina med grytjakt för ungdomar att det går att prata och röra sig. En utmärkt fadderjakt helt enkelt, som är spännande, rolig och lärorik.
Att grytjakt kan fånga en ung killes intresse är Erik Wiktorsson ett ypperligt exempel på. När han gick i skola i Burträsk tog en lärare med honom för första gången. Det blev startskottet för en brinnande fritidssyssla för Erik, som numera bor i Stockholm.
– Räv-Per är min mentor. Jag är med honom och jagar ibland, förklarar Erik.
En mer energisk och enveten läromästare torde inte stå att finna. Det blir minst ett tjugotal grävlingar per säsong. Men som smeknamnet antyder är det grytjakten på räv som upptar mest tid i Pers jaktliv, tillsammans med lo- och björnjakten. Förra året blev det 45 rävar, varav 38 i gryt.
Grävlingen smiter ut
Tillbaka till golfgrytet, där nu även Wilma tvingats ge upp på grävlingen. Det fick alltså inte ens bli tredje gången gillt för lägergrabbarna i deras tappra grävande.
För en stund blir det lite okoncentrerat i lägret och det är då som grävlingen kommer uppfarande genom ett hål, springer tvärs över grytet och ner i ett annat. Gissa om det blir surr. Såg du? Nej, gjorde du? Ja, den var snabbare än jag trodde.
Genast kommer utkommendering till ny vakthållning vid hålen, som caddies men utan flaggor.
Sophie Eneqvist föreslår att man ska släppa ner Taggen igen, som nu har hunnit vila en stund. Men nu med understöd av dennes rutinerade mor Ella.
– Normalt släpper vi inte ner två hundar samtidigt, eftersom de kan hindra varandra om grävlingen gör utfall och skaderisken ökar, men i det här stora grytet kan det vara en lösning, säger Sophie, och Räv-Per nickar instämmande.
När grävlingen är lokaliserad för fjärde gången får Räv-Pers ögon en lyster som vore det hans första grävling.
Efter en meters grävande tar Per själv hand om spettet. Det gäller att inte skada hundarna när grytgången nås. Ideligen ropas berömmande ord till hundarna för deras oavbrutna skällande. Först skönjs Taggen som får hjälp att komma upp. Efter några spadtag till är det Ellas tur.
Gör sig redo
Grävlingens enda flyktväg är nu blottad och Per gör sig redo med pistolen. Ficklampan lyser som en spotlight som väntar på huvudrollsfiguren. Ungdomarna trängs för att se. En kort stunds andäktig tystnad bryts av pistolskottet. Hunden Jacko får äran att dra fram den döda grävlingen och kontrollera om det finns ännu en i gången, vilket det inte gör.
– Det är bra att låta unghundar få sin första grävlingkontakt under kontrollerade former, förklarar Per det med att Jacko plockas in på "stopptid".
– Då vet vi att fyra försök är par på det här golfgrytet, summerar en deltagare när det är dags att återställa alla grävda hål lika snyggt som innan jakten började.
Trötta, men oerhört belåtna, traskar lägerungdomarna tillbaka efter denna drygt tre timmar långa jaktthriller.
Markus Ahl från Boxholm talar för alla 16 när han kort och koncist sammanfattar:
– Den häftigaste jakt jag varit med om.
För en ungdomsledare är det sådana kommentarer som ger drivkraft, och Stefan Lenér vet att de just förflutna timmarna har satt avtryck i unga grabbars jaktliga värld.
– Jag upplevde det här lika intressant som killarna. Det här är bara ett exempel på lämplig fadderjakt. Ungdomsarbetet är vår framtid, säger han.
Och så fanns det ytterligare ett skäl till lämpligheten i att ta med ungdomar på predatorjakt, eller?
– Absolut, den är så himla nyttig för viltvården.