Det behövs mer kunskap om hur vildsvinsjakten ska bedrivas och det behövs fler lämpliga vildsvinshundar. Och det behövs diskussioner om etik. För att finna lämpliga hundar prövas nu test i hägn, men bara få hägn håller måttet. Svensk Jakt var med när specialhundklubbar, Svenska Kennelkubben, Yrkesjägareföreningen och Jägareförbundet besökte ett hägn i Björkvik.

 Av Bertil Lundvik
   

Skallen var rätt dova och förvånansvärt glesa. Så bröt vildsvinen, det var två, ut bakom granarna och följde staketet bort. Hunden kom strax bakom.

Hunden var en basset nivernais, en ras som är rätt så ny i Sverige.

Nyligen bildades en specialhundklubb för denna ras som i hemlandet Frankrike ofta används för vildsvinsjakt, men även för annat klövvilt.

Vi var en grupp på cirka 35 personer, hälften inne i hägnet och resten utanför, som följde hur hunden klarade arbetet med vildsvinen.

Platsen var yrkesjägaren Lars Scheplers testhägn i trakten av Björkvik i Östergötland.

Efter en stunds försiktigt drev i det knappa två hektar stora hägnet kopplade hundföraren hunden och kom ut tillsammans med Lars Schepler.

– Det är en rätt försiktig hund det här. Men den har gjort stora framsteg sedan den var här förra gången, sade Lars Schepler.

Ett problem med denna ras kan vara att den är avlad för att jaga i pack. I Sverige är det en jakttradition som varken Jägareförbundet eller Kennelklubben vill främja.

Var skeptisk

Lars Larsson från Laikaklubben, och en av dem som varit med och utvecklat jaktprovet på vildsvin för älghundsklubben, var rätt skeptisk till vad han såg.

– Det är ju trots allt ett hägn. Vilda vildsvin hade stuckit rakt ut. Här märker de nog väldigt fort att de inte kommer någonstans, och de anpassar sitt beteende därefter.

Gruppen som kommit till Björkvik bestod av fem personer från Svenska Jägareförbundet och sju från Svenska Kennelkubbens jakthundskommitté. Resten kom från olika specialhundklubbar kompletterade med tre tjänstemän från Naturvårdsverket med vildsvinsutredaren Christer Pettersson i spetsen.

Två testhägn

Alla hade samlats för att fortsätta diskussionerna om etiken i vildsvinsjakten, särskilt då med hund, som startade vid ett seminarium på Öster Malma i våras.

Vilka hundar kan och bör man använda vid vildsvinsjakt i Sverige? Hur många hundar kan släppas samtidigt? Bör ett lämplighetstest eller anlagstest införas? Hur bör jaktledare uppföra sig och agera när hundar används vid vildsvinsjakter?

Ja, det var några av frågorna som skulle ventileras under de fortsatta samtalen.

Hela övningen startade dock med lite praktik i den lovordade anläggning för test av vildsvinshundar som Lars Schepler byggt upp.

Innan basseten släpptes in i hägnet presenterade Lars Schepler sina hägn och sitt sätt att arbeta med testverksamheten.

Han har två testhägn, ett lite mindre och ett lite större på omkring fyra hektar. Det var i det mindre vi började. Det större används för lite mer rutinerade hundar.

Roterande schema

Lars Schepler har ungefär hundra vildsvin som används i ett roterande schema. De flesta är ettåringar. Inga gyltor får komma in i testhägnen.

– För då får man snart kultingar, skrattade Lars Schepler.

– Hur många gånger släpps det hundar på samma vildsvin, frågade en av besökarna, och så utvecklade sig samtalet kring hur man måste märka vildsvinen på något vis för att kunna hålla rätt på dem.

– Märker jag att hundarna alltid sticker iväg med samma vildsvin får jag ta bort det, konstaterade Lars Schepler, som årligen producerar cirka 200–250 vildsvin i sin anläggning.

– Men det är ett rätt tufft jobb att fånga in vildsvinen och flytta runt dem, sade han.

Och så berättade han om sina erfarenheter av vildsvinshägn i allmänhet.

– Hägnen måste vara tillräckligt stora så att vildsvinen kan beta gräs. Vi har märkt att det inte räcker att ge dem bara foder, de måste också få chansen att beta, annars går de ganska så snart ner sig i kondition.

Blir mer aggressiva

Hur vildsvinen beter sig i hägnen är väldigt individuellt. Det beror också på hundarna och terrängtypen.

– Det större hägnet verkar skapa mer konflikter. Vildsvinen blir mer aggressiva i det stora hägnet. Det är fler trånga passager, bergsklyftor osv, och förmodligen blir vildsvinen mer trängda därför, förklarade Lars Schepler innan han släppte sin egen alpländische dachsbracke där. Hunden är en brun, tydligt dreverliknande drivande hund som används för vildsvin på kontinenten.

Släktskapet med vår egen drever är mycket tydligt både till utseende och skall. När den hittade vildsvin blev det ett drev som i mångt och mycket lät som ett normalt dreverdrev.

Men det som skiljde var att vildsvinen vid några tillfällen uppenbarligen frontade hunden och att det uppstod några hetsiga situationer.

Efter några minuter kallade Lars Schepler in sin dachsbracke och möttes av en skur av frågor och kommentarer.

– Det är inte storleken på vildsvinet som är avgörande. Små djur kan vara väldigt aggressiva. En del små kommer ut ur buskarna som raketer, berättade Lars Schepler.

---------------

Lämplighetstest för vildsvinshundar införs 

Svenska Kennelkubben har sagt ja till ett anlags- eller lämplighetstest för vildsvinshundar.

Proven ska bli officiella och registreras i SKK:s hunddata.

– SKK beslöt i början av september att det behövs ett anlags- eller lämplighetstest. En anledning är att det idag inte finns möjlighet att erbjuda jaktprov åt alla som vill. Antalet jakttillfällen räcker helt enkelt inte, säger Kjell Bräster från Kennelkubben.

Det betyder också att även blandraser ska kunna testas och finnas med i SKK:s hunddata. Det löses genom att en blandrashund löser en nyinförd så kallad tävlingslicens.

Kjell Bräster tycker också att det borde gå att utveckla rådjurs-renhetsliknande prov, RR-prov, även för vildsvinhundar. Det skulle kunna vara till hjälp i jakttidsdiskussionerna.

SKK har också beslutat att för framtiden gäller att hundar som ska ställa upp i jaktprov på vildsvin ska ha genomgått anlagstest.

– Det blir obligatoriskt, slog Kjell Bräster fast.

Fast det gäller inte retroaktivt, lugnade han senare Älghundklubbens folk. Där har man ju redan kommit igång med prov.

– Fast championat för ställande hundar blir inte officiella förrän 2012.

De drivande hundarna (grupp 6), ska ha gemensamma regler i grunden, sedan blir det särskrivningar av vissa regler, ungefär som det är idag för drever, tax och basset.  

Bertil Lundvik

--------------

Lydigare hundar och kunnigare förare 

Vildsvin har på några år gått från att ha varit ett exklusivt vilt på några få platser i landet till ett allemansvilt som finns över stora delar av södra och mellersta Sverige. Men mer kunskap om det nya viltet behövs.

– Ett problem är att vi inte når alla där ute – och vi vet att det förekommer avarter, konstaterade Daniel Ligné från Jägareförbundet.

– Hur man jagar vildsvin måste det komma ut mer kunskap kring, önskade Stephan Gäfvert från Yrkesjägareföreningen (SYF).

– Jaktledningen är ju oerhört viktig, bland annat hur man använder hundarna vid vildsvinsjakten.

Lars Schepler, även han från SYF, var också inne på att mer kunskap behövs.

– Vi ska utbilda hundförarna. Alla hundförare vill jaga vildsvin idag. Det är ju ett spännande vilt. Men alldeles för många har dålig kontroll på sina hundar. Det krav jag ställer för att vara med på mina jakter är att hundarna är lydiga.

– Folk har alldeles för ofta ingen lydnad. När de släpper sina hundar jagar de för sig själva. Hunden ska ju jaga med föraren, det är då man får ut mest av den.

Torkel Norling från Älghundsklubben tyckte att enskilda skarpa hundar egentligen är ett mycket litet problem.

– Det stora problemet vid hundjakten är hundar som inte fungerar i grupp. Många blir överskarpa i grupp. Fast felet är då egentligen upplägget på jakten.

– Risken med ett lämplighetstest är att den får sådan betydelse för aveln att man flyttar avelskurvan mot för veka hundar, sådana som fungerar i grupp, men kanske inte är lika bra för eftersök, befarade Torkel Norling.

– Hägn är ju också alltid hägn. Det blir fort stigar längs hägnets nät.

Det går kanske heller inte att hämta kunskaper från andra länder utan vidare. Då finns risk eller möjlighet att vi får in jaktformer som är främmande för den svenska jakttraditionen.

– Jag har varit en hel del på tyska jakter där kanske 100–150 jägare jagar av en mark på två tusen hektar med hjälp av kanske hundra hundar. Det blir lätt packjakt då, vittnade Naturvårdsverkets Tommy Svensson.

Torkel Norling tyckte också att de verkligt stora etiska problemen är den jakt som bedrivs utan att man vet vad man skjuter på och var man träffar då man sitter och vaktar på små marker.

– Och inte heller bryr sig om att göra riktiga eftersök när man inte hittar det påskjutna djuret.

Bertil Lundvik 

-----------

Så tycker Jägareförbundet
 

Jägareförbundet har självklart en viktig roll för att förbättra etiken vid vildsvinsjakt med hund. Man har tidigare sagt nej till testverksamhet i hägn, men har nu bytt fot. 

– Vi kan nu visa utåt att vi tar krafttag för att komma till rätta med de etiska frågorna vid vildsvinsjakt med hund, sade biträdande riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné från Svenska Jägareförbundet.

Men samtidigt finns det problem.

– Utvärderingen av björntesterna visar att de säger väldigt lite om hundars beteende i skogen under verkliga jaktsituationer.

– En annan svårighet är hur vi ska lämplighetstesta kortdrivare, långdrivare och ställande hundar. Ska testet vara detsamma?

Fast, menade Daniel Ligné, idag finns det i alla fall två säkra saker som går att säga om olämpliga hundar.

– Vi vill inte ha hundar som skadar eller rent av dödar vildsvin under jakt.

– Vi vill heller inte ha hundar som inte självständigt vågar eller kan resa och jaga vildsvin.

Daniel Ligné slog också fast vissa fakta som blivit uppenbara för de som sett och följt utvecklingen av test eller jaktträning av hundar på vildsvin i hägn.

– Hägnens utformning blir extremt viktigt, liksom vildsvinens beteende.

Eftersom det finns så få hägn som håller tillräckligt bra klass är det få som kommer att få möjlighet att anlagstesta sina hundar.

– Helst skulle vi vilja ha en anpassning av reglerna så att det blir möjligt att testa även sommartid, sade Daniel Ligné och vände sig till Naturvårdsverkets representanter.

– Ett annat problem är hur vi ska bedöma eftersökshundarna, sade Daniel Ligné, utan att själv ha något bra svar just nu.

Jägareförbundets roll framöver blir att bistå vid regelutformningen, att vara med och utbilda och välja ut domare, att kontrollera testhägnen, att följa upp hägnen och resultaten från dem samt att utbilda hundar och hundförare.

– En vinst för oss med ett obligatoriskt anlagstest är att vi får tillfälle att träffa hundar och hundförare som vill jaga vildsvin med sina hundar. Då kan vi bistå med rådgivning, med mera, sade Daniel Ligné.

Naturvårdverkets hägnansvarige handläggare är Tommy Svensson. Han höll med om att hägnens utformning är viktigt.

– Men Jordbruksverket har inte skrivit någonting om vildsvinshägn. Och länsstyrelsernas handläggning av frågor kring hägn är väldigt olika. Det är några problem, konstaterade Tommy Svensson.

Bertil Lundvik