En jaktspets med mycket jaktlust, men som i övrigt är mentalt medelmåttig, kan bli en bra älghund. Och sådana finns det gott om.
När det gäller en björnhund krävs det flera starka egenskaper i samma hund – och då börjar det glesna i leden.
Många björnjägare, bland annat våra finska kollegor, lyfter fram hundens förmåga att arbeta på kalla slag som avgörande för en bra björnhund. Det här är till exempel plotthundarna bra på, men är en klar svaghet hos spetsarna.
Sedan måste hunden skälla länge nog för att ge skottchanser. Mycket jaktlust alltså, något som ger exempelvis gråhunden pluspoäng.
Det finns också hundar som -föredrar rovdjur framför klövvilt, något som många rastypiska laikor utmärks av.
Så är nerverna förstås viktiga, viktigast enligt somliga. Här handlar det ju om snabba, men svåra och livsavgörande beslut.

Hunden måste vara modig
De ryska björnjägare jag talat med lyfter fram en mental egenskap framför andra, nämligen mod.
Ofta definierar de mod med hur nära hunden arbetar viltet. Ju -närmare, desto större mod.
Rasmus Boström är en av Sveriges mest erfarna björnjägare. Han lyfter också fram hundens mod som en avgörande egenskap.
– Tre saker avgör hur effektiv hunden är på björn. Förmågan att följa kalla spår (alternativt ett
djävulusiskt sök), ståndegenskap-erna samt förföljandet.
– Men den mentala egenskapen som är helt avgörande är modet. Jag vill att hunden ska jobba så nära den kan utan att bli skadad.
Steve Mohr, välkänd plotthunduppfödare från British Columbia i Kanada, trycker även han på förmågan att följa kalla spår samt just mod. Mod har dessutom hög arvbarhet, modiga föräldrar ger med stor sannolikhet modiga avkommor.

Last dog standing
– Modet är den viktigaste egenskapen och den som är lättast att förlora genom en dålig parning, säger Steve Mohr. Alla hundar vi avlar på har blivit skadade en eller flera gånger av björn men har behållit sitt mod.
Steve Mohr jagar i regel med hund-arna i pack, här är jakttraditionen olik vår, men han inser att det i packen finns både hundar som leder och hundar som bara hänger på. Det är för honom viktigt att enbart avla på dem som inte är beroende av stöd.
Han kallar det ”last man (dog) standing”; den hund som gång på gång är sist kvar när de andra brutit är värd att användas i avel.

Klarsynthet och krasshet
Avel handlar alltså om klarsynthet och krasshet. Att enbart avla på hundar som har vad som krävs när det gäller de viktigaste, arvbara, egenskaperna.
Vi kan inte få hundarna att jaga björn med klicker och köttbullar. Det kräver uppfödare som prioriterar hundar med mod, jaktlust och nerver för att ensamma ställa björn och stora vildsvin så länge som krävs.
I vildsvinsdebatten har till exempel enskilda skarpa individer getts skulden för alla möjliga etiska problem, även när orsakerna ligger på helt andra håll. Framför allt i upplägget av jakterna eller hos hundförarna.
Idag är det ett större etiskt problem vid björn- och vildsvinsjakt att hundarna är ”för lite” och inte klarar av att ensamma lösa upp-giften vid jakt och eftersök än att de är ”för mycket”.

Konstgjorda tester
Vi vet alltså ungefär vilka egen-skaper som krävs. Frågan är då hur vi finner dessa hundar?
Avel handlar om urval och långsiktighet, att skilja på arv och miljö. De sämsta björnjägarna kan ha de bästa hund-ämnena och tvärt om. Därför måste vi ha testmetoder som inte påverkas av vare sig munläder, övertro på den egna hunden eller en effektiv ägare.
Alla konstgjorda tester, som hägntestet i Junsele eller permobil-björnar, provar vissa egenskaper mer än andra.
Detta är själva tanken; att en hund som är bra på en viss egenskap, som är lätt att testa, med hög sannolikhet fungerar också i verkligheten. Problemet kan vara att några hundar har så mycket av en annan egenskap, som inte testas, som till exempel jaktlust, att denna får hunden att övervinna andra brister och att den jagar trots allt.
Hunden blir underkänd på provet, men jagar kanske björn trots att modet inte är på topp.
Vissa erfarna hundar sägs också kunna genomskåda testet.
Men ett resultat är odiskutabelt – det är när hunden viker sig helt, när den visar stor rädsla.
Det finns alltid en orsak till genomklappningen, en brist som ofta sitter i nerverna. Här är sannolikheten ganska liten att hunden har vad som krävs för verklig björnjakt, och än mindre för avel.

Hundar som vill mer
Det omvända, när hunden upplevs som övermodig, och verkar vilja äta upp björnen och hugger i staketet, är en helt annan sak.
Många av dessa hundar tillhör gruppen med mycket mod, rovviltintresse samt, inte minst, god förmåga att läsa situationen.
Den legendariske björnjägaren Lars Svanbergs östsibiriska laika Tullsås Tarras till exempel tillhör denna kategori.
För dessa hundar, de som ”vill mer” som Svanberg själv uttrycker det, är staketet ett hinder som ska övervinnas, genom att finna en ingång. Finns ingen ingång försöker hunden skapa en själv.
För andra hundar är staketet en trygghet, som ökar modet.
Testet ställer alltså höga krav på domarna. De måste kunna se vilka egenskaper hos hunden som får den att reagera som den gör. Är den tuff eller får den fnatt?
I Junsele bedöms hunden i momenten tillgänglighet, reaktion vid kontakt med björnen, självständighet, skall, rovdjursskärpa och inkallning.
– Vi vill att hunden ska fokusera och skälla direkt, nästan utmana björnen. En riktigt bra hund söker nästan en väg in till björnen, säger Bengt Eriksson som ansvarar för testen.

Jaktprov på björn
Jaktprov på björn har nackdelarna att vara mer slumpmässiga – en jaktdag är som bekant inte en annan lik. Jaktprov är också mer omständliga att få till och ger färre
genomförda prov.
Många testade hundar är en förutsättning för effektiv avel. Fördelen med jaktproven är givetvis att de är mer realistiska. Idag finns inget officiellt jaktprov på björn i Sverige, däremot i Finland och Ryssland.
I Sverige har laikaklubben kommit längst när det gäller att få in björn i avelsarbetet. När en laika träffar på björn under älgprov fyll-er domaren i ett protokoll. Om prestationen uppfyller vissa krav jämställs denna med en merit på älg eller vildsvin.
Konstgjorda tester kan prova många hundar och visar tendenser i släkten och linjer, jaktprov säger mer om individen. Effektiv avel tar hänsyn till både individens och förfädernas prestation. Vi behöver bägge provformerna. L

-----------------------------

Hur säkra är björntesterna?

Daniel Ligné på Svenska Jägareförbundet har utvärderat björntesterna i Junsele och Orsa.
– Resultaten är entydiga. Test före två års ålder ger kusligt rättvisande resultat. Ett godkänt resultat då är närmast en garanti för att hunden jagar björn.
– Test efter fyra års ålder däremot, framför allt på rutinerade hundar, är mer slumpartade.
Daniel Ligné berättar att bland hundar som underkänts i tidig ålder är det endast ett fåtal som skällt björn i skogen, ännu färre som skällt mer än en gång. Något fler hanhundar än tikar klarar av björn, både i parken och i skogen.

------------------

LÄS MER
Tema björnjakt med hund i SvJ 9/2008.