Trots att Nathalie Larsson är hagelskytt föredrar hon att jaga med kula. Därför följde Svensk Jakt med henne på älgjakt i hemtrakterna i Uppland tillsammans med jämthunden Akke.
Där, bakom resliga tallstammar och mindre granar skymtar en djurkropp hastigt förbi. Är det ett rådjur?
– Nej, det var en älg, viskar Nathalie, och i samma ögonblick ser jag också att det som skumpade fram var antingen en liten älgkviga eller en stor älgkalv. Den kom i fyrsprång på väg att runda oss. Avståndet till älgen var kanske 80 meter.
– Fasen, vi skulle ha stått kvar. Fast jag vet inte om jag vågat skjuta när älgen skenade så där. Jag har bara skjutit en älg tidigare och den stod still, men du hade kunnat få en bra bild.
Några minuter innan vi såg älgen galoppera förbi hade Nathalies jämthund Akke precis hittat den och visat det med en serie gälla upptagsskall. Sedan hade han tystnat en stund och därpå skallat under kanske 30 sekunder till innan han tystnade. Det var då, när han fortfarande skällde något som vi hoppades skulle bli till ett stadigt ståndskall, som vi tog de steg framåt som gjorde att vi aldrig fick något skottläge och inte heller någon bra bild på den skenande älgen.
Nathalie var annars inte alltför hoppfull inför vår jakt. I två dagar hade hon gått som hundförare när hennes jaktlag var värd för fyra tyska jägare som hoppades få skjuta älg. Man byter jakt med tyskarna. Varje år åker laget från Österbybruk till Tyskland och i gengäld kommer fyra tyskar varje år till bruksorten i Norduppland. Men de tyska jägarna hade detta år inte sett en älgklöv.
Så de var vid det här laget rätt missmodiga. Och inte fick de se någon älg nu heller. Men det fick ju alltså Nathalie och jag göra någon timme efter att vi lämnat tyskarna och resten av jaktlaget för att släppa Akke i en annan såt.

Känner sin hund
Fast det började inte så bra där heller. Akke inledde med en fint ståndskall på ekorre. En liten stund senare blev det nytt upptag – på grävling. I gryt.
Nathalie fick kasta sig fram och dra hunden ur grytet med ett stadigt tag i bakbenen.
– Han är inte så van. Det har bara skjutits en älg för honom än så länge, och är det dåligt med älg kan man ju förstå att han lockas av annat, menade Nathalie.
Några små upptagsförsök på fågel hann Akke också med, innan han verkligen hittade en älg. Eftersom älgen skenade förstod Nathalie att Akke inte skulle hålla i särskilt länge.
– Han brukar släppa rätt snart. Men han har en vana att gå ut på vägar och följa dem, så nu får vi se, sade Nathalie när hon på pejlen såg att drevet måste ha passerat en skogsbilväg en bit bort.
Nathalie blev lugnare när hon på pejlen såg att Akke brutit förföljandet och var på väg tillbaka. Och snart kom han ifatt sin förare och kunde kopplas.
Att Akke betyder mycket för Nathalie råder det ingen tvekan om. När hon berättar att han sedan familjens gamla jämthund fått hjälp till andra jaktmarker nu blivit älghund nummer ett i jaktlaget på Hållnäshalvön låter hon stolt och förväntansfull.

EM-guld blev genombrott
Nathalie Larssons stora genombrott som skeetskytt kom med EM-guldet 2005. Men jägaren Nathalie började sin vandring på Dianas stiger långt tidigare. Hennes första skott mot lerduvor och kulmål av olika slag kom också när hon var riktigt ung.
– Jag var 12–13 år när jag började skjuta. Det var pappa Stefan som lärde mig allt i början. Han var min tränare i skeet under många år. Han har varit jättebra, berömmer Nathalie Larsson.
– Men han kände så småningom att han inte hade mer att lära mig, så jag är väldigt glad att jag har fått en mycket bra tekniktränare i norrmannen Tore Brovold. Det var faktiskt han som under mitt första EM gav mig en lapp med sitt telefonnummer – om du känner att du behöver hjälp kanske jag kan hjälpa dig, sa han.
– Men jag började med kulskytte när jag var ung. Kanske är det därför som jag föredrar att jaga med kula nu också. Det är som om jag inte riktigt litar på att rådjuren ska packa ihop med hagel, avslöjar Nathalie.
Det kan ju låta märkligt för en så duktig hagelskytt. Stör det mer fria jaktskyttet de inövade rörelserna vid skeetskyttet?
– Nej, det är inte det. Men det blir ett helt annat hagelskytte i jakten. Det är mest för att jag inte har fått chansen att öva det skyttet. Många tror också att bara för att man kan en gren så är man bra också i andra.
Nathalie tror att hon skulle kunna bli en god jaktskytt med hagel om hon bara fick träna det lite mer.
– Jag är duktig på att ta instruktioner. Jaktskytte behöver jag träna på som alla andra. Det har jag upptäckt när jag på en och annan andjakt känt att jag helst skulle vilja gräva ner bössan. Jag tror att jag börjar sikta för mycket när jag blir osäker.

Självklart med jakt
Det var inte givet att Nathalie skulle bli elitskytt. Samtidigt kanske det inte var så konstigt att det blev så. Hon växte upp i en familj på landet – Göksnåre på Hållnäshalvön – där jakten och skyttet var självklara inslag. Pappa Stefan var och är en stor inspiratör och mamma Anne Lee en viktig supporter.
När resultaten i lokala tävlingar började bli bra fick Nathalie chansen att skjuta en del testävlingar för landslagsuppdrag och 2002 fick hon chansen att följa med juniorlandslaget.
– Det var först då som min skytteträning blev mer strukturerad och mina resultat började sakta bli bättre och bättre. Så jag har inte haft någon raketkarriär.
Men det blev EM-guld 2005 som förstaårssenior?
– Det var lite otippat. Och det var på ett resultat som var rätt bra för mig då. Men ändå bytte jag vapen efter det. Folk tyckte jag var tokig. Ska du byta nu när det börjar gå bra, sade de.
– Fast det är verkligen inget jag har ångrat. Jag har fått all hjälp jag behövt från Perazzi.
En annan förklaring kanske tränare Tore Brovold är. Han rekommenderade vapenbytet och han låg bakom den stora teknikförändringen 2006.
– Det tar ett bra tag att ändra. Man faller lätt in i gamla mönster i pressade lägen. Det gick ändå bra 2007 och ännu lite bättre 2008. Så Tore litar jag helt på.
Vad bestod teknikändringen av?
– Den stora förändringen var att jag hade stora rörelser från början och sköt snabbt, men med lite för små marginaler. Nu gör jag rörelserna mindre och får därmed bättre marginaler. Jag försöker skjuta med så korta och effektiva rörelser som möjligt.

Långsiktiga mål
En bra placering och ett bra resultat vid OS 2012 är det långsiktiga målet för Nathalie. På vägen finns EM och VM både 2010 och 2011, därtill fyra världscuptävlingar varje år och eventuell världscupfinal.
– Resultatmässigt har jag förstås som mål att träffa alla duvor. Jag har skjutit 75 av 75 på SM. På stora internationella tävlingar vill jag skjuta 100 av 100.
Och varför lyckas du inte med det, alltid?
– För det som sitter mellan axlarna. Grunden till att det blir fel är att man tappar fokus, eller tänker något dumt. När man blir rädd för att bomma, då bommar man. Är man feg bommar man garanterat. Det går inte att säkerhetsskjuta, säger det svenska OS-hoppet.
Med den mentala träningen har Nathalie Larsson fått hjälp av Kristiina Pekkola i Malmö.
– Jag har haft nytta av det, men det är verkligen inget hokus-pokus. Hon har hjälpt mig att förstå mina egna tankar och lärt mig fokusera på något positivt.
– Jag var känsloskytt från början. Vaknade jag och kände att det inte var en bra dag så sköt jag dåligt. Kristiina lärde mig att träffa i alla fall. Jag ska utföra samma moment oavsett hur jag känner mig, och nu skjuter jag nästan bättre när jag inte känner mig så bra.
Att Nathalie Larsson är ett OS-hopp märks ekonomiskt eftersom hon är med i Sveriges Olympiska kommittés (SOK) Topp- och talangprogram.
– SOK står för all tävlingssatsning, resor och boende. Och så får jag ett litet ekonomiskt bidrag.
– Jag är hemskt tacksam för att Jägareförbundet sponsrar mig. Det betyder jättemycket. Jägareförbundet och Peltor är mina största privata sponsorer. Gyttorp är ammunitionssponsor, Perazzi vapensponsor, från Castellani får jag skytteväst, Hidefspex skytteglasögon och från Footjoy handskar.

Snart färdig lärare
Efter nyår blir Nathalie Larsson färdig med sin utbildning till gymnasielärare i geografi och engelska. Men något fast jobb kommer inte att få plats i hennes liv före OS.
– Jag kommer att kunna ta vikariat, särskilt så här under höst och vinter. Men jag tror inte någon arbetsgivare vill ha en som är borta så mycket som jag. Därför planerar jag också att starta ett eget företag. Jag får fler och fler förfrågningar om föredrag och företags-event av olika slag.
Hon hoppas också på att kunna få ytterligare någon eller några sponsorer.
– Jag har börjat förhandla med ett företag i Stockholm som SOK rekommenderat för att få hjälp. Det är svårt att sälja sig själv, säger Nathalie.
Hur ser ditt program ut den närmaste tiden?
– Just nu tränar jag nästan inget alls. Det är mest jakt. När jag tränar så här på försäsongen blir det annars mest på banan två kilometer härifrån. Den allvarliga träningen börjar efter nyår.
– I början blir det mest träning på några plattor. Mycket teknik. Först lite senare blir det mer hela serier. Jag måste vänja mig vid att skjuta höga resultat. Med höga resultat på träning blir det lättare att också skjuta höga resultat på tävling, tycker Nathalie.
– Jag hoppas under året kunna ta en av två kvotplatser till OS. Jag är inte klar för OS ännu. På VM 2010 delas två kvotplatser ut. Men även om jag tar en är det inte säkert att jag får åka. Jag måste kvalificera mig på hemmaplan också.
Therese Lundqvist från Uppsala tog JEM-guld i somras och skjuter högre resultat än vad Nathalie gjorde i samma ålder. Vad tycker du om att ha fått konkurrens på hemmaplan?
– Det är bra. Det krävs konkurrens för att man ska utvecklas. Tessan har fått mig att tända till lite extra. I och med att vi bor så nära varandra kan vi också träna ihop en del, säger Nathalie.
Medan duggregnet fortsätter strila ner sätter vi oss i bilen och åker hem till den stora röda villan i Österbybruks utkanter. Där bor Nathalie ihop med sin sambo Henrik.
– Här skulle kunna finnas plats för fler, säger hon.
Planerar ni utökning av familjen, frågar jag.
– Nja, skrattar Nathalie. Inte före OS 2012 i alla fall. Och jag är ju inte så gammal än.
Från villatomten kunde Nathalie och Henrik under allhelgonahelgen lyssna till dovhjortarna som brunstbrölar i ekbackarna som finns i det egna hjorthägnet ett stenkast från stugknuten.
– Om det blir tomt med älgkött i frysen får vi väl skjuta en hjort i stället, säger Nathalie med ett leende.

Född: 25 maj 1984.
Bor: Österbybruk,
Uppland
Föräldrar: Stefan och Anne Lee.
Uppväxt: På landet i Göksnåre på Hållnäshalvön.
Blivande yrke:
Gymnasielärare i engelska och geografi. Egen företagare.
Skyttegren: Skeet.
Personliga rekord: 75/75, 124/125.

Hemmaklubb:
Lövstabruks JSK.
Tekniktränare:
Tore Brovold.
Mental tränare:
Kristiina Pekkola.
Vapen: Perazzi Mx8.
Främsta meriter:
EM-guld 2005, OS-fyra 2008, EM-silver 2008,
EM-guld 2009.
Långsiktigt mål:
OS-medalj 2012.
Intressen: Ingen tid för annat än jakt och skytte.

Nathalie Larssons råd till unga jägare
Om man inte är inriktad på en viss skyttegren utan vill bli en bättre jaktskytt, tycker Nathalie Larsson att man ska försöka skjuta så varierat som möjligt.
– Jag tycker inte att man ska börja för svårt. Det är bättre att öva upp en bra känsla och det får man genom att skjuta så man träffar. Sedan kan man öka svårigheten vartefter.
– Jag tror också att det kan vara bra att man är några som skjuter ihop och har kul helt enkelt. Jaktstigsskytte tror jag kan vara bra allroundträning. Jag sköt själv rätt mycket kuljaktstig förr och en del nu också, säger Nathalie.
– Jag tror att man på skjutbanorna tycker det är roligt om det kommer lite nytt folk. Det är min erfarenhet i alla fall, så man ska inte vara rädd att gå till skjutbanorna. Att träna på hemmaplan är förstås också bra om man har sådana möjligheter, men det är ju inte alla som har det.
– Man får räkna med att det kan dyka upp många tyckare om man som nybörjare kommer till en skjutbana. Så var det när jag var ung. Nu är det inte så många som säger så mycket.
Man får försöka lyssna på dem som verkar ha något vettigt att säga, och stänga ute dem som har råd man inte tror på. Det kan vara lite svårt i början, men man märker snart vad som passar en själv. L

FAKTA
Skeet skjuts från åtta plattor som är placerade i en halvcirkel. Skyttarna ska skjuta från alla stationerna. Lerduvorna kommer från höger eller vänster torn och kommer som enkelduvor eller dubbléer.
Bara ett skott får skjutas mot varje duva.
Duvorna är cirka 11 centimeter i diameter och kastas ut med cirka 90 kilometer i timmen.
För att räknas som träff måste minst två tydliga skärvor skjutas loss från duvan.
En serie består av 25 duvor. På tävling skjuter damer 75 duvor, plus eventuellt 25 i final.
Herrar skjuter 125 duvor plus final.plus final.