Uppland i mars. Gråväder och lite onödigt mycket vind. Men Göran Thörnäs från Luleå har lov att jaga på fina rävmarker och i almanackan står det rävlock över ett par dagar, så rävlock får det bli.
Av Ulf Lindroth (Text & Foto)
Bra Kamouflage ger stora fördelar när räven kommer. Det är ofta det som avgör om räven ska stanna eller kasta i anläggningen.
Den första morgonen gryr sakta. Göran Thörnäs har valt ett pass invid en tät gran ute på ett fält. På tre sidor syns skogen som en mörk vägg i skumrasket, 150 till 300 meter bort. Bakom honom öppnar sig fälten in mot byn.
Vinden ligger in mot skogen. I idealfallet hade den gärna fått ligga ut ännu mera öppet, men det är ändå en bra bit öppen mark till skogskanten och det bör vara en god chans att en intresserad räv visar sig på fältet innan den fått vittring av försåtet.
Det regnar lätt och dropparna lägger sig på vapnets bara metalldelar. Men det är inte så mycket av metallen på Görans Sako Vixen som är exponerad. Det mesta av den ljuddämpade .222:an är tejpat med kamouflagetejp.
Självklart är studsaren också noga inskjuten. I bänk håller sig Görans handladdade varmintammunition med lätthet inom en enkrona på 100 meter. Tack vare benstöden är precisionen inte att leka med under jakt heller.
När ljuset tilltagit så pass att det går att se en eventuell räv på fjolårsgräset hörs det första harskriket från en Cronk Killer Call över de mellansvenska markerna.
De första, ofta heta, minuterna passerar utan några spännande händelser. Bara en kylig vind över fälten och några regnstänk. Skriket ekar över ödsliga fält.
Men så, efter 14 minuters lockande: En mörk skugga rinner över ett hörn av fälten. Räv!
Den kommer från skogskanten rakt ner i vind. Sannolikt har den redan känt vår vittring. Men den är för nyfiken för sitt eget bästa.
Strax sitter räven på en sten i skogskanten. Inga toner i världen kan förmå den att komma närmare, men den lyssnar uppmärksamt.
Bra skjutstöd och en avståndsmätare kommer väl till pass. Räven lämnar stenen baklänges. Det är en liten tik, fortfarande fin i pälsen.
Välkommet rävtag
Göran berättar lite om markerna. Han hittade till trakten av Bossarby i nordöstra Uppland genom Jan-Olov Ericson, en kollega från åren som officer på I 22 i Kiruna. För några år sedan köpte han loss ett litet stycke mark och byggde en stuga och nu får han jaga på några av gårdarna i närheten.
– Det är otroligt värdefullt för mig, säger Göran när vi går tillbaka från morgonens första pass. Att kunna ha den här stugan och vara välkommen att jaga i byn är fantastiskt.
Under resten av morgonen förstår jag vad han menar. Vi stannar och pratar med Evert Bergström i Ackarby, en jägare som uppskattar att det bedrivs aktiv viltvård i markerna. Senare bjuder Roine och Marie-Louise Ekman i Myra på lunch. Det märks att Göran trivs i byn och att han är välkommen.
Det är extra välkommet att han tar ett tag med rävarna. Men det går lite tyngre efter första passet.
Antagligen dämpar ruskvädret rävarnas entusiasm en del. Kanske ligger en hel del av dem i gryt. De kommer i varje fall inte.
Nästa genombrott kommer lite av en slump. Vi svänger in bilen på en körväg och parkerar för att smyga vidare längre in och locka där. Men efter bara ett kort ögonblick tecknar Göran ivrigt ner mot fjolårsgräset på andra sidan ett smalt hygge.
– En räv, viskar han när jag smyger däråt. Det gick förbi en räv 30 meter från oss!
Räven hade varit alldeles lugn och inte tittat åt vårt håll, så antagligen hade vinden räddat oss den här gången.
Det är förstås bra att veta att det finns en räv i närheten när man ska börja ett pass, men det är svårt att välja den perfekta platsen att sitta när räven fortfarande kan vara kvar i den absoluta närheten.
Det blev en kort smygning ner på hygget och delvis improviserade pass. Så gick det också som det gick.
Efter mindre än en halvminuts lockande kom räven i full fart över ett litet krön tio meter bort. En påbörjad anläggning med ögonkontakt med räven var allt den behövde för att vända på en femöring och vara borta igen.
– Jäklar! Göran kan bara skratta åt hur nära det var den här gången. Vad den kom på locket!
Det är mitt på dagen och inte den bästa tiden för lockjakt, särskilt inte i det här vädret, så det var roligt att få den här snabba situationen. Det hade varit ännu roligare att få räven också, men lockjakten är inte alltid så förlåtande. En del rävar ger inga lätta chanser, även om de kommer.
Göran kommenterar färgen på räven; den var ganska mörk i pälsen. Vi borde nästan känna igen den om vi ser den igen.
Eftermiddagen blir som förmiddagen. Det är lugnt på rävfronten. Skriken ekar över det ena stället efter det andra; fält, hagar, hyggen. Generellt lite trängre pass än på tidiga morgonen, eftersom rävarna inte är lika tuffa med öppna ytor på dagen. Särskilt inte när det är tätt mellan gårdarna och aktivitet i byn, som här.
En rörelse i gräset
När skymningen börjar närma sig drar vi oss mot fältet där vi hade närkontakten med den snabba räven kring lunch. Visserligen känns det bra att försöka hitta ostörda rävar att locka på, men det går att hitta fina pass i området och det kan ju finnas flera rävar där. Och vem vet om räven egentligen lärde sig något första gången?
Vi väljer en ny väg ner på fältet och smyger in mot rävtillhållet. Redan på långt håll ser vi en rörelse i fjolårsgräset ute vid en lada. I kikaren är det tydligt: Det är en räv. En mörk räv.
Alldeles intill oss står en stor gran på en liten kulle. Vi tar pass invid den. Ansiktsmaskerna på. Benstöden kopplas på studsaren och räven går kvar kring buskarna framför ladan. Lockandet kan börja.
Mera fåfängt lockande får man leta efter. Vi kastar allt mot räven: Harskrik. Fågelskrik. Rävskall – både tikens och hanens samt ett litet fingerat rävslagsmål med skall, morrningar och fräsanden.
Räven tittar förstrött åt vårt håll då och då. Han har uppenbarligen viktigare saker för sig. Rävskallen väcker en aning extra uppmärksamhet, men nej. Det blir bara blickar. Efter en stund drar sig räven bortöver och försvinner.
Nu går vi fram trehundra meter, ungefär halva sträckan mot rävens lada. Här ska frestas med alla upptänkliga medel. Uppenbarligen är inte oddsen goda, men det här är intressant. Dessutom är passet bra och det finns som sagt säkert andra rävar inom hörhåll. Det är tid för rävarna att börja aftonens jakt.
Efter åtta minuter ser jag en rörelse i ögonvrån. Vi har en liten hage till höger och på andra sidan den ligger en granplantering. Det är i rakt motsatt riktning mot rävladan, men det är ändå där det händer. Mitt i hagen står en räv och stirrar upp mot vårt pass.
Sekunden efteråt hörs knallen från Görans dämpade .222:a. Räven faller ihop som en trasa på fläcken.
Göran hade fått syn på räven tidigare än jag och berättade att den kommit i full fart ur granplanteringen, ut i hagen. Den stannade i hans anläggning men förstod inte vad den såg och blev stående.
Det är en normalfärgad tik.
Den mörke vi såg tidigare såg ut som en hane och han klarade sig den här gången också. Nu har den räven hört det
mesta och det bästa i lockväg, så den blir nog en utmaning en annan gång. Men vi har två rävar och vi hinner med ett pass till innan det blir mörkt.
Känna vittringen?
I det sista ljuset går det inte att motstå en större åker nära
gårdarna. Vi vet att det springer räv där på nätterna och så här dags borde de börja våga sig ut över öppna ytor.
Det ligger en jordhög intill ett dike något hundratal meter ut från skogskanten, och vinden ligger mest i sida. Den är
svagare nu och vindriktningen är inte heller lika stadig som tidigare.
Det blir harskrik igen. Och återigen biter det bra. Efter ungefär tio minuter syns en skugga på fältet, ganska nära. En räv glider upp mot Göran längs en dikeskant.
Det är inte långt från att den här räven ska kunna känna vår vittring. Skottet bör komma så snart tillfälle bjuds. Men räven gör sitt första stopp en bit bakom en gräsremsa och V-max-kulan kan inte förväntas klara det hindret. Göran väntar.
Efter någon sekund rinner räven vidare. Den kommer lite närmare, men den springer lite i sida och blänger snett mot jordhögen. Så stannar den till på ungefär 60 meters håll. Det tar någon sekund, sedan kommer den lätta knallen igen.
Precis som den förra räven blir denna genast liggande på skottplatsen. Inte en rörelse. Med det bryter Göran dagens jakt. Det blev tre rävar idag och i morgon är en ny dag.
Nästa dag blev vädret lite sämre. En rävtik kom och sköts på morgonens första pass, men sedan blev det inga fler rävar. Men Göran var nöjd ändå. Det har varit en spännande jakt och fyra rävar mindre i markerna i slutet av jaktsäsongen är en bra insats.
--------------
Alternativ taktik för lockjägaren
Harskrik, öppna pass och nästan alltid ett öga ner i vind. Det har fungerat bra under de fem säsonger som jag grävt ner mig i lockjakten på räv. Och med ökad rutin har det basreceptet fungerat bättre och bättre. Men då och då behöver man ett alternativ. Här får du ett, färskt från rävmarkerna.
Av Ulf Lindroth (Text & Foto)
På en jakt med Ola Virén i Kristinehamn i början av mars sköt jag snabbt en morgonräv – för ovanlighetens skull med lite skabb. Vi blev bara mera optimistiska, men efter den första räven körde vi faktiskt fast ordentligt.
Vi hade börjat i soligt och fint väder. Det fortsatte att vara ganska klart, men vinden ökade till frisk.
Att inte dagsljuslock fungerar alla gånger får man räkna med, särskilt när det blåser, men vi valde lämpliga trånga pass och satte oss nära misstänkta tillhåll för räv. Vi borde ha kunnat få någon chans.
Ingen räv kom. Vad värre var: det kom ingen på kvällen heller och det kom ingen nästa morgon. Det var verkligen dags att börja analysera vad som var fel.
Två saker verkade vara tänkbara förklaringar. Dels vinden, som minskade hörbarheten och troligen minskade rävarnas lust att springa öppet. Dels att det var mycket bebyggelse i markerna, med hus inom synhåll från nästan varje fält och en hel del mänsklig aktivitet. Sådant minskar också rävens vilja att exponera sig.
Kanske kände rävarna helt enkelt sig lite försiktiga.
De stora öppna passen hade vi redan krympt ner. Vi hade sökt oss undan gårdarna så gott det gick. Dags att titta på själva locklätet.
I min låda med lockpipor fanns en Verminator Syco Tweety, en udda liten pipa med ett tudelat membran som jag aldrig riktigt blivit sams med. Visserligen hade jag skjutit en rävtik med den. Det hände en stormig morgon då jag lockat över ett hundra meter brett fält mot ett gryt, ungefär som våra pass nu. Och hon hade kommit rusande rakt mot mig nästan omedelbart. Men jag tyckte fortfarande att pipan lät lite för konstigt.
Vi testade den ändå. Jag tänkte på en stressad större hackspett och blåste långa kontinuerliga serier med korta och långa skrik, darr och snabbt kvitter.
Passen vi valde var riktigt trånga. Vi gick upp mot just de platser där Ola sa att de brukade få upp räv vid jakt med hund. Och eftersom vi punktmarkerade misstänkta legor på avstånd av 100–200 meter så satte vi oss och lockade mot vinden eller i sidvind. Risken för överraskningsrävar var så liten att vi struntade i området ner i vind och fokuserade på de skogsdungar och energiskogar vi siktat in oss på.
Resultatet: Åtta pass och fyra inlockade rävar. Alla kom fort – tre till elva minuter – och de kom hårt. Högt tempo och rakt på ljudkällan. Svåra att stoppa inför skottet. Troligen hade alla gått att ta med hagelgevär. Tre blev på platsen även för våra studsare.
Det finns förstås många fler varianter att locka räv på. Alla är inte upptäckta ännu. Men det här är i alla fall ännu ett trick som kan vända dagen då harskriket av någon anledning inte fungerar.
-------------
Så gör du fågellocket
De hackspettsinspirerade lätena är vassare och klipps tydligare i slutet än vanliga harskrik. Med en pipa med öppet membran vilar du tungspetsen mot änden av munstycket och reglerar luftflödet med tungan. Det kan beskrivas som att du försöker säga ti-ti-ti när du blåser. Lufttrycket ska vara hårt – liten luftkanal mellan tunga och gom, högt tryck.
Växla mellan korta snabba serier och långa utdragna toner: tititi-tiiiiii-tiiiiii-tiiiiii-ti-ti-ti. Locka så kontinuerligt du orkar.
Gör kortare pass än med harskriket, 10–15 minuter. Du behöver inte heller flytta lika långt mellan passen eftersom ljudet inte hörs lika långt.
För att klara den här typen av läten måste piporna ligga ganska högt i tonläget. Det finns även slutna pipor gjorda för fågelläten.