Närmast ligger jordbruksmarken med öppna diken och små åkerholmar. Där bortom vidtar sanka strandängar med enstaka lövträd och buskar och i fonden slutligen en bred bård av bladvass, som gör att Norrtäljevikens vatten bara kan anas som en blänkande rand.
Utsikten från villan på Harka gård är hänförande och föder en längtan efter att bara ta hund och bössa och ge sig ut.
Det är inte heller någon dum idé. För markerna är inte bara vackra att se på utan också välbesatta med fältvilt. Det är en jägare och viltvårdares marker och hit ut flyttade Vidar Marcström och hans Barbro när Vidar gick i pension.
Visste vad de ville
De två träffades under studietiden och hade innan bott hela sitt yrkesverksamma liv i en villa i utkanten av Uppsala. Men båda visste vad de ville. Barbro är född och uppväxt på Harka gård och hon och Vidar hade vistats där mycket innan den definitiva flyttningen.
– Änderna brukar komma vid niotiden så här års, säger Vidar när vi slår oss ner i vardagsrummet.
Det är änder som samlats i Norrtäljeviken som söker sig upp på fälten på Harka för att få litet nattamat. Det rör sig om stora mängder och sträckjakten på Harka är omtalad. När den är som bäst är den helt enkelt gudomlig.
Man kan inte påstå annat än att han ordnat det väl för sig på gamla dagar, ripjaktsprofessorn, som en brevskrivare valt att titulera honom på ett kuvert som ligger framme.
Vidar kommer från Korsträsk utanför Älvsbyn i Norrbotten. Han och brodern Arne växte upp med jakt och fiske. Sju år gammal nedlade Vidar sitt första villebråd, en järpe.
Till skolan hade han två och en halv kilometer enkel väg, vilket utnyttjades i jaktligt syfte.
– Jag hade ripsnaror runt sjön hemma som jag vittjade.
Vid ett tillfälle fick han också en tjäder. Det hade varit en stor sak för en skolgrabb att komma hem med ett sådant byte, men ödet ville annorlunda. En räv hade hunnit före. En traumatisk upplevelse som kanske i någon mån kan påstås ha präglat Vidars förhållande till räven.
Hemma hade Vidar och Arne inte lov att ha hund, men de tog hand om en så kallad rallhund och drog till skogs. Hunden visade sig vara en överdängare på att skälla ekorre och en sådan skatt kunde de ju inte gärna lämna ifrån sig.
De gömde hunden i en lada och bar mat och vatten till den varenda dag. Matstölderna upptäcktes inte förrän den dag Arne tog en för stor bit av en stek som var ämnad för söndagsmiddag. Tillgreppet upptäcktes, en förklaring blev nödvändig och sanningen kröp fram.
– Vi fick lov att sätta in en annons i tidningen och efterlysa hundens ägare, minns Vidar, men det var ingen som hörde av sig så vi fick ändå behålla hunden.
Efter sexårig folkskola i Korsträsk, högre folkskola i Älvsbyn, gymnasium i Boden och diverse ströjobb drog Vidar mot Uppsala med sikte på högre studier. Då hade han också hunnit göra rekryten på jägarregementet i Kiruna.
Hamnade i mejeribranschen
Med på resan ned till Uppsala följde också brodern Arne.
– Men vi kom för sent, alla kurser hade redan startat, berättar Vidar, så vi fick hitta på något annat.
– Jag jobbade ett tag som hamnsjåare tills vi av en slump fick jobb som mejeripraktikanter i Söderköping. Tyvärr hann vi bara få några veckors inblick i verksamheten, när såväl mejeristen som hans närmaste man plötsligt blev sjuka. I detta katastrofläge tvingades vi ta över, allt gick dock bättre än väntat.
– En måndag morgon försov vi oss och tillstötande missöden gjorde att flera ystkar nästan började koka. Vi tog då snabbt beslutet att göra kryddost av det hela.
– På en förfrågan om den myckna kryddosten svarade vi att efterfrågan nog kunde bli stor inför den kommande julen. Vi fick till och med en viss förståelse för framförhållningen.
– I samma veva kunde vi säga att vi för tillfället måste avbryta vår praktikanttjänst, eftersom vi antagits till en kurs på veterinärhögskolan. När den var färdig var vi redan elever vid den zoofysiologiska institutionen i Uppsala.
Forskade på skogsfågel
Med laborator Nisse Höglund, sedermera hedersdoktor, som handledare började Vidar Marclund att forska på skogsfågel, närmare bestämt på tjäderkycklingarnas näringsfysiologi.
Allt forskningsarbete skedde på Boda i Hälsingland, Jägareförbundets forskningsstation.
Kallt och regnigt väder från och med tredje dygnet och till och med femte dygnet efter kläckningen betyder oftast döden för tjäderkycklingarna.
Det var budskapet när Vidar Marcström den 27 februari 1960 försvarade sin doktorsavhandling inför ett lärt auditorium på zoologiska institutionen i Uppsala.
Ämnet engagerar honom fortfarande.
– Det finns ett samband mellan regn och överlevnad, men jag har inte kunnat sätta fingret på det. Inte förrän vi hittade döende ripkycklingar i Lövhögen efter en vecka med extremt dåligt väder.
– Det är inte regnet som är problemet. Tvärtom. Regn kan till och med vara nödvändigt. Nej, det är bristen på sol. Solen behövs för att värma upp marken mellan regnskurarna som det alltid sker vid växlande väderlek.
– När solen värmt en stund blir tjäderkycklingarna pigga och fina och ger sig iväg från moderhönan och äter insekter.
– Men blir det en långvarig period med kyla och regn utan avbrott av sol, då får kycklingarna problem. Det handlar om mikroklimatet, alltså det klimat som är närmast backen …
”Cirkus Sköldin”
– Omedelbart efter disputationen ombads jag att åka med ”Cirkus Sköldin” på en propagandaresa till ett flertal platser i Norrland, fortsätter Vidar.
– Fokus var förstås på nya stadgar, jaktvårdsområden, med mera. Sedan följde en frågestund om jakt och vilt med mig som ansvarig och Harald Wiberg, som på stora block tecknade bilder av de djur som diskuterades.
– Och det formligen haglade frågor av alla de slag. Det var uppenbart att jag med min norrbottniska bakgrund och kännedom om det norrländska viltet hade en bra sits.
Riksdagsman P.A. Sköldin var inte bara ordförande i Jägareförbundet utan också en höjdare inom socialdemokratiska partiet.
Minister, nej tack
– Men det var hans högra hand, Tore Brodd, som ringde en vecka efter hemkomsten och bad mig komma till Stockholm, berättar Vidar.
– Efter några artigheter frågade han rakt på sak om jag ville bli jordbruksminister.
– När jag svarade ja men med kommentaren att jag inte var beredd att byta färg frågade han om jag ville bli viltforskare hos förbundet istället. Jag svarade ja och Brodd beställde genast in två kaffe med wienerbröd.
Därmed var fundamentet lagt för en enastående forskarkarriär och efterhand kom de stora forskningsprojekten i gång.
Morkullfrågan var het då liksom nu. Vårjakten hade förbjudits men tack vare Vidars forskning kunde det klarläggas att det bara är hanar som deltar i det så kallade sträcket, vilket så småningom ledde fram till ett återinförande av sommarjakten.
Morkullan är en fågel som fascinerar Vidar:
– Den är en så skicklig flygare, säger han. Den kan till och med flyga baklänges.
Vidar kommer i håg många episoder på Boda, där man också försökte sig på uppfödning.
– Det gick dåligt för oss i början, säger han. Ungarna dog ända tills vi kom på att mata dem med pincett. De blir nämligen matade av honan och genom att hålla daggmaskar med pincett som efterliknade moderns näbb fick vi dem att börja äta ordentligt och då gick det genast bättre.
Tama morkullor
Buruppfödda morkullor blir otroligt tama.
I Svensk Jakt skrev Vidar Marcström en gripande artikel om Prinsessan, en morkulla som blev så präglad på människor att den till och med ingick en sorts partnerskap med en forskarelev och tillbringade nätterna på dennes natttygsbord.
– Den flög slutligen ihjäl sig mot en dörr, minns Vidar.
Rånön-Bergön gav eko
Det stora projektet, som gav internationellt eko och renommé åt Vidar, var Rånön–Bergönprojektet i Kalix skärgård. Det kom i gång på 1970-talet och varade i nio år.
– På 1950- och 1960-talet var det en tämligen utbredd uppfattning i Sverige, och även på många andra håll, att rovviltet inte hade någon nämnvärd inverkan på bestånden av hare och andra mindre bytesdjur, säger Vidar. Det antogs att rovdjuren huvudsakligen tog de sjuka, svaga eller de på något annat sätt handikappade individerna och istället utgjorde någon sorts sundhetspoliser.
– Av Naturvetenskapliga forskningsrådet fick jag uppdraget att ta fram ett forskningsprojekt som en gång för alla skulle svara på frågan om rävens och mårdens inverkan på skogsfågelbestånden.
Planerade noga
– Jag lade ned ett enormt arbete på placeringen, metoderna, med mera. Jag begärde ett inkörningsår och det fick jag.
– Jag hade ett oavvisligt krav och det var att jag skulle få byta åtgärder på öarna efter halva projekttiden. Det stod som en brasklapp mitt i projektbeskrivningen och den visade sig behövlig.
– Forskningsrådet avslog andra försöksperioden med hänvisning till de goda resultaten, men jag vann förstås till slut. Och det hade varit mycket dumt att inte fullfölja, eftersom jag redan inkluderat haren i projektet med mycket gott resultat.
Fritt från räv och mård
Försöken förlades till två barrskogsklädda öar på 1 850 respektive 2 350 hektar. På den ena ön bedrevs under fyra år intensiv rovdjursefterhållning medan kontrollön lämnades helt ifred. Rovdjursefterhållningen inriktades främst på att hålla ön fri från räv och mård.
Resultatet mättes genom inventeringar och det visade sig att det blev ungefär dubbelt så mycket skogsfågel och tre gånger så mycket hare på ön där rovdjuren hölls efter.
Efter fyra år kastade Vidar om försöket. Rovdjursefterhållningen flyttades över från försöksön till kontrollön. Försöksön, där det tidigare hade bedrivits rovdjursefterhållning, lämnades nu helt i fred under fyra år. Resultatet blev detsamma som tidigare.
– Det var viktigt att få göra det här bytet, så att ingen efteråt kunde invända att resultaten var slumpmässiga.
Under Rånön-Bergönprojektet fick Vidar också visa prov på en annan utförsgåva, nämligen sitt praktiska sinnelag. Projektet förutsatte mängdfångst av harar för märkning och frisläppning och särskilda fällor importerades från USA.
– Men vi lyckades inte fånga en enda hare i dem, säger Vidar.
Då började Vidar istället grunna på en egen konstruktion. Resultatet blev harfälla modell Marcström. Med den fångades och märktes 668 olika harar i projektet och mer än
1 900 fångster och återfångster gjordes.
Fällan blev så småningom också testad och godkänd och används än idag inom viltforskningen och för fångst av vildkaniner.
Stort jaktintresse
Den ideella drivkraften bakom Vidars forskargärning har varit och är fortsatt hans jakt- och vetenskapliga intresse.
När vi sitter och bläddrar i hans fotoalbum, som innehåller bilder från jakter på de mest skiftande viltarter och i sällskap med höga potentater runt om i världen, rycker han plötsligt till och pekar på en bild av en engelsk setter:
– Tanja är tammefan den bästa hund jag haft. För henne sköts det flera tusen ripor och de flesta sköt jag själv. Flertalet av dessa ripor gick till en utländsk, genetisk studie.
Engagemanget har också drivit honom in i polemik med politiker och jaktmotståndare. Än idag blir han upprörd när jaktförbudet på
enkelbeckasin kommer på tal.
– Det mest kontraproduktiva beslut jag känner till, säger Vidar. Jag vet markägare som avstod från att utnyttja vattensjuka madmarker bara för att vid något tillfälle kunna jaga enkelbeckasin så pass att de fick ihop till en årlig middag. För enkelbeckasinerna hade jakten ingen betydelse men för markägarna var den enormt viktig.
– När jaktförbudet kom fanns det inte längre någon anledning att behålla madmarkerna. De dränerades och blev till jordbruksmark. Därmed försvann viktiga biotoper för enkelbeckasinerna. Förbudsivrarna slog sig för bröstet av stolthet för att ha lyckats stoppa jakten, men hade i verklighet åsamkat enkelbeckasinerna med flera arter en stor och bestående skada.
Annonserade före valet
Inför valet 2002 gjorde också Vidar en extraordinär insats till förmån för jakten när han på egen bekostnad införde annonser i jakttidningarna med rubriken ”Det brinner en eld”.
I uppropet påminde Vidar läsarna om vad jakt är och att beskattningen av våra viltstammar riktas mot ett tillgängligt överskott och att jakten inte utgör något hot mot någon enda viltart. Jakt är ett förståndigt tillvaratagande av en förnyelsebar naturresurs.
I en intervju i Svensk Jakt förklarade Vidar att han tagit det här initiativet för att väcka jägarna och andra naturintresserade att noggrant studera de politiska partiernas ageranden i jaktliga frågor innan de röstade.
Än idag, vid 87 års ålder, är Vidar aktiv. Mycket aktiv. Hemma på gården bedriver han uppfödning av rapphöns och fasaner. Dessutom har han anlagt ett unikt viltvatten, där han på en yta av mindre än en hektar skapat flera kilometer strandzon genom att utforma våtmarken som en kam.
Senaste hösten hade han sex jaktdagar på ripa i fjällen, där han fortfarande bedriver fältförsök och forskning.
Måste respektera fakta
Skrivbordet är fullt av papper och tidningsurklipp. Han berättar att han för tillfället är inblandad i en debatt om älgskötsel och värdet av hög kalvandel i avskjutningen.
– Man måste alltid respektera fakta, säger Vidar, men en del bryr sig inte om fakta. Det gäller särskilt politiska makthavare.
Elden brinner ännu.
-------------------
Forskning om duvhök
Duvhöksprojektet genomförde Vidar Marcström tillsammans med engelsmannen Robert Kenward.
Det är det största vetenskapliga projekt som gjorts på en rovfågel och resulterade så småningom i boken Duvhök som Vidar gav ut på eget förlag, mest för att göra resultaten lättillgängliga för den svenska jägarkåren. Den vetenskapliga redovisningen skedde ju på engelska.
----------------------
Berättat om Vidar Marcström
Till viltforskning hör viltforskningskonferenser och till dessa hör praktisk jakt.
Vidar var värd och jaktledare för en ripjakt med utländska viltforskare när det blev dimma på fjället och en italienare råkade träffa en jugoslav med en hagelsvärm så att glasögonen gick sönder.
Blödande fick denne föras till distriktssköterskan i Fjällnäs. Vidar körde. Distriktssköterskan befarade en ögonskada och hänvisade till Östersunds lasarett. Nu förbjöds Vidar att köra eftersom jugoslaven ansågs vara chockad. Ambulans måste inväntas.
Jugoslaven, som var krigsveteran och en av Titos närmaste män, rev då av sig skjortan, pekade på ärren efter fem kulhål och sa:
– I am shockproof!
– Kör, sa distriktssköterskan till Vidar.
På lasarettet i Östersund kunde man blåsa faran över. Jugoslaven hade klarat ögonen trots att han träffats av 34 hagel från Nils Höglunds trångborrade hagelbössa. Det var den italienaren sköt med.
Ett hagel hade emellertid träffat och ödelagt jugoslavens klocka. Till saken hör att italienaren var rik men jugoslaven fattig.
Vidar försökte efteråt förmå italienaren att ersätta klockan men kom aldrig längre än att denne förband sig att mot räkning betala reparationen. Saken sjönk undan.
Tio år efter händelsen fogade emellertid ödet det så att Vidar och italienaren stötte samman i en incheckningskö på inrikesflyg i USA. Den förvånade italienaren fick sig då en uppläxning som lär ska ha fått hela flyg-platsen att temporärt stanna upp.
– Men han hade en snygg fru den där italienaren, det var väl egentligen det enda som var bra med honom, muttrade Vidar efteråt.