Vintern 2005/2006 var en av de längsta och snörikaste i Syd- och Mellansverige på många år. På Grimsö passade forskarna på att undersöka effekten av stödutfodring på de radiomärkta rådjur man har där. Resultaten blev inte riktigt vad man hade väntat sig.

Av Petter Kjellander, Olof Liberg, Johanna Wikland, Henrik Andrén, Henrike Hensel och Lars Jäderberg

 
Det finns både fördelar och nackdelar med att utfodra rådjur under vintern. I vissa fall verkar utfodringen heller inte spela någon roll för rådjurens överlevnad.

Foto:Tomas Johansson
 
Vintersvält hos rådjur är en allmänt känd företeelse som vissa år kan slå mycket hårt mot en lokal rådjursstam. Under den hårda vintern 1976–1977 dog till exempel närmare 70 procent av kiden och 30 procent av de vuxna rådjuren på Grimsö forskningsområde, mot endast några enstaka procent under mer normala vintrar.
Stödutfodring av rådjur under hårda vintrar har således ansetts vara en viktig viltvårdsåtgärd för rådjurens kondition och överlevnad. Nyttan med denna utfodring är dock omdiskuterad och åtminstone två viktiga negativa konsekvenser av utfodring kan befaras.
Dels befaras att dåligt skötta utfodringsplatser kan bidra till ökad spridning av parasiter och andra sjukdomar, dels anses det att utfodringsplatserna drar till sig rovdjur, främst kanske lodjur där sådana finns.

Försökets uppläggning
Vintern 2005–2006 var en av de längsta och snörikaste i Syd- och Mellansverige på många år. Inom ramen för de löpande rådjurs- och lodjursprojekten på Grimsö i norra Örebro län uppstod därför en möjlighet att i skarpt läge undersöka effekten av stödutfodring på radiomärkta rådjur.
I början av mars initierades en omfattande utfodring med Viltfor i drygt halva forskningsområdet (4 500 hektar) där rådjuren fick fri tillgång till foder. Den andra halvan av området (3 500 hektar) fungerade som kontrollområde utan utfodring.
Utfodringen skedde såväl i de lådfällor som användes för fångst, som direkt på snön i anslutning till fångstplatserna. Det måste dock påpekas att fram till försöket startade i början av mars hade alla rådjur haft tillgång till en mindre mängd foder i de olika fällorna i båda områdena.
Utfodringsförsöket pågick i två månader och avbröts i slutet av april då snön så sakteliga försvann och rådjuren slutade besöka foderplatserna.
Totalt uppskattades att cirka 75 olika rådjur, märkta såväl som omärkta, besökte utfodringsplatserna.
Med sju utfodringsplatser spridda över området på 4 500 hektar avsågs varje plats täcka cirka 650 hektar. Totalt lades 4,4 ton Viltfor ut under 50 dygn. Detta ger en genomsnittlig fodergiva på drygt ett kilo per rådjur och dygn, vilket motsvarar hela dygnsbehovet för ett rådjur. Även om inte alla åt lika mycket torde de flesta rådjuren ha fått ett rejält stöd under denna del av vintern.

Hur gick det?
Totalt ingick 73 sändarförsedda rådjur i undersökningen, 42 i området med foder och 31 i området utan foder.
I utfodringsområdet dog två medelålders getter och ett getkid, det vill säga sju procent av sändarrådjuren. Båda
getterna dödades av lodjur, men först framme i skiftet maj/juni. Kidet dog förmodligen i början av juni, endast sändaren hittades, men även här misstänkte vi lodjur.
I området utan utfodring registrerades sex dödsfall, det vill säga 19 procent av alla sändarrådjur.
Tre rådjur dog av orsaker som kan ha  haft med födobrist att göra. En åtta år gammal bock självdog i början av april medan det fortfarande låg snö, en nioårig get dog utmärglad i slutet av maj, och ett getkid hittades dött vid ungefär samma tidpunkt.
Ytterligare två kid dog i kontrollområdet. Ett dödades av örn medan det andra kidets dödsorsak inte säkert kunde fastställas, men omständigheterna pekade på lodjur. Slutligen hittades endast sändaren från en ung bock där dödsorsaken därför inte gick att fastställa.
Det förefaller alltså som om åtminstone tre rådjur, möjligen fyra, dog av svältrelaterade orsaker i kontrollområdet (10–13 procent), medan inget eller möjligen ett dog av sådana orsaker i det utfodrade området (0–2 procent).
Även om dödligheten i kontrollområdet var klart högre än i utfodringsområdet var den dock inte i närheten av den massdöd som uppmättes på 1970-talet.
Med tanke på att vi tyckte oss uppleva en av de snörikaste vintrarna på kanske 20 år var detta resultat givetvis förvånande. Allra mest förvånande var kidens goda överlevnad. Endast ett kid av 21 dog med säkerhet av svält, vilket ska jämföras med 70 procent vintern 1976–1977.
Man skulle också kunna tänka sig att den hårda vintern skulle slå hårt mot dräktiga getter på så sätt att de skulle föda färre kid med lägre överlevnad. Men inte heller detta kunde bekräftas i studien.
Visserligen var antalet rådjur att mäta på i minsta laget, då vi inte lyckades räkna antalet nyfödda kid för mer än fem sändargetter i kontrollområdet och åtta i utfodringsområdet.
I genomsnitt födde dock getterna i kontrollområdet 1,8 kid var, medan de utfodrade getterna faktiskt fick endast 1,0 kid. Dessutom har överlevnaden hos kiden till dags dato varit högst i kontrollområdet där de fem sändargetterna nu har i snitt 1,6 kid, medan det i utfodringsområdet endast finns 0,5 kid per sändarget.

Vikt och rörelsemönster
Normalt minskar vuxna rådjur i vikt under vintern. Denna viktminskning består främst i att de förbrukar lagrat fett. Kiden, som fortfarande växer under hela hösten, lagrar dock nästan inget fett och deras kroppsvikt minskar sällan med mer än fem till tio procent under en normal vinter.
I detta försök förändrades kroppsvikterna som väntat ytterst lite i utfodringsområdet. De vuxna rådjuren minskade med knappt ett kilo, motsvarande två till tre procent av ursprungsvikten, medan kiden behöll sin vikt genom hela vintern.
I kontrollområdet, där vi förväntade oss fallande kroppsvikter, kunde vi tyvärr inte fånga rådjuren upprepade gånger för att väga om dem, då detta hade krävt en fortsatt utfodring i fällorna under försökets gång.
Av detta skäl har vi bara mått på viktförändring hos ett vuxet rådjur, nämligen den åttaåriga bock som dog i kontrollområdet. Vid fångsten i december vägde han 29 kilo och när han hittades död i början av april hade vikten minskat till 21,5 kilo, det vill säga med mer än 25 procent.
De utfodrade rådjuren minskade sina hemområden med 26 procent under försökets gång, från 57 till 42 hektar i genomsnitt, och avståndet från deras pejlpositioner till närmsta foderplats var i snitt 500 meter. Under mer än sju timmar per dygn vistades de inom 200 meter från foderplatsen.
I kontrollområdet däremot ökade det genomsnittliga hemområdena, med 77 procent från 48 till 85 hektar och var mer än dubbelt så stora som de utfodrade djurens områden.

Vad är en hård vinter?
Att vintern 2005–2006 var en av de hårdare vintrarna på många år i södra Sverige håller nog de flesta med om. Men hur hård var den egentligen om man jämför med vintern 1976–1977?
I genomsnitt, beräknat sedan 1972, varar snötäcket i Grimsöområdet under knappt 100 dagar, och snödjupet överstiger 35 centimeter i knappt tre veckor. Vintern 2005–2006 avvek kraftigt från detta genomsnitt då snöperioden uppgick till nästan 130 dagar och snödjupet översteg 35 centimeter i mer än två månader.
Vintern 1976–1977 var dock ännu värre! Snön låg i hela 150 dagar och snödjupet överskred 35 centimeter i nästan fyra månader!
Det största snödjupet i Grimsöområdet var den gången nästan 100 centimeter mot endast 70 centimeter den här senaste vintern.
Även om 70 centimeter var ovanligt mycket så vet vi att snödjupet inte säger hela sanningen om hur hård en vinter är.  Till exempel inträffade inga riktiga blidväder under hela vintern 2005–2006, vilket innebar att snön förblev torr och lös och förhållandevis lätt att ta sig fram genom och med möjligheter för djuren att nå ner till det viktiga markriset.
Trots att vi alltså hade ovanligt mycket snö denna vinter så klarade sig även de icke utfodrade rådjuren anmärkningsvärt bra.
Till viss del kan detta resultat förklaras av att alla rådjur i båda områdena hade tillgång till visst foder i fällorna fram till försökets start i början av mars.
Vi har beräknat att detta foder motsvarade i snitt 25 procent av rådjurens dagsbehov, dessutom kom det endast till nytta för de rådjur som fångats. Men vi tror att detta bara är en del av förklaringen.

Markant skillnad
Om man jämför med den senaste hårda snövintern i denna region, 1993–1994, är skillnaden markant. Trots att den vintern inte var värre än årets, rapporterades det om stora mängder döda rådjur i hela Bergslagen.
Den stora skillnaden mot dagens situation var att den vintern inträffade direkt efter toppen av den så kallade rådjursexplosionen. Många rådjur låg då långt över födotaket och var i riktigt dålig kondition, medan dagens glesare rådjursstam har riklig tillgång till naturlig föda av högsta kvalitet och går in i vintern i mycket god kondition.
Att tätheten av rådjur kan ha med saken att göra bekräftas även av data från Bogesund norr om Stockholm. Av forskningsskäl hade vi för två år sedan, hösten 2004, pressat upp tätheten till över 200 rådjur per 1 000 hektar. Trots att påföljande vinter inte var fullt så snörik som den senaste så dog 60 procent av kiden och över 20 procent av de vuxna, flera i sin bästa ålder.
Genom denna höga dödlighet och en mycket hård jakt hösten 2005 halverades tätheten och nu i vinter konstaterades att, precis som på Grimsö, mindre än tio procent av populationen dog av vintersvält, trots mera snö än året innan.

Marginell betydelse
Slutsatsen är alltså att med de glesa rådjurstammar vi har nu i Mellansverige, till stor del orsakade av lodjuren, så har utfodring en ganska marginell betydelse annat än under extremt hårda vintrar, typ 1976–1977.
Två av de tre eller fyra rådjur vi eventuellt kunde ha ”räddat” med utfodring var ju dessutom så gamla att de förmodligen ändå skulle ha dött året därpå.
Med dagens täta lodjurstam kan utfodring rent av vara till mer skada än nytta. Vi har hört rapporter om stora förluster genom lo vid olika utfodringsplatser denna vinter.
Våra data visar dessutom på en avsevärd koncentration av rådjurens aktivitet till närområdet runt foderplatserna. Märkligt nog hade vi trots detta inte ett enda fall av rådjur som togs av lo vid våra foderplatser under utfodringsperioden. Förklaringen kan vara att vi hade många små utspridda foderplatser. Något att kanske tänka på för den som ändå vill utfodra.