Om det är 93-årige Holger Strålin eller hans hamiltonstövare Huss som spritter mest av jaktlust denna vackra februarimorgon går inte att urskilja, för de har lika raska steg och lika stor iver. Nu ska det jagas hare!

Av Gunnar Nilsson (Text & Foto)

– Häng på bakom mig så ska vi åka upp till Högaberg borta i skogen, hojtar Holger och försvinner med ett snömoln på vintervägen i Liared utanför Ulricehamn.
Redan här står det klart att Holger Strålin förutom att vara en jägare av det rätta virket också har haft förmånen att få åldras med hälsan och sinnena i behåll. Och konditionen finns också där.
– Ja, men nu har jag ju sprungit i skogen hela vintern, då håller man igång, menar Holger med glimten i ögat när hans vitalitet kommer på tal vid ankomsten till hans jaktkamrat Bengt Josefsson.
Hit anländer också Holgers brorson Peder Strålin, systersonen Jan-Åke Lindén, och det äldsta av 13 barnbarn, 28-årige Kay Strålin. Likaså kommer Bengts bror Bertil Josefsson. De bildar ett alldeles lagom stort jaktlag, och en påtagligt trivsam och familjär stämning råder. Inte heller att förglömma är de som ska göra grovjobbet. Förutom Holgers Huss ska Bengts hamiltonstövare Spela komma hararna på spåren, är det tänkt.
– Nu måste vi komma igång, manar Holger på och önskar för egen del släppa Huss och ta pass nere vid granngården Hylsåsen tillsammans med Jan-Åke.
Så får det bli, och det övriga gänget släpper Spela vid Högaberg.
Det är en alldeles sagolik jaktmorgon i Västergötland, med klarblå himmel, en sol i stigande och kritvit snö som legat ett par tre dagar. De stövarjägare som inte är i skogen denna gyllene dag torde vara lätträknade, i synnerhet som det bara återstår två dagar av lovlig tid på de bruna hararna.

Värmande humor

Däremot är det ännu lite kallt, omkring tio minusgrader. Men Holger Strålin klarar sig bra utan handskar. Det räcker för hans del att gnida händerna lite mot varandra för att inte frysa, så har det alltid varit.
– Jag är ju fullt påklädd, skrattar Holger och utstrålar så mycket mer av den humoristiska sortens värme.
Han går ner på knä, släpper Huss och reser sig igen lika obehindrat. Jakten kan börja och en spännande väntan tar vid. Man riktigt ser hur Holger njuter av stunden. Skogen och jakten har alltid varit hans liv. Och intresset har snarare tenderat att öka med åren.
– Förr var jag mera låst vid jobbet på sågverket, men som pensionär hinner jag jaga mycket mera. Det är inte så viktigt att få skjuta, att lyssna på hunden är glädje nog. Men vänta får du se, här brukar haren komma, berättar Holger medan han plockar fram sin bössa och jaktradio.
Det var 1939 som Holger Strålin tillsammans med sin bror Mats startade Liareds trävaror, som i början var en fabrik för gengasved. Nu har företaget gått i arv en generation, till kusinerna Peder och Urban, där alltså Peder slitit sig loss från sysslorna denna dag.

Ny stövare för året

Att jaktsäsongen varit mycket angenäm för Holger beror till stor del på hans duktiga stövare som nyinförskaffades till denna vinter. Utbildad och rutinerad hamnade Huss hos Holger som sexåring.
– Jag ville ha en färdig stövare, man vet ju aldrig hur länge man får vara med.
Holger har genom åren själv fött upp många drevrar, även om Huss nu är hans tredje stövare. Exemplariske Huss blev en bra affär i utbyte mot Mats drever, då brodern inte längre orkar jaga så mycket.
– Vi har nog skjutit ett tiotal harar för Huss i vinter, själv har jag skjutit fem tror jag, säger Holger som förklaring till nytändningen på gamla dar.
Efter en halvtimme kommer första tecknet på att Huss har hare på benen. Men det är det bara Holger som märker.
– Hör du hunn, frågar han muntert på bredaste västgötska.
Men det hinner gå åtminstone ytterligare någon halvminut innan drevet blir hörbart för flera. Efteråt bekräftar Bengt Josefsson att Holger Strålin är ett verkligt fenomen. En livs levande hundpejl.
– Många andra i hans släkt har varit näst intill halvdöva, men själv hör han minsta lilla ljud trots sitt yrkesliv vid sågen.
I samma stund som Huss får tappt rapporterar Bengt att Spela nu har drev och att det går bakom Hylsåsen och ner mot Lindhultssjön. Nu är bara frågan om haren ska komma i skogsbrynet på Holgers pass eller vid ett vägskäl 100 meter bort.
– Ingen vet var haren har sin gång, heter det ju, men jag chansar på vägskälet, säger Holger och förflyttar sig mot drevet.
Just har han hunnit dit när haren kommer – på passet han nyss lämnat!
Strax därefter forsar Spela fram i full fart och lite senare även Huss, som uppträder lite vilset när han nu inte har huvudrollen.

Ljuv musik för stövarjägare

– Då får vi njuta lite till, myser Holger, som om han hade haft det på känn och liksom velat göra jakten ännu mer händelserik.
För det är verkligen ljuv musik för sanna stövarjägare som nu ljuder över Liareds soliga skogshöjder. Drevet buktar runt och är efter ett tag tillbaka mellan gården och sjön. Till det området har Bengt hunnit förflytta sig och får även han se en skymt av haren.
Eftersom Huss visar sig först av hundarna kallar Bengt in honom och visar på var haren haft sin löpa. Ett synnerligen ödmjukt agerande med tanke på att hans egen Spela bara är några minuter bort i det pågående drevet.
Nu är harens försprång kort och nu är det Huss som har stafettpinnen.
Holger Strålin torkar av rödpunktsiktet och gör sig beredd i vägskälet.
– Jag har opererat starr men med det här siktet ser jag bra, förklarar han och tillägger att det är enda sjukhusvistelsen han behövt göra förutom en operation av åderbråck för några år sedan.
Kärnfrisk kan vara beskrivning nog av denne enastående skogsman.
Nu kommer drevet raskt närmare. Det rasslar till lite bland granarna men att det är haren som just kommit ut ur skogen bekräftas först när Jan-Åkes bössknall ekar mellan träden en liten bit bort.
– Vad roligt för pojken att få skjuta idag, utbrister Holger och gör tummen upp för den 63-årige släktingen och nyblivne pensionären.
Jo, ålder är ju onekligen ett relativt begrepp.
Alla samlas och haren tas ur. En riktigt lyckad jaktdag som blir ännu festligare när Bengt Josefsson bjuder in till kaffe i Högaberg där hans fru Ulla-Britt dukat upp med tårta.
Få personer har förmåga att fylla tid och rum så fängslande som Holger denna stund vid köksbordet. Det blir förstås gamla minnen, som exempelvis när han började jaga med Vrånapojkarna på 1930-talet. Namn, årtal och platser, allt finns välsorterat i minnet. Men trots det pratar han hellre framtid!

Kan alla harpass

– Nu har jag pumpat upp cykeln så jag inte tappar orken till nästa säsong. Jag hoppas jag kan ha med mig Huss och att han inte drar omkull mig, berättar Holger.
När han inte jagar, fiskar eller cyklar underhåller han sina fastigheter och hjälper sin krassliga fru. Det är förresten inte bara med jakthundar som han gör affärer. Nyligen köpte han till en gård på 30 hektar.
Skulle han jaga över all mark han har tillgång till skulle det röra sig om 1 000 hektar i flera kyrksocknar. Och Bengt Josefsson, som känt Holger så länge han kan minnas, är tvärsäker när han säger:
– Holger kan vartenda harpass på sina marker!