Den oskyddade åldern
När en ny jägare genomför sina första jakter sker det med sinnen som är alldeles öppna. Nerverna ligger utanpå, oskyddade.
Spänningen är ofta snudd på olidlig och bockfrossa, älgfrossa eller för den delen rävfrossa eller tjäderfrossa är nästan oundviklig.

Ett nyttigt beroende
De allra första jakthändelserna är ofta extremt känsloladdade. Jägar-en präglas hårt och fort. Den som börjar med en viss jaktform blir ofta beroende för livet.
Den som får en bra start är fast! Och inget är bättre än några inled-ande och helt normala motgångar som visar att jakten faktiskt är svår.
Sedan, just när man börjar tvivla på att det alls är möjligt att lyckas, då ska framgången komma. Insikt-en om att man trots allt kan lyckas med det svåra är beroendefram-kallande.
Det är ett nyttigt beroende man utvecklar i den här åldern. Frisk luft, vidder, hundar och naturen tar plats i hjärtat för att stanna där.

Charmig vana
Ett kännetecken för den oskyddade åldern är jägarens charmiga vana att bilda fantastiska teorier kring enstaka händelseförlopp. Om en råbock kom ut på klöver-vallen klockan 19.44 så är detta den tid man måste vara ute. Om en tjäder-tupp slog fast efter tvåhundra met-ers flygning så gör alla det.
Hundra råbockar eller tjäder-tuppar senare är teorin skrotad, men det hindrar inte att det var njutbart att formulera den och att diskutera den i timmar med den villiga lyssnare som förhoppningsvis fanns till hands.

Blir kvar hela livet
Vissa jägare har begränsad tid eller tillgång till jakt. De kan bli kvar i den oskyddade åldern i många år, kanske hela livet.
Det innebär att adrenalinkickarna och känslostormarna fortfarande kan slå till med full kraft under en vanlig söndagsjakt.
Ärligt talat är det något som andra jägare kan vara avundsjuka på, i all tysthet.

Den ostoppbara åldern

Beroendet är etablerat. Teorierna är formulerade och skrotade några gånger om.
Skyttet sitter, liksom ett bra uppträdande i markerna och en god portion kunskap om viltet och dess vanor. Troligen finns en duktig hund eller några vid jägarens sida. Troligen är både jägare och hund lätta, starka och seniga. Och envisa.
I den här åldern har jägaren hittat hem.

Det är inget tal om att någonsin sluta med jakten. Tvärtom planeras semestrar, helger och ledigheter utifrån jaktsäsongens möjligheter.
Två saker lever kvar från den oskyddade åldern. Den ena är en nyfikenhet på nya jaktformer. Den andra är den berusande känslan av att en jakt må vara svår, men att framgången ligger inom räckhåll. Faktum är att den ligger så mycket inom räckhåll att känslan är trygg och sporrande, snarare än överväldigande och nästan skrämmande.

Ser och skjuter mycket
I den ostoppbara åldern är det naturligt att jaga hårt. Säkerligen var detta en ovärderlig ålder i en grå forntid. Detta var försörjarens ålder.
Nu ser jägaren mycket vilt, troligen mer än han eller hon någonsin kommer att se senare i livet. Det präglar in minnet av goda tider, även om de goda tiderna kanske beror mer på starka ben och skarp syn än något annat.
Den ostoppbara jägaren skjuter ofta mycket vilt. Han eller hon kan ibland nästan få dåligt samvete för detta, men det är just i den här jägar-åldern man kan fortsätta ändå, och göra den lite överraskande upptäckten av hur lite jakten betyder och hur svårt det är att påverka de flesta viltstammar.
Småviltjägaren i skogen brukar till sist få konstatera att det helt enkelt inte märks någon skillnad hur hårt han eller hon än skördar av småvilt som harar och skogshöns.
Det är därför sällan jägare i den ostoppbara åldern börjar ställa krav på fridlysningar eller avskjutningsbegränsningar. Andra jägare tror ibland att detta beror på att de inte bryr sig om viltet, men sanningen är oftast helt enkelt att de förstår naturens dynamik bättre än andra. De lever i den, de sitter inte hemma och teoretiserar om den.

Blir en livsstil
Jägaren i den ostoppbara åldern tycker helt enkelt att det är lika naturligt att skörda av viltet som att plocka bär. Resultat av jakten är något bra och större resultat är bättre än mindre.
Det är i den här åldern jakten blir en livsstil. På många sätt är det jäg-arens guldålder och många jägare har turen att bli kvar här länge, en del hela livet. Men inte alla. En del går vidare, på gott och ont.

Utmaningarnas ålder

Med tiden lämnar en hel del jägare den ostoppbara åldern och börjar söka svårare utmaningar.
Ett typiskt symptom är att den där kittlande känslan av att framgången ligger inom räckhåll, har övergått i en lite vardagligare känsla av att framgång förr eller senare är oundviklig.
Den oskyddade åldern är så långt borta att jägaren knappt minns hur frossa kändes och sällan får några mera påtagliga adrenalinchocker i vardagens jaktsituationer. De som når utmaningarnas ålder har som regel mycket fällt vilt bakom sig.
Utmaningarna kan skifta. En del arbetar envetet för att skapa den perfekta jakthunden – ett säkert sätt att få känslorna att svalla. Andra ger sig i kast med att lära sig helt nya jaktformer, där de åter får uppleva ovissheten och de känslostormar som följer av att göra misstag och få chansen att drömma om att till sist göra rätt.
Ytterligare andra sätter upp mål i form av särskilt stora eller särskilt svåråtkomliga troféer. Och andra söker sig till farligt vilt för att få känna adrenalinet flöda.

Känner sig levande
Eftersom det krävs ett antal år av hård jakt för att någon ska nå utmaningarnas ålder är dessa jägare ofta mitt i livet. I många fall har de ekonomiska resurser att göra jaktresor och då är diverse utlandsjakter en given följd.
När jägare i utmaningarnas ålder möts handlar diskussionerna ofta om olika jaktresearrangör-ers för- och nackdelar eller olika poäng--system för trofébedömning.När de talar om närkontakter med björnar, bufflar och leoparder gör de inte det för att skryta med sitt mod. Sådant lämnar de åt mindre erfarna jägare som fortfarande känner att de har något att bevisa.
De talar om det därför att det är situationer som får dem att känna sig levande på det sätt som bara en jägare kan. I hemlighet önskar många av dem att ett skott i självförsvar ska kunna ge dem en lika stark kick som den de fick när de sköt sin första kråka. Men innerst inne tvivlar de på att det är möjligt.

Jaktminnenas ålder

Jägaråldrar har väldigt lite med år att göra och väldigt mycket med känslor. En del jägare når jaktminnenas ålder tidigt, medan andra helt enkelt aldrig når den oavsett hur gamla de blir.
Om man återigen vänder sig till vårt avlägsna ursprung var säkert den gamle jägarens viktigaste roll att lära upp och hjälpa kommande jägargenerationer.

Värdig utmaning
Även idag har gamla jägares kunskaper ett fantastiskt värde för de unga jägare som har turen att få någon av dem som läromästare.
Men att välja den vägen är snarast ett tecken på att man är kvar i utmaningarnas ålder. För att lära upp en ung jägare är verkligen en värdig utmaning och ett tecken på att det fortfarande är glädjen som dominerar jaktintresset.
Vissa jägare väljer inte själva jakt--minnenas ålder. Det kommer bara en dag när de inte längre har möjlighet att jaga. Då kan minnena vara allt som finns kvar.
För dessa jägare väcker tankarna på jakten kanske saknad, men det är ändå ljusa tankar. Chansen är god att en jägare i denna ålder blir rörd och glad av ljudet av andras avlägsna hundskall eller skott, snarare än irriterad. Om du känner honom eller henne, glöm inte att lämna en liten rapport om din senaste jakt då och då!

Ser mindre vilt
Men andra jägare väljer själva att inträda i jaktminnenas ålder. Det är en annan femma.
Ett tydligt tecken på att någon valt jaktminnenas ålder redan under sin aktiva jägarbana är att endast gamla favoritjaktformer är nå-gonting värda.
Ett annat tecken är att om jägaren i jaktminnenas ålder ser mindre vilt än han eller hon gjorde under de bästa åren under sin jägarbana, så är den självklara tolkningen att det finns mindre. Att både tid och sträckor i skogen minskat sam-tidigt som syn och hörsel trubbats av betyder ingenting.

Tar gärna strid
Jägaren i den här åldern kommer därför nästan utan undantag att anse att det personliga favorit-viltet minskat kraftigt. Nya viltarter noteras däremot bara  i förbifarten.
Många jägare som nått jaktminnenas ålder tar strid i symbol-frågor. Ett typiskt exempel är att sitta och skriva förslag på fridlysning av skogsharen utan att uppfatta ironin i engagemanget – att de lokala jägarna i den ostoppbara åldern ändå inte är intresserade av att söka efter de sista skogshararna utan sysselsätter sig för fullt med vildsvin, björnar, gäss eller duvor, samtidigt som de antagligen i praktiken är hararnas bästa vänner tack vare sitt intresse för predatorjakt.
Jägare som själva valt jaktminnenas ålder har oftast ett finger med i spelet även då jakt som uppfattas som ”stötande” eller ”stör-ande” förbjuds, exempelvis rådjursjakt  inom synhåll från gårdar.

Svarta tankar
För vissa är vägen till jaktminnenas ålder kort. Det kan räcka med några år med mindre tid för jakt, lite försämrad kondition eller en naturlig svacka i viltstammarna för att börja nära de svarta tankarna om vilttillgången och jaktens betydelse.
Kommande framgång känns inte längre självklar. Tvärtom börjar man tvivla på den och det faller sig naturligt att misstänka att detta är andra jägares fel. Sedan är steget kort till att börja vässa pennan för att skriva ett förslag om jaktförbud.

Hoppet är inte ute
Men hoppet är inte ute, inte ens för den som själv valt jaktminnenas åld-er. Vissa jobbar sig tillbaka.
Oftast tack vare en värdig utmaning. Kanske för slumpen en ung adept i deras väg, kanske upptäcker de av en tillfällighet tjusningen hos en ny viltart.
Och detta, gott folk, det är ett glädjens budskap. Jaktglädjens. L

Citat:
”Men hoppet är inte ute, inte ens för den som själv valt jakt-minnenas ålder.”