Lodjuret var inringat och passkyttarna på plats. Hundföraren gick in i såten med sina hundar och stövardrevet ljöd snart över hälsingeskogarna. Finalen närmade sig, men jakten började nästan ett dygn tidigare.

Av Olle Olsson (Text & Foto)
 
De lyckosamma lodjursjägarna från vänster: Inge Söderlind, Johnny Olsson, Karl-Evert Hellsén, Per Hellsén, Benny Edvardsson, Kenneth Hyllén, Mattias Hyllén. Knästående är skytten Pär Skogh med hundarna Assar & Rufus.
Bakom snart sagt varje lyckad lodjursjakt ligger hårt arbete, stora jaktmarker och ett bra samarbete. Det tog en grupp jägare inom Alfta västra och Alfta södra viltvårdsområden för första gången fasta på inför lojakten 2007.

Tidigare hade samarbetet inte fungerat så bra och det hade heller inte fällts något lodjur. Visa av tidigare misslyckanden hade jägarna bestämt sig för att ändra på den saken.

Det kunde inte vara bättre förutsättningar för lojakt. Nysnö och några minusgrader.

Några lodjursspår gick dock till en början inte att finna på jaktens premiärdag torsdagen den 1 mars, men sent på eftermiddagen hittades till slut ett färskt spår.

Tyvärr var ljuset snabbt falnande och därför beslöts att jakten skulle återupptas igen nästa morgon.

Hade inte stannat

Lodjuret var inringat i ett litet område i byn Grängsbo inom Alfta västra viltvårdsområde. Tidigt nästa morgon visade det sig dock att lodjuret inte hade stannat kvar i byn. Johnny Olsson hittade utspåret ett par hundra meter från sitt hem och katten hade då satt stadig kurs mot sydost.

Snart hittades spåret inne i byn Älvkarhed på grannområdet Alfta södra. Jakten fortsatte eftersom samtliga hade jakträtt på bägge områdena. Jaktledaren Kenneth Hylén och hans son Mattias skulle gå varsin sträcka för att försöka ringa in lodjuret i ett nytt område, men misslyckades.

– Lodjuret har gått ut. Jag trodde det skulle bli kvar här eftersom det är flera rådjur i det här området, sade Kenneth Hylén och sköt besviket upp skärmen på kepsen.

Lodjursjakt är många gånger det samma som hårt arbete. Och den här jakten visade sig inte vara något undantag. Nya ringar försökte bildas, men lodjuret hade tydligen bestämt sig för att byta trakt under natten och utspåret var hela tiden ett faktum.

Efter en dryg mils spårande var det nu eller aldrig som gällde. Lodjuret hade kurs mot några eländigt belägna berg och hamnade katten där skulle chanserna till en lyckad jakt nästan vara obefintliga.

Men då infann sig den lilla tur som alltid krävs för en bra jakt. I ett sista försök att ringa in lodjuret gav det hårda spårarbetet resultat. Ytterligare ett område hade spårats av och här fanns det inga utspår av lodjuret. Kenneth Hylén kunde nöjt konstatera att det skulle bli lodjursjakt!

– Jag trodde aldrig att lodjuret skulle stanna. Nu ska vi bara klura ut var det ska ut om vi släpper hundarna, funderade Kenneth.

Listiga passplaner

Flera jaktkamrater och hundföraren Pär Skog meddelades, och de anslöt snart med tjutande däck.

Pär hade en hamiltonstövare som tidigare drivit lodjur och dessutom fanns en ung östsibirisk laika i hans ägo. Han ville släppa båda hundarna tillsammans. Eftersom ekipaget var oprövat i sådana här sammanhang var det bara att hoppas att planen skulle fungera.

– Om lodjuret går upp i ett träd är det bra om laikan är med. Hon ska förhoppningsvis skälla ståndskall då. Om jag bara släpper stövaren tappar han förmodligen bort lodjuret om det träar, menade Pär Skog.

Listiga passplaner funderades ut och snart var samtliga passkyttar på plats denna gnistrande vackra marsdag. För de flesta av jägarna var det premiär på lodjurspass och spänningen var påtaglig.

Efter att ha spårat lodjuret några hundra meter med hundarna i koppel bestämde sig Pär för att släppa dem lösa. Och det sköna upptaget kom nästan med en gång.

– Pass upp, nu är det drev, väste Pär Skogh på kommunikationsradion.

Hamiltonstövaren Assars skall ljöd över hälsingeskogarna och passkyttarna kramade krampaktigt sina bössor.

Försökte genskjuta

Drevet gick i en bukt mot passkyttarna men vände snart bakåt, mot inspåret.

Där stod Kenneth Hylén som enda skytt och han såg lodjuret komma över en skogsbilväg i raketfart. Stövaren och laikan kom inte långt efter.

Det fanns naturligtvis inte en chans till skott och Kenneth bestämde sig för att försöka byta pass. Han sprang för allt vad tygeln höll för att försöka genskjuta drevet om det skulle ut över en annan väg, längre västerut.

Men då vände drevet plötsligt. Det gick in i första såten igen och snart hördes laikan Rufus ståndskall.

– Det låter som om det står still, men Pär vill inte svara när jag ropar, flämtade Kenneth på kommunikationsradion.

Satt i en tall

En dov smäll ändade skallet och väckte samtidigt stora förhoppningar om att jakten avslutats i dur. Och efter ett par minuter hördes Pärs stämma på radion.

– Det gick bra, jag har skjutit lodjuret. Vi kan bryta och återsamlas vid inspåret, förkunnade Pär.

Minuterna senare var alla på plats och Pär fick gång på gång berätta hur det gick till.

– Jag hörde hur det blev ståndskall intill vägen där Kenneth postade tidigare. Jag skyndade mig så gott jag kunde genom ungskogen och när jag kom fram såg jag hur lodjuret satt uppe i en liten tall, berättade Pär Skogh.

Han kopplade hundarna och kunde så småningom skjuta lodjuret i trädet.

– Om jag inte hade kopplat hundarna innan jag sköt hade vad som helst kunnat hända när lodjuret ramlade ner, förklarade Pär.

– Om jag hade varit med om det här tidigare hade jag ropat hit fotografen så han hade kunnat ta bilder på lodjuret när det satt i trädet, men jag vågade inte, fortsatte Pär något förläget.

Men vad gör väl det? För första gången hade Alftajägarna samarbetat i lodjursjakten och det gav resultat direkt. Jägarna var också överens om att det inte var sista gången som de skulle hjälpas åt när de jagade lodjur.

– Det här var jaktårets höjdpunkt och jag längtar redan till nästa lojakt, sammanfattade en strålande glad Kenneth Hylén innan han och Pär transporterade det fällda lodjuret till provtagning. l

Fotnot: Lodjuret Pär Skogh fällde var en hona på cirka 14 kilo. Det var Pärs första fällda lodjur, men det skulle snart följas upp av ytterligare ett djur. Dagen efter lyckades nämligen Pär skjuta ännu ett lodjur för sitt nykomponerade hundekipage. Kvoten på totalt fem lodjur i Gävleborgs norra område fylldes redan efter tre jaktdagar, så Pär Skogh får vänta till kommande vinters lojakt innan ekipaget kan vädras igen.

Fakta om lodjur

Normalvikten för en fullvuxen lohane ligger på cirka 20–25 kilo och en hona 16–20 kilo. Honan har en dräktighetstid på cirka 70 dagar och föder oftast två till tre ungar. Den huvudsakliga födan är rådjur eller ren. Ett lodjur dödar cirka 50 rådjur per år.

Riksdagens mål för den svenska lostammen är en miniminivå om 300 loföryngringar per år, vilket motsvarar cirka 1 400–1 800 lodjur. Idag finns enligt lodjursforskarna 1 200–1 500 lodjur eller 250–260 föryngringar. Cirka hälften av lodjuren finns idag inom renbetesområdet.

Enligt lodjursforskare Henrik Andrén kan inte miniminivån på 300 föryngringar uppnås i landet om inte lodjursstammen kan växa till i södra Götaland. Maten, det vill säga rådjuren, räcker helt enkelt inte till för att lodjursstammen ska kunna öka i de områden där lodjuren finns idag.

I exempelvis södra Norrland har lodjursstammen tvärtom minskat under senare år. Detta beror enligt Henrik Andrén på matbrist eftersom rådjuren inte längre räcker till för att föda den lodjursstam som tidigare fanns i området.

Målet för lodjursstammens utbredning ska vara att arten ska finnas såväl inom som utanför renskötselområdet, men att huvuddelen av stammen ska finnas utanför renskötselområdet. l

Rekordsnabb lodjursjakt

46 lodjur fick fällas utanför renbetesområdet under 2007. Efter fyra dagars jakt återstod ett enda, i Heby kommun, Uppsala län. Det blev heller inte skjutet senare. Totalt fälldes 50 lodjur utanför renbetesområdet under 2007 års jakt.

Snabbast gick jakten i Dalarna där lojakten avslutades klockan 11.00 på premiärdagen. Då hade tio lodjur fällts, tilldelningen i länet var på sju djur.

Även i Värmland och Gävleborgs södra delområde tog lojakten slut redan den första dagen. I Värmland inträffade dessutom en överskjutning med två lodjur. Tilldelningen för länet var tio lodjur, tolv fälldes på premiärdagen.

Flera av Jägareförbundets länsföreningar ansökte om extra lodjurstilldelningar under våren 2007. Länsförbunden menade i sina ansökningar att lostammen är överstor i många områden och att trycket på rådjuren därmed är alldeles för högt. Naturvårdsverket sade dock nej till samtliga ansökningar.

Inom renskötselområdet fälldes 22 av 29 tilldelade lodjur under 2007.