Skotthållet bedöms vara i överkant långt, men läget är frestande. Hur klarar en vanlig jägare inskjuten på 80 eller 100 meter ett skott på långhåll? Hur mycket svårare är det? Vi har undersökt saken.
Av Ulf Lindroth
För det stora flertalet jägare är skott på långa håll inte något man tränar. Det är något man pratar om, i mer eller mindre stora bokstäver. I vissa fall kanske också något man kan få för sig att prova – i skogen!
En del jägare sätter ner foten redan på diskussionsstadiet och drar en bestämd maxgräns för sina skotthåll. De vet vad de klarar på banan och räknar inte med att skjuta bättre med hög puls, dåligt stöd och tidspress på ett okänt avstånd.
Bättre i skogen
Andra pratar i mera optimistiska ordalag om skott på avstånd som de inte övningsskjutit på, men som de tycker att de borde klara med tanke på kulbanetabellen på patronasken. Och varför inte? Många av dem tillhör just den kategori jägare som tillskriver sig själva den mytomspunna förmågan att skjuta ”bättre i skogen”.
Strängt taget är det inte något anmärkningsvärt påstående när någon säger sig kunna träffa en älg, hjort eller för den delen björn i träffområdet på 200 meter. Vapen och ammunition brukar ha mer än tillräcklig precision och för tränade skyttar är uppgiften på intet sätt svår, åtminstone inte så länge målet är en garanterat stillastående tavla på ett känt avstånd.
Inskjuten med överslag
Men det jaktlag den genomsnittlige jaktledaren ska tygla domineras inte av tränade skyttar. Särskilt inte tränade långhållsskyttar. De allra flesta svenska jägare har skjutit in sitt vapen på 80 eller 100 meter med ett litet överslag som garanti för att kunna klara sig ur även en felbedömning av avståndet.
Det jaktledaren måste förhålla sig till är hur det går när dessa vanliga genomsnittsjägare (eller, gud förbjude, de som är sämre än genomsnittet men inte själva förstår det) får ett läge på långhåll. Har jaktskotten alltid gått bra håller sig jaktlaget kanske inom marginalerna, men om det ofta gått illa kan det vara dags att sätta gränser för maximala skotthåll.
Det kan behövas lite diskussionsunderlag i den situationen. Alltså, hur svåra är egentligen de här långhållen som alla pratar om?
Vi har testat. Ett litet ovetenskapligt försök för all del, men intressant ändå.
Sex vana jägare
Förutsättningarna var följande:
Sex vana jägare bjöds in till skjutningen. Min helt subjektiva bedömning är att det rörde sig om jägare med en genomsnittlig eller bättre skjutförmåga, övervägande älgjägare men i flera fall intresserade allroundjägare.
De fick inte veta vad övningen gick ut på, bara att de förutsattes vara inskjutna så att de skulle vara trygga med att gå på jakt med sitt vapen.
På ett lite risigt hygge sattes en björnfigur ut med en stor sten som kulfång. Vid en omkullfallen torraka 213 meter därifrån markerades en skjutplats.
Fick inget veta
Skyttarna placerades vid en kaffeeld utom synhåll från skjutplatsen och hämtades en och en.
De som sedan återvände till kaffet fick inte berätta om övningen för de andra, eftersom vi ville ha en individuell bedömning av avstånd och riktpunkt, utan föregående diskussion.
Skyttarna fick själva bedöma avståndet till björnen. Samtliga kommenterade att skotthållet var mycket långt eller rentav alltför långt.
Detta var väntat, eftersom det rörde sig om sansade och erfarna jägare. Men eftersom syftet med övningen inte bara var att konstatera att skotten var för svåra, utan att avgöra hur svåra de faktiskt var, så sköt alla ändå.
Varje skytt fick instruktionen att göra sitt allra bästa för att lugnt placera fem skott i träffområdet på björnen. Ingen tidspress rådde och valfritt stöd fick användas. Möjligheten att bedöma avståndet och korrigera riktpunkten kommenterades inte, utan lämnades åt skytten att avgöra. Skotten skulle ju likna en jaktsituation.
Tre av skyttarna sköt övningsammunition. Eftersom de var inskjutna med den ammunitionen och övningen endast gick ut på att bedöma svårighetsgraden i skyttet har detta knappast någon betydelse för resultatet.
Nästan säker skadskjutning
Efter skjutningen tillfrågades skyttarna om bedömt avstånd och eventuell kompensation i höjdled.
Resultaten blev faktiskt sämre än väntat. Bara två skott av trettio var bra dödande skott. Träffbilderna var i storleksordningen tre till fem decimeter stora och genomsnittsskottet låg minst två till tre decimeter för lågt.
Ett intressant faktum är att avståndet underskattades av alla skyttar utom en.
De som skjuter in med ett överslag på 80 eller 100 meter gör det som regel med argumentet att de ska klara skott ut till minst 150 meter.
Fyra av skyttarna bedömde att skotthållet var kring 160 meter eller kortare. Det får mig att misstänkta att mer än en jägare utan mer långhållsträning än försöksgruppen kunnat välja att skjuta på det avståndet under tillräckligt frestande förhållanden.
För den som övat på det avståndet och använder en avståndsmätare behöver det inte vara något problem, men för den som inte övat och dessutom visar sig göra en felbedömning av avståndet är resultatet en nästan säker skadskjutning eller bom.
Kontentan av övningen är alltså inte att en vanlig jägare ska se upp när han eller hon bedömer avståndet till 213 meter. Snarare att det finns all anledning att ta det säkra före det osäkra så fort avståndet verkar vara en bit över 100 meter. Det behövs en rejäl säkerhetsmarginal i avståndsbedömningarna!
--------------------
Därför misslyckas långhållsskotten
• Felaktig avståndsbedömning. Kulbanor faller fortare och fortare på det längre avståndet. Avståndsbedömning blir samtidigt svårare och svårare. Ute på de avstånd där det börjar bli verkligt svårt att bedöma avståndet på några tiotal meter när, kan en felbedömning i den storleksordningen göra hela skillnaden mellan träff och skadskjutning.
• Kunskap om kulbanan. Oavsett kaliber händer det mycket med kulbanan på långa avstånd. Den som faktiskt vet avståndet till ett avlägset mål måste också känna kulbanan för sin patron. Inte bara tabellvärden från asken, utan resultaten från egna provskjutningar på aktuellt avstånd.
• Svårigheten att hålla upp. Så du vet avståndet och hur mycket du ska kompensera? Det är inte över än. Exempelvis 25 centimeter kan verka vara ett tydligt mått, men det är inte enkelt att mäta 25 centimeter med riktmedlet på ett avlägset vilt. Sannolikt väljer även den som vet avståndet och kan kulbanan lite fel riktpunkt och minskar därmed sina marginaler.
• Precisionen. Marginalerna som du bara kan få genom en perfekt vald riktpunkt behövs, för med ökande avstånd blir träffbilderna automatiskt större. I vår testgrupp höll ingen av skyttarna fem skott inom mindre än 2,5 decimeter på 213 meter, trots valfritt stöd och gott om tid. Det hade blivit många skadskjutningar även om de valt rätt riktpunkt och lagt sina träffbilder exakt rätt över träffområdet. De hade dessutom behövt minska sin spridning med mer än hälften för att få en övervikt av dödliga träffar.
• Noggrannheten i inskjutningen. Den som ska skjuta exempelvis älg på maximalt 100 meter kan nöja sig med att några enstaka skott sitter på önskvärt ställe på tavlan på 80 eller 100 meter. Den som däremot tänker använda inskjutningen på 100 meter för att dra slutsatser om träffläget på längre håll måste förstås ändå kontrollskjuta på det längre hållet. Och då duger det inte längre med enstaka skott.
Ett ensamt provskott kan råka ”vingla in” kulan från ett felaktigt inskjutet vapen till en bra träff. Detta behöver inte leda till några problem så länge jägaren skjuter sina jaktskott på korta håll. Men det kan dölja att chanserna är mikroskopiska att nästa långhållsskott ska träffa rätt.
Den som tänker skjuta på längre håll får därför aldrig tveka inför att skjuta väl tilltagna serier med sin jaktammunition för att bli helt säker på det exakta träffläget. Endast grupper av skott duger som underlag för justeringar och endast grupper av skott duger som kontroll när det finns minsta ambition att skjuta jaktskott på lite längre håll.
”Enskottsinskjutningar” är förkastliga i allmänhet men närmast kriminellt dåliga som underlag för skott på längre håll, särskilt om vapen och skytt brukar prestera ganska luftiga träffbilder tillsammans.
• Fler problem. Vindavdriften är inte försumbar ens för klass 1-kalibrar och den mer än fyrdubblas varje gång avståndet fördubblas. Kulans tid i luften blir snabbt ett problem vid jaktskott på långa håll – gissa var skottet tar om den avlägsna älgen tar ett kliv just då du trycker av?
Samtidigt minskar både kulans anslagsenergi och dess expansion med långa avstånd, så just när det börjar bli riktigt svårt att placera kulan minskar samtidigt marginalen för dåliga träffar.
Gissa förresten hur lätt det är att få en bra bild av skottecken och viltets flyktväg över drygt 200 meter risigt hygge. Och du, hur varmt var det när du sköt in och hur tog du stöd?
----------------------------
Så sköt de sex jägarna
Skytt 1. Skjuter 6,5x55, Norma Oryx. Inskjuten två–tre centimeter högt på 80 meter. Bedömde avståndet till 160 meter, la sig bakom stammen och tog stöd på den, med lite mossa under vapnet. Skytten höll upp cirka en decimeter.
En hjärtträff, tre träffar i fett eller hår mellan bröstbenet och ytterkonturen, en frambensträff en decimeter under kroppskonturen. Träffbild cirka 2,5 decimeter.
Skytt 2. Skjuter .308 win, Norma Alaska. Inskjuten mitt i på 100 meter. Bedömde avståndet till 180 meter, satt på stammen med knästöd och kompenserade inte riktpunkten.
Ett skott rispade bakbenet, ett tog i tavlan mellan fram- och bakben, tre bommade tavlan. Träffbildens absoluta minimistorlek lite över fyra decimeter.
Skytt 3. Skjuter .30-06, Norma Oryx. Vapnet ska gå mitt i, brukar aldrig ändra sig. Bedömde avståndet till 120 meter, satt bakom stammen och tog stöd. Kompenserade inte riktpunkten för avståndet.
Ett framben avskjutet jäms med kroppskonturen, två skott i framtassen, två skott framför frambenen. Träffbild cirka fyra decimeter.
Skytt 4. Skjuter 6,5x55, övningsammunition från Sellier & Bellot. Inskjuten mitt i på 80 meter. Bedömde avståndet till 160–170 meter. Satt framför stammen med stöd på knäna. Höjde riktpunkten ungefär 1,5 decimeter.
En låg leverträff och en låg bukträff, ett skott lågt i struparna, ett i bröstbenet och ett i fett eller hår mellan bröstben och konturen. Träffbild cirka fyra decimeter.
Skytt 5. Skjuter 6,5x55, Silvertorped. Inskjuten mitt i på 100 meter. Bedömde avståndet till över 200 meter, men kompenserade inte riktpunkten för avståndet. Skytten var efteråt själv förvånad över att han inte tänkte på att göra det. Han la sig bakom stammen och tog stöd på den.
Tre låga skott i frambenen, en bom nära frambenen och en mellan framtassarna. Träffbild cirka fyra decimeter.
Skytt 6. Skjuter 6,5x55, övningsammunition. Inskjuten fem centimeter högt på 100 meter. Bedömde avståndet till 160 meter. La sig bakom stammen och tog stöd på den. Höjde riktpunkten cirka fem centimeter.
Ett högt hjärtskott, ett lågt leverskott, två skott mellan fram- och bakbenen, en tavelbom. Fyra skott inom fem decimeter och tavelbommen minst tre decimeter från ytterkant av träffbilden.