Det finns väder som inte lockar till jakt. Sex minusgrader, hård vind och ett lätt snöfall är just ett sådant väder. Inte för att det är omöjligt att jaga när det snöar och blåser. Nej, utan för att hörbarheten är dålig och möjligheterna att avgöra vad som är ett färskt rävslag är näst intill obefintliga, sedan kan det bli kallt när man ska stå orörlig i flera timmar.
Men har man bokat in en duktig rävstövare låter man inte vädret avgöra om det ska bli jakt eller inte.
Platsen för jakten var Sveaskogs marker vid Hok, cirka en mil från södra Sveriges högsta punkt – Tomtabacken. Jaktlaget, som har tillgång till 1 200 hektar, innehåller tolv jägare.

Kvalificerad stövare
Marken är kuperad. Branta små berg reser sig överallt. Höjdskillnaderna är stora och marken andas lite vildmark, trots att Hoks golfbana ligger i ena änden. Ett av bergen heter Rävaskans. Kanske har det funnits en försvarsanläggning på platsen. Hur som helst är det ett hoppingivande namn när man ska på rävjakt.
Gunnar Pettersson, styrelseledamot i Stövarklubben, hade bjudit in Niclas Olsson från Hjortsberga. Hans åttaåriga hamiltonstövare, Göingebygdens Ruter, har ett enormt rävintresse. Många bra jaktprovsresultat skvallrar om att hunden är duktig. Något som Gunnar Pettersson mycket väl visste när han bjöd in honom.
– Någon enstaka gång tar han upp en hare. Fast han är inte så bra på att jaga hare, påpekade Niclas Olsson. Men kommer det en räv framför Ruter blir det högt tempo och ofta buktande drev. Hunden släpper inte räven i första taget.
Runt elden vid vindskyddet satt även Stellan Eriksson och Åke Karlsson, två av jaktlagets medlemmar.
Mörkret hade ännu inte släppt taget. Jägarna hade hittat några rävslag när de var på väg till samlings-platsen. Allt kändes lovande.
– Rävjakten är speciell. Räven är verkligen en värdig motståndare i skogen. Man får inte många lägen till skott. När man väl lyckas får man ofta ett minne för livet, påpekade Stellan Eriksson.
De andra stövarejägarna runt elden nickade instämmande.
Hunden släpptes på ett rävslag när gryningen tog överhanden. Men efter en sökrunda var Ruter tillbaka.
– Är det inte färskt så släpper Ruter. Annars kan han gå långt för att ta upp.
Niclas Olsson fortsatte längs vägen för att se om det fanns några andra rävslag som var färskare. Över radion fick han rapporter om lite olika rävslag.
De två första rävslagen väckte inte någon drevlust hos stövaren. Vid det tredje försvann han.
Med hjälp av GPS-pejlen kunde hundföraren se att hunden dragit iväg 500 meter när första skallet ljöd över marken.
– Han ger inte skall om han inte ligger nära räven. Och det blir aldrig många väckskall, så snart har vi drev, förklarade Niclas.

Ett nytt påstick
Visst hade han rätt. Några minuter senare var drevet igång. Men plötsligt blev det tappt. Efter ett par minuter var drevet igång igen. Efter ytterligare en tappt blev Niclas Olsson osäker.
– Det kan vara hare. Är rävslaget gammalt och han kommer in i en färsk traj kan han byta, annars gör han aldrig det.
Ett nytt påstick lite närmare jägaren får honom att stoppa undan pejlar och radio och göra sig redo. Han hann inte mycket mer förrän fältharen kom över en betesvall. Han sänkte bössan.
Reportern som stod bredvid ville gärna ha artikeln i hamn och kommenderade: skjut.
Att en stövarejägare skjuter en hare direkt efter upptag tillhör knappast vanligheterna. Förmodligen är det lika fult som att svära i en kyrka. Beslutet blev inte lättare av att hundägaren försöker prägla hunden på räv.
Man kan lugnt påstå att det fanns minst sagt motstridiga intressen. Ett nytt ”skjut” från reportern fällde avgörandet.

En punkt för jakten
Haren som var helt omedveten om diskussionerna
25 meter bort hann aldrig reagera. Ett odramatiskt -hagelskott satte punkt för jakten.
– Om jag tar bort haren och ställer mig på löpan kan jag ta hunden, sa Niclas Olsson medan han rusade fram till haren.
Stövaren kom, precis som Niclas räknat ut.
Vid samlingen tittade de andra jägarna på honom med undrande blickar.
– När sköt du en hare så snabbt efter upptag senast, frågade de med ett illmarigt leende.
– Det var så länge sedan att jag knappt visste hur man jårrde, förklarade han skrattande på bred småländska.
Efter en snabb kopp kaffe provades nya rävslag, men inte förrän man kommit ganska nära golfbanan visade Ruter något intresse för spåren.
– Här uppe i Säckabergen har jag fått upp flera rävar. Bättre chans än så här får vi nog inte idag, berättade Stellan Eriksson.
Klockan var nästan halv ett när drevet gick igång. Åke hade åkt hem, Stellan tog ett vägpass, Niclas ställde sig vid upptagsplatsen och Gunnar klättrade upp på en klippavsats med utsikt över en dalgång och en väg.
– Rävarna följer ofta vägen, men kan också komma på berget och gå ner i svackan, förklarade Gunnar.

Just utom räckhåll
Drevet buktade först snävt kring upptagsplatsen. Därefter tog räven en tur ned mot golfbanan, men vände snart upp mot Gunnars pass.
Räven kom på vägen, exakt som Gunnar Pettersson sagt. Men precis innan den var inom skotthåll vek den av in i skogen ned mot en mosse.
Efter en stor bukt gick den tillbaka mot upptagsplatsen, men lyckades passera Niclas räckvidd med hagelbössan. En ny lång bukt avslutades med en dödtappt.
– Hunden kopplades vid grytet, berättade Gunnar som fått information över radion.
– Det var i alla fall 90 minuters effektiv drevtid innan räven gick i gryt, summerade Stellan Eriksson.
Rävjakten gick inte som planerat och sällan gör den det.

CITATTEXT
”Räven kom på vägen, exakt som Gunnar Pettersson sagt. Men precis innan den var inom skotthåll vek den av in i skogen ned mot en mosse.”

”Haren som var helt omedveten om diskussionerna 25 meter bort hann aldrig reagera. Ett odramatiskt -hagelskott satte punkt för jakten.”