Hela sommaren hade de sett den, en rätt stor bock som strövat omkring på de vidsträckta gräsängarna intill Barsebäck vid Öresund. Nu var tiden äntligen inne. Marcus hade fyllt 15 under våren och detta var morgonen den 16 augusti. Per Arman hade lovat Marcus att få skjuta en bock och att han skulle följa med som uppsiktsjägare.

Av Hans Norgren (text och foto)

Marcus Svensson var bara fyra år när han var med pappa Svenne första gången och hjälpte till att bära småvilt under jakter. Femton år gammal är han fast övertygad om att bli yrkesjägare.
Sommaren 2005 jobbade Marcus som jaktelev ihop med en kamrat. De fodrade änder och fasaner och höll på med fällfångst. Fram till bockjakten hade Marcus tagit tio illrar, två mårdar och en grävling.
Den efterlängtade morgonen infann sig till slut. Per och Marcus hade bestämt sig för att smygjaga. De gillar båda att vara rörliga och att kunna påverka de situationer som uppkommer och samtidigt känna att de som jägare i högre grad ”förtjänar” sitt byte. Att röra sig i en bocks revir, vars ytor, stigar och buskar djuret känner så väl, är en utmaning. Det gäller ju att trampa varsamt, ha koll på sin siluett och ständigt testa hur vinden kan virvla.

 
Just när Marcus var färdig att släppa kulan från sin 5,6 x 57 Anschütz, vred sig bocken. Sega sekunder tickade långsamt fram, medan Marcus väntade på ett bättre läge.

Var inte ensam
Under sommaren hade Per spanat in flera bockar i området. Det fanns flera lämpliga att välja mellan.
Den första bocken de fick syn på på premiärmorgonen hade han dock inte sett så ofta. Med kikarnas hjälp granskade de honom på 200 meters avstånd.
– En spets. Troligen en returbock, sa Marcus. Per höll med.
Bocken stod i ett gräsområde med flera lövdungar. Perfekta att ha som skydd när de skulle smyga fram utan att bli upptäckta.
Vinden var gynnsam då de började gå mot den utvalde. De hukade sig eller kröp där det var nödvändigt. Spanade ständigt i sina kikare för att behålla fördelen av att se men inte synas.
Den som skickligt håller sig dold genom att utnyttja terrängen behöver inte klä ut sig till en vandrande lövruska. Viktigast är dock att vittringen inte driver mot bocken. Då hjälper varken förklädnad eller skyddande skärm.
Per bar sin egen studsare och en justerbar skjutkäpp. Den senare för att kunna sträcka fram om Marcus inte kunde finna ett naturligt stöd för det avgörande ögonblicket. Även om man är van att hantera sin studsare och har skjutit in den väl, kan stundens dramatik få pulsen att rusa och göra det stört omöjligt att hålla vapnet tillräckligt stilla.

 
Och det infall sig. Bocken ställde sig åter med bredsidan mot de två jägarna. Skottet gick direkt och bocken hukade sig när kulan slog genom lungorna. Den tog bara ett kort steg framåt innan den tvärt föll ihop på skottplatsen.

Komplicerad final
När Per och Marcus nådde fram till den sista buskridån, blev finalen oväntat komplicerad. Returbocken var inte ensam, som de först hade trott, utan hade ett hondjur i sällskap. Hon spärrade den väg de tänkt att ta.
Vinden var hård och kom pålitligt från samma håll, men för att komma åt bocken skulle Marcus nu bli tvungen att göra en kringgående rörelse, med stor risk att lägga vittring mot rådjuren. Ytterligare en försvårande omständighet var att det fanns ett brett dike som de måste över.
Då Per reste sig ett kort ögonblick kunde han se bockens huvud, hals och bog. Innan Per hann ducka märkte han att bocken låste sin blick på honom.
En erfaren och skicklig skytt kunde möjligen ha utnyttjat tillfället, eftersom avståndet var relativt kort, men Marcus skulle inte skjuta under sådana omständigheter.
Bocken var inte nöjd med vad han sett och började röra sig ner i fältet med geten och i en riktning som till slut resulterade i att båda fick vittring av jägarna.
– Vi kom i alla fall ganska nära innan han stack, sade Per uppmuntrande, när rådjursparet försvunnit.

Vart tog bocken vägen?
Marcus och Per sökte sig till ett annat område längre söderut. Det var Marcus som på långt avstånd upptäckte en ny bock. En ung bock som betade intill en kraftledningsstolpe.
Efter ett kort rådslag bestämdes att det bästa var att satsa på att gå i en vid båge och börja ansmygningen från motsatt håll. Visserligen skulle det innebära att Marcus och Per blev tvungna att röra sig över öppna ytor, men om de hade tur skulle de kunna ta sig fram nära inpå bocken genom att hela tiden vara dolda bakom höga gräsruggar.
Efter den första förflyttningen infann sig en viss osäkerhet. Bocken syntes inte längre. Försiktig ålning i sidled under konstant kikarspaning avslöjade till slut att han lagt sig ner; bara huvudet syntes i gräset.
Första transportsträckan kunde därför ske som planerat bakom en smal remsa med höga tistlar. Det kortade avståndet med drygt trettio meter.
På knä och med böjda ryggar tog sig sedan Marcus och Per över en öppning där de obönhörligen blivit avslöjade om bocken plötsligt ställt sig upp. Minus 20 meter!
Så snart Marcus kom fram till nästa skyddande gräsrugge gick han sakta upp i knästående och kunde se att bocken låg kvar på samma plats. Nu gick det inte att avancera rakt mot bocken längre utan de skulle bli tvungna att dra ut till vänster för att få hjälp av det skyddande gräset kring en närstående kraftledningsstolpe.

Värdefulla metrar
De första metrarna var kritiska. De ålade platt mot marken och förde vapnen framför sig med små rörelser. Marcus, som kröp främst, var tacksam att Per varit noga med att båda från jaktens början visat varandra att de inte hade matat in en patron i respektive lopp. Det fick ske först i direkt samband med att skottet skulle lossas.
Totalt flyttade de sig närmare femtio meter denna gång, men kom bara drygt tio meter närmare bocken. Det var dock tio mycket värdefulla metrar. Nu skulle Marcus kunna glida in i fundamentets grönska där han, i bästa fall, kunde få ett stadigt stöd.
Pulsen var hög när Marcus kom fram. Och slagen ökade ytterligare då han såg att bocken rest sig. Det var dock lugnt: han verkade totalt omedveten om jägarnas närvaro.
Är du med nu? Per tecknade till fotografen. Marcus, med patron i loppet och med studsarens framstock vilande i tumgreppet (utan att ligga an mot stolpstålet!), vred på huvudet för att få klartecken att kunna släppa kulan.
När bocken träffades föll den bara ett steg framåt samtidigt som den välte över på sidan så att alla fyra benen pekade upp i himlen.
Både Per och Marcus sken ikapp, när de kom fram till bytet. De hade haft en lyckad jakt från början till slut.