Tärnorna skriker och trutarna skränar dovt. Aftonhimlen är full av vita vingar ovanför skäret. Men där jag och Robin Holmgren ligger på armbågarna i rundslipat sjögrus struntar vi i vitfågeln. Vi har vikaresäl i kikarna. Lovlig vikaresäl. Äntligen.
Av Ulf Lindroth (text & foto)
Robins säl åker upp i båten. Den låg på ett par meters djup och var lätt att hitta.
Vi satte nyss iland båten mellan strandstenarna på andra sidan den lilla ön. Från högsta punkten skulle vi se ut mot ett litet rev som stigit ur havet i den här försommarens extrema lågvatten. Där hade Robin sett vikare tidigare.
Det är sent på dagen och länge sedan solen stod som högst, men det är samtidigt juni i Norrbotten. Solnedgången kommer att dröja flera timmar till. Om sälarna vill värma sig i aftonsolen har de fortfarande gott om tid.
Och så fort vi sticker upp huvudena över höjdryggen mitt på ön ser vi att sälarna ligger där Robin trodde att de skulle vara. På några låga stenar i vattenbrynet syns fyra ljusa former.
För ett ögonblick blir jag lite förvirrad. Vikaren är en mörk säl och de jag sett tidigare har alltid sett nästan svarta ut. Men de har varit blöta eller legat uppe på vårvinterns isvidder.
Sedan har jag alltid fått lära mig att vikaren är en enstöring som brukar ligga ensam. Visst, jag har sett upp till nio samtidigt förut, men då låg de en och en utspridda över kilometrar av is.
Vi har båda kikarna fokuserade på sälgruppen. Rörligheten säger vikare, men… Ljusa vikare? I grupp? Är det ändå gråsälar? Det vore i och för sig inget stort problem eftersom de också är lovliga, men vi vill veta. Vi granskar dem noga.
– Det är vikare.
Robin är säker. Sälarna ligger i starkt solljus. Deras pälsar ser bara ljusa ut eftersom de torkat. I kikaren syns de små huvudena, och nu ser även jag de typiska ringarna i pälsens mönster.
Stadig ökning
Att de ligger i grupp är egentligen inte någon överraskning heller. Vi har själva sett vikaresälens stadiga ökning på senare år. För varje år som går blir det svårare och svårare att hålla fast vid gamla sanningar om vikare. De gamla säljägarnas förklaring är enkel: Det fanns aldrig så här mycket vikare förut.
Samtidigt med den utvecklingen har ironiskt nog många forskare och myndigheter hängt fast vid synen på vikaresälen som sällsynt och kanske rent av hotad. Men vem är förvånad? Om det var svårt att öka tilldelningarna i tid när älgstammen exploderade eller när björnstammen gick ur hand så vore det väl märkligt om myndigheterna skulle följa den långt diskretare vikaresälens ökning i realtid.
På grund av den officiella synen på vikaresälen är faktiskt det vi ser unikt. Så vitt vi vet är detta den allra första gången på årtionden någon legat och siktat på lovliga vikaresälar i Piteå skärgård, åtminstone sälar som inte aktivt förstört fiskeredskap.
Bakgrunden är ett forskningsprojekt med Fiskeriverket som huvudman. Verket har fått tillstånd att skjuta sextio vikaresälar för att med hjälp av maginnehåll och fettsyreanalyser utvärdera vilka fiskarter vikarna äter.
Att det är just Fiskeriverket som ligger bakom projektet är naturligt, eftersom det säkert är den myndighet som har de tätaste kontakterna med de som ser sälarna. Definitivt med dem som drabbas av dem.
Tio namngivna jägare sköter jakten, två per kustkommun i Norrbotten. Nu är vi ute i vår kommun och det är vår premiärjakt. Av olika skäl är vi lite sena. Och lite stressade. Jakten på den gemensamma kvoten har rullat på snabbt i de andra kommunerna, trots att sommarjakt på vikare brukar anses chansartad. Det har helt enkelt varit så gott om vikaresäl att det inte varit något problem att skjuta.
Snabbt beslut
Som tur är ser vi direkt samma sak här. Vi har varit ute i skärgården någon timme och de här sälarna är observation nummer fyra, fem, sex och sju. Men de är de första som ligger i skottläge.
– Hur långt är det? frågar Robin.
Jag har studsaren med avståndsmätaren och har redan kontrollerat. Hållet är drygt men rimligt.
Å ena sidan skulle det nog gå att smyga närmare, å andra sidan är jag inskjuten och studsaren vilar stadigt på benstöden och vi har tidspress. Vindriktningen är nämligen inte bra. Sälarna ligger snett ner i lä från oss. De kan känna oss när som helst.
Beslutet är snabbt fattat. Hårkorset söker halsroten på en säl som ligger vänd snett mot oss. I skottet faller huvudet ner och sälen rullar av sin sten. De andra dyker i.
När vi tagit båten runt till skottplatsen hittar vi sälen snabbt och ser skallar av andra sälar dyka upp då och då ute på fjärden. Vi stannar kvar ute i skärgården.
Lite senare skjuter Robin en vikare som koxar inne på ett grundområde med ett par meters vatten. Det tar oss bara några minuter att hitta och bärga även den.
Hur många sälar vi till sist såg vet jag inte. Och det såg likadant ut nästa gång vi gav oss ut. Vi vet också att de andra jägarna samtidigt hade likadana upplevelser på andra platser runt om i hela Norrbottens skärgård.