Hur påverkar dovvilt och rådjur varandra?
Att rådjuren minskar när dovviltet etableras i ett nytt område är något som många jägare pratat om under lång tid. Men om det verkligen är så, och i så fall varför, ska undersökas i ett nytt forskningsprojekt.

Av Petter Kjellander & Örjan Johansson

  
Den genomsnittliga årliga avskjutningen per 1 000 hektar av dovvilt och rådjur baserat på uppgifter från fem gårdar i södra Sverige. Det bör noteras att ingen av gårdarna i någon större utsträckning ännu drabbats av lopredation. De första fallen av rävskabb rapporterades i dessa områden under början av 1980-talet. Diagram: Elin Brander
 
Oavsett om eller hur dovvilt och rådjur påverkar varandra så är våra kunskaper om hur våra hjortdjur ska samförvaltas mycket små.
För tillfället är i princip älgen det enda hjortdjur som på regional basis aktivt förvaltas, trots att uttaget och det sammantagna ekonomiska värdet av dov-, kron- och rådjur på många platser i södra delarna av landet är avsevärt högre än för älgen.
I områden med flera hjortdjursarter kompliceras viltförvaltningen av att man måste ta hänsyn till att det sannolikt uppstår en konkurrenssituation mellan arterna.
Den mest uppenbara konkurrensen mellan hjortdjur av olika arter handlar om föda. Men man kan heller inte utesluta att individerna också påverkar varandra genom sitt beteende.
Som exempel kanske man kan tänka sig att det större och flocklevande dovviltet systematiskt motar bort rådjuret från foderplatser och bra habitat. Eller så kanske dovviltet bara genom sitt levnadssätt och ofta stora antal stör det mer ensamlevande rådjuret.
Om arterna konkurrerar om födan: kommer ett område med till exempel enbart älg att få högre betesskador än om man sänker älgtätheten något och kompenserar eller ersätter den sänkta älgtätheten genom att öka antalet dovvilt, kronvilt eller rådjur?
Finessen är att de olika arterna trots allt inte äter exakt samma sak, vilket innebär att man faktiskt kan öka det totala antalet skottchanser, och ändå få ut mer eller åtminstone samma mängd kött, trots att betesskadorna totalt sett minskar.

Vad säger statistiken?
Innan vi kan gå ut med praktiskt tillämpbara råd måste vi dock först veta mer om hur mycket de olika arterna faktiskt påverkar varandra.
Som ett första försök att skapa en bild av en konkurrenssituation mellan just dov och rådjur existerar fick vi tillgång till avskjutningsstatistiken från fem olika markägare i södra Sverige.
Och inte så överraskande framgår den förväntade bilden. Allt eftersom avskjutningen på dov ökade, minskade också rådjursavskjutningen, trots att områdena är att betrakta som i det närmaste optimala rådjursmarker.
En antydan till mönster kan också noteras, nämligen att i tre av områdena i trakterna av Åtvidaberg började rådjursavskjutningen minska vid en avskjutning om 20–25 dov per 1 000 hektar.
I det fjärde området, Koberg i Västergötland, var avskjutningen på dov redan från början hög, cirka 20 per
1 000 hektar, då den statistik vi fått tillgång till började och där förekom ingen tydlig förändring i rådjursavskjutningen.
I det femte området, Brevensbruk i Närke, som också är den magraste marken av de fem, sjönk dock rådjursavskjutningen redan vid cirka 15 skjutna dov per 1 000 hektar.

Gemensamt mönster
Ett gemensamt mönster är alltså att rådjursavskjutningen i samtliga områden ligger på, eller minskar till färre än tio per 1 000 hektar och år samtidigt som dovsavskjutningen ökar och överstiger 15–25 per 1 000 hektar.
Men som vän av ordning måste dock medges att detta på intet sätt är att betrakta som ett bevis för att rådjuren påverkas negativt av dovvilt.
Det kan finnas många förklaringar till att sådana samband uppstår och bara för att olika förändringar sammanfaller i tiden så behöver det inte finnas ett verkligt orsakssamband.
Till exempel minskade barnafödandet i Sverige under många år i takt med att antalet storkar också minskade, utan att vi för den skull tror att storken har med barnafödandet att göra…
En enkel förklaring kan till exempel vara att dovjakten helt enkelt tar så mycket tid från övrig jakt att rådjurs-jakten inte prioriteras eller hinns med.
Eller så kanske rävstammens återhämtning tillsammans med några år av högt jakttryck i början av 1990-talet förklarar hela minskningen i rådjursavskjutningen?
För att utföra studien kommer två rådjurspopulationer och två dovpopulationer på Kobergs egendom i Västergötland att följas och samtidigt förser vi ett antal djur med GPS-sändare.
Parallellt med detta kommer de båda arternas födoval och tillgång av de olika födoväxterna att mätas.

GPS-sändare ger svar
GPS-sändarna programmeras för att ta positioner samtidigt på samtliga märkta individer och på båda arterna. På så sätt kan vi följa hur djuren rör sig i förhållande till varandra.
Eftersom detta också är första gången i Fennoskandien som vild dov märks med sändare kommer många nya spännande svar om dovviltets ekologi och sociala system att fås på köpet.
Studien ska utföras i två olika områden på egendomen som skiljs med ett viltstängsel.
Tanken är att tätheten av dov ska sänkas rejält i det ena området och på så sätt hoppas vi kunna mäta en positiv effekt på rådjuren i detta område.
Märkningen av djuren planeras komma igång under hösten 2006.