Redan när Jens Christian Knudsen var liten pojke drömde han om att uppleva Grönland. Alla berättelserna om upptäcktsresanden, de enorma områdena och det kärva livet fascinerade honom.
I fyran hade hans klass eskimåer som tema. Jens Christian slukade ämnet. Och använde ett år till att bygga en riktig grönländsk kajak, som aldrig kom att sjösättas någon annanstans än i stadens simhall.
När Jens Christian skulle konfirmeras bad han sina föräldrar ställa in festen och i stället ta med honom på en resa till Grönland. Föräldrarna sade ja, men resan blev inte av. I stället fick Jens Christian i sin hemstad Gjern kontakt med en äldre kvinna vars son bodde på Grönland. Han var entreprenör under sommarhalvåret och levde som fångstman under vintern.
Jens Christian skickade ett hoppfullt brev. Ville Jens Thygesen möjligen ta emot honom så att han fick uppleva Grönland under ett par månader?
Ja, stod det i svarsbrevet. Men det stod också: ”Men två månader är inte tillräckligt för att uppleva Grönland om du är naturintresserad. Stanna här ett helt år, upplev sommaren, upplev vintern, se nyisen komma och följ med mig ut som fångstman.”
Flyttade 13 år gammal
Så fick det bli. 1987, endast 13 år gammal, for Jens Christian till Scoresbysund på östra Grönland. Han skulle gå i skolan under sommaren och bo tillsammans med Jens Thygesen, hans grönländska fru och deras tre barn under vinterhalvåret -– på gott och ont.
Det onda i sammanhanget var att framåt våren skulle de bo sex personer i en stuga på 14 kvadratmeter vid Kap Swainson, helt avskurna från andra människor. Det goda var att det handlade om fångstmannalivet.
Och Jens Christian Knudsen älskade det.
I maj 1988 sköt han sin första säl, en stor ringsäl. Han åkte runt i området tillsammans med Jens Thygesen på dennes hundsläde. Allt handlade om jakt under de ljusa vårmånaderna vid Kap Swainson. Bland annat sköt Jens två stora valrossar på isen.
Jens Christian måste dock återvända till Danmark för att gå sina två sista grundskoleår. Men han längtade bara efter att komma tillbaka till Grönland igen.
1989 fick han ett tragiskt bud från Scoresbysund. Hans mentor var död.
Jens Thygesen hade varit på valrossjakt, inte längre från stugan än att hustrun Dorte kunde se honom.
Jens hade skjutit en och hade börjat dra hem den i en lina efter sin jolle längs iskanten. Det kunde hustrun se från stugan och hon gick in för att sätta på kaffet.
När hon kom ut igen låg havsytan tom. Inte ett spår, varken av hennes man eller av jollen. Vid iskanten stod den tomma släden och slädhundarna.
– Det är välkänt att valrossarna kan vara aggressiva och att de är beredda att göra mycket för att hjälpa varandra. Därför är det troligt att en annan valross angrep jollen och sänkte den, säger Jens Christian.
Sommaren 1990 återvände i alla fall den då 16-årige Jens Christian till Scoresbysund. Han hade fått löfte av Dorte om att få bo i ett rum i hennes hus och låna Jens hundar och slädar som fångstman under vintern.
Under sommarmånaderna arbetade Jens Christian ihärdigt som snickare och tjänade en del pengar. På hösten flyttade han till ett rum hos Scoresbysunds ende polis, dansken Hans Kristian Schmidt, och gjorde upp om att dela Jens slädhundar med honom.
På egen hand satte han ut sälgarn under isen och Jens Christian körde ut med sin släde minst varannan dag hela vintern för att titta till sina garn.
– Från den 20 november till 20 januari är det mörkt, men det vänjer man sig faktiskt vid, förklarar Jens Christian.
Under februari, när ljuset börjar återvända på allvar, drar fångstmännen ut till iskanten för att jaga säl. Av säkerhetsskäl försökte Jens Christian alltid ha sällskap då han for iväg.
Björnjakt i dåligt väder
I februari 1991 kom den då 17-årige dansken med på en färd som nära på kostade honom livet.
Emil, en ung fångstman, frågade Jens Christian om han ville följa med på björnjakt tillsammans med honom och Josva, en ung lärling.
– Vi ska bara vara iväg i tre dagar, sa grönlänningen.
Kort efter start mötte de tre äldre jägare som skulle på en månadslång björnjakt. Impulsivt bestämde sig Emil för att de skulle följa med dem.
– Vi hade inget tält med oss och bara proviant för två dagar. Det var så oplanerat som det kunde bli, slår Jens Christian fast.
De körde i fem dagar. Först över den istäckta fjorden Scoresby Sund, därefter ner längs fjordens sydsida. Här, på ön Steward, bodde en fångstmannafamilj som de kunde övernatta hos. På vägen dit hade Emil, Jens Christian och Josva tältat med de andra.
Nu kör vi hem igen, löd plötsligt ordern efter bara en dag i stugan. De två ungdomarna kunde bara lyda.
Emil beslöt att även om de bara hade nyis framför sig skulle de försöka ta en genväg över fjorden i riktning mot staden Scoresbysund. Tilläggas bör att Scoresby Sund är världens största och djupaste fjord. Vid mynningen är fjorden cirka 40 kilometer bred.
Mötte öppet vatten
När bara några kilometer återstod innan slädarna skulle vara över, och de kunde se människor på andra sidan, mötte de öppet vatten. Så långt de kunde se in i fjorden och ut mot Atlanten var det bara svart, öppet vatten. Männen vände om. Söderut, där de kom ifrån, tornade molnen upp sig, en snöstorm var på väg.
– Vi körde på ett gigantiskt flak av nyis som höll på att driva ut på öppet hav. Vi körde för allt vad hundarna förmådde, tillbaka in mot land. Jag visste att vi var i akut livsfara, berättar Jens Christian.
Med snön piskande om öronen korsade de några isflak och nådde fast is och hade turen att hitta en gammal jaktstuga. När de tittade ut över fjorden en timma senare var det öppet vatten överallt. Det enorma flaket hade brutits loss och startat sin färd ut i Atlanten.
– Vi hade aldrig hittats levande om vi hade varit kvar på isflaket när det drev ut, konstaterar Jens Christian.
På andra sidan av fjorden hade storlarm utlösts
efter att de två slädarna observerats. Men ingen hade kunnat göra något på grund av snöstormen.
Stormen rasade i två dagar. Emil, Jens Christian och Josva hade turen att hitta några påsar gammalt mjöl och lite härsket margarin i stugan och levde på pannkakor tills stormen mojnade.
– En helikopter landade med polisen Hans Kristian Schmidt ombord. Han konstaterade att vi var välbehållna och erbjöd mig att följa med hem i helikoptern. Men jag kände det som att jag i så fall skulle svika de andra två och tackade nej. Hans Kristian kastade ut ett rågbröd och tio kilo hundmat och lyfte igen.
Männen startade hemfärden. Stormen hade efterlämnat så mycket snö att hundarna bara kunde dra slädarna genom drivorna om männen gick bredvid.
– Vi gick oavbrutet i 18 timmar. Jag hade gott om tid att ångra mitt nej tack till helikoptererbjudandet, erkänner Jens Christian.
Tappade kontakten
Senare var den unge danske ute på en annan tur tillsammans med polisen och Scoresbysunds läkare. De båda var på en släde, Jens Christian på en annan.
– På väg hem träffades vi av en så kallad whiteout. Det snöade och blåste så mycket att jag inte kunde se den bakersta hunden och jag tappade omedelbart kontakten med mina ledsagare.
-– Om du mister orienteringen är standardregeln att du snabbt ska stanna och gräva ner dig i snön. Det gjorde jag inte – jag ville pröva att hitta hem. Men eftersom jag var rädd för den tunna isen i fjorden drog jag hela tiden en smula åt höger. Därför körde jag runt i ring, det insåg jag när jag under ett kort ögonblick skymtade ett berg jag kände igen.
Jens Christian släppte då tömmarna och lät förarhunden bestämma. En knapp timma senare stannade hundarna plötsligt vid stugan som hade varit jaktsällskapets utgångspunkt.
– Dessa upplevelser var två tydliga varningar som jag lärde mig mycket av.
Fick 300 kilo kött
Under 1990-talet var Jens Christian på Grönland flera gånger. Han drog bland annat på jakt efter myskoxar. I juli 1994 jobbade han på macken i Scoresbysund när ropen om narval ljöd i fjorden. Jens Christian slet en 6,5x55 bössa från väggen och sprang ut.
– På grund av mina långa ben var jag förste man ut på isen i fjorden. Jag fick en stor narval i läge då den kom upp för att andas. Jag sköt den, som jag hade lärt mig, lite bakom andningshålet. Den dog på stället och gav mig 300 kilo kött, 100 kilo mattak, det vill säga hud som äts rå, och en 204 centimeter lång tand.
1998 reste Jens Christian till Scoresbysund för att under fem månader bo i trakten av Kap Tobin och leva som fångstman. Stuga, hundar och släde lånade han av sin gode vän Jan Lorentzen och dennes hustru Dina.
I april var han med om att nedlägga en isbjörn.
– När Dina drog undan gardinen på morgonen kikade en isbjörn in på henne. Hon skrek och Jan och jag, som ännu låg i sovsäckarna, sprang förvirrade upp. Björnen stack iväg och vi efter med våra gevär.
--– Vi hade sådan tur att vi mötte en fångstman utanför. Regeln var nämligen att en yrkesfångstman ska avlossa första skottet.
Männen rusade efter djuret och fann det ute på isen, där de kunde skjuta det.
Att nedlägga en isbjörn ger enorm status bland fångstmännen på Grönland, berättar Jens Christian.
-– Det är stränga regler för hur det ska gå till och hur djuret ska delas. Tidigare fick alltid första personen som såg björnen rätten till skinnet. På grund av det äger många skolbarn i Scoresbysund ett björnskinn
eftersom det emellanåt kommer björn förbi skolan.
Numera är regeln ändrad. Den fångstman som skjuter första skottet mot björnen får skinnet. Köttet delas mellan de första fem som antingen varit med och skjutit björnen eller är de första som rör det döda djuret.
Jakt på sparlåga
2001 blev Jens Christian färdig läkare. Vid sin kandidatfest, tre veckor innan han skulle tillträda sin första tjänst, vid drottning Ingrids sjukhus i Nuuk på Grönland, mötte han Camilla som senare skulle bli hans hustru. Hon har fått honom att dra ner på tempot.
– Camilla delar inte min fascination för Grönland. Hon har visserligen provat att vara med men tänder helt enkelt inte på naturen på samma sätt som jag.
Jens Christian arbetade tre år i Nuuk. I sin egen Baylinerbåt tillryggalade han cirka 7 000 kilometer i fjordarna runt Nuuk och sköt småvilt och även myskoxar.
– Men till sist måste jag välja mellan att stanna på Grönland eller att gifta mig och bilda familj i Danmark. Jag valde det senare och mitt jaktintresse är nu ställt på sparlåga medan vi har småbarn.
Jens Christian nöjer sig nu med att uppfylla sin jaktlust på de årliga resorna till Grönland.
Nästa resa handlar om myskoxar. Det är något särskilt med att ta sig några hundra kilometer in i fjorden, gå i dagar över bergen, jaga och nedlägga de tjockpälsade oxarna tillsammans med grönländska vänner och sedan släpa hundratals kilo kött ut till båtarna i den djupblå fjorden.
Många skulle betrakta den sortens strapatser som ”dödens pölse” som danskarna säger om något som är dödstrist. För Jens Christian är det livets salt. L
På grönländska
Heter Grönland Kalaallit Nunaat, vilket betyder inuiternas land = människornas land.-
Citat:
”Från den 20 november till 20 januari är det mörkt, men det vänjer man sig faktiskt vid.”
”Om du mister orienteringen är standardregeln att du snabbt ska stanna och gräva ner dig i snön. Det gjorde jag inte – jag ville pröva att hitta hem. ”
- - - - -
Faktaruta:
Fakta Grönland
Grönland är världens största ö. Ytan är 2 166 086 kvadratkilometer, eller väl 50 gånger större än Danmark.
På Grönland bor cirka 56 300 personer. Befolkningen är mycket ojämnt fördelad: Västgrönland hyser 91 procent av befolkningen, medan Östgrönland har 6,3 procent och Nordgrönland 1,6 procent.
I Scoresbysund (Kangertittivaq)bor bara cirka 660 personer och det är Grönlands mest avskilda stad med cirka 85 mil till Tasiilaq, den enda andra staden på Östgrönland. Huvudstaden heter Nuuk (Godthåb) och ligger på Västgrönland.