Inte sedan fredandet 1971-1972 har jägare på eget initiativ kunnat jaga varg i Norge. På så sätt skrevs historia när 424 jägare i Hedmark fick licens till årets vargjakt. Efter 15 dagar var jakten över.
Av Per Ivar Strømsmoen & Torgeir W. Skancke
Översättning: Berit Metlid
Fem vargar blev fällda inom loppet av 15 dagar efter omfattande spårning och stor organisation. En som lade ned mycket jobb var Björn Tore Lindberg från Elverum. Här med tiken i Åstadalsparet, skjuten i Fiskebekklia den 30 januari.
Alfatiken i vargflocken som höll till i Koppang var den första som fälldes av licensjägarna. Därefter gick det snabbt. Vi har följt händelseförloppet i det så kallade Jaktområde nord.
Lördagen den 15 januari snöar det i Rendalen. På kvällen upptäcks ett helt färskt vargspår vid Moravägen i Rendalen. Några jägare kontaktas, liksom jägare i närliggande Stor-Elvdal.
Tidigt på morgonen söndagen den 16 januari åker Tore Nordberg upp mot Fiskvikrokkdalen där han letar upp spåren. Det är ingen tillfällighet att just han hittar dem. De första vargarna observerades på Koppangskjølen 1994 och sedan dess har han lärt sig mycket om hur vargarna rör sig.
Inte långt från gränsen till Stor-Elvdal samlas några av jägarna från Rendalen. De vill ta reda på i vilken riktning vargen har gått. Två av jägarna följer spåren en bit och hittar en lega. Vargen har lämnat legan hastigt och jägarna förstår att de har stött den. Vargen förflyttar sig västerut, in mot Stor-Elvdal. Nu är det bråttom!
Via jaktradio och mobiltelefoner meddelas jägarna på båda sidor av kommungränsen. John Smedbakken leder en grupp på runt 20 jägare som egentligen hade tänkt sig till Hanestad den här dagen. Alla får kontrabesked och ombes att istället åka upp genom Tresdalen norr om Koppang.
John Smedbakken får syn på vargen vid Rokksetra och då är de två spårarna från Rendalen nästan en timme bakom vargen.
Det blir en del väntande, särskilt på jägarna från Rendalen som måste köra de fyra till fem milen runt jaktområdet. Samtidigt måste utplaceringen av passkyttar organiseras.
Utöver poster i Tresdalen placeras en linje med skyttar längre norrut, i Frøsålia. Detta för att skära av vargens flyktväg om den slinker igenom och fortsätter norrut. För den händelse vargen vänder tillbaka mot Rendalen placeras tre skyttar väster om Langmovägen och en i riktning mot Koppang centrum.
Fler än 25 jägare befinner sig på pass ute i terrängen då spårningen tas upp igen från Rokksetra. John Smedbakken slår följe med de två spårarna från Rendalen och de följer spåret ett par kilometer längs älven Rokka.
Vargen har uppenbarligen märkt att den är förföljd och svänger tvärt upp från älven. Därefter beger den sig söderut, bort från huvudposteringarna.
Tiondels sekunder
En av passkyttarna upptäcker på väg ut till sitt pass ett vargspår som tvärvänder. För att försäkra sig om att det är samma varg fortsätter John Smedbakken och de två andra den ursprungliga spårningen. Det nyupptäckta spåret följs av passkytten som försöker ta in något av vargens försprång.
Vargen springer nu åt nordväst mot de utställda skyttarna. Ett par hundra meter ovanför Mytingbua sitter Hein Iversen på post. Han följer vargens rörelser tills den är mindre än 100 meter bort. Hein Iversen måste dock byta ställning för att kunna skjuta, och i nästa ögonblick är den borta.
Iversen tittar genom kikarsiktet, och där, i en liten öppning mellan två granar står vargen och ser på jägaren. Iversen förstår att det är en fråga om tiondels sekunder innan den försvinner igen - och det för gott!
Han ser vargtiken snett framifrån, hårkorset hittar främre delen av bogen. Skottet går. Den radiosändarförsedda Koppangtiken är fälld helt i linje med myndigheternas önskemål. Jaktplanen fungerade perfekt.
Nu har vargjägarna visat att de kan sin sak. Under andra jaktveckan är det tydligt att folk i bygden sluter upp bakom jakten. Tips om spår och observationer lämnas till jägarna som fortlöpande kontrollerar dem.
Tidigt på morgonen fredagen den 21 januari hittar Tore Nordberg åter ett färskt vargspår. Det korsar riksväg 217 en knapp kilometer öster om tätbebyggelsen i Åkrestrømmen. Mellan 20 och 25 licensjägare, bland dem Tom Nordsveen från Engerdal, deltar i jakten.
Skyttekedjor placeras ut i en ring. Bara 300 meter bort från bebyggelsen i Åkrestrømmen hänvisas Tom Nordsveen en plats på älvbanken till den kända öringälven Mistra.
Ytterligare två vargar
På väg mot passet på Kvæmesmoa strax norr om Mistra upptäcker en av jägarna ett vargspår. För att spara tid startas spårningen härifrån. Detta skulle visa sig ödesdigert, för under tiden har ytterligare två vargar kommit in i området, nämligen Gråfjällsparet.
Tom Nordsveen har suttit i knappt tio minuter på pass när han upptäcker något som kommer gående på den isbelagda älven, rakt emot honom.
Genom kikarsiktet ser han att det är två vargar som går tätt efter varandra. Studsaren är osäkrad och hårkorset vilar på den främre vargen. Att skjuta nu skulle kunna innebära en skadskjutning, därför väntar han.
Vargarna kommer närmare och mindre än 30 meter bort stannar de till. Det verkar som om vargarna tänker vända. Hårkorset har hela tiden följt den främre vargen och när den vänder bredsidan till och tar några steg bort från den andra vargen går skottet.
Gråfjällstiken dör där och då på Mistras is. Tom Nordsveen, som redan har laddat om, lägger först nu märke till att den andra vargen är större. Den haltar märkbart på höger framfot där den korsar Mistra.
Tom Nordsveen har alla möjligheter att fälla den andra vargen när den stannar till och ser på tiken som ligger kvar. Men han börjar istället tänka på Gråfjällshanen som i många år varit känd för sin hälta. Många tankar far genom Tom Nordsveens huvud. Hade Fylkesmannen (länsstyrelsen) gett tillstånd att skjuta en varg i var och en av de tre kommunerna? Han bestämmer sig för att inte skjuta.
Fel varg skjuten
Flera av jägarna samlas vid vargen. Halvor Sveen kan genom att se på numret i öronmärket omedelbart bekräfta att det dessvärre är Gråfjällstiken som har fällts.
Tidigare på dagen har några av jägarna känt igen forskare från Evenstad (Högskolan i Hedmark) som pejlar varg i Åkrestrømmen området.
Forskarna är emellertid inte villiga att uppge vilka vargar som befinner sig i området eller samarbeta med jägarna på något sätt. Först när Gråfjällstiken är skjuten bekräftar de att det är hanen som brutit genom ringen av passkyttar.
Fylkesmannen ger grönt ljus till fortsatt jakt, men jakten avblåses av jägarna själva eftersom Gråfjällshanen fortfarande befinner sig i området.
Lördagen den 22 januari rasar debatten om jakten i medierna sedan det blivit känt att fel varg har skjutits.
Jakten i Rendalen fortsätter dock enligt planerna. På förmiddagen lokaliseras ett spår vid Balstad gård i Rendalen. Efter lite osäkerhet om huruvida det är lodjur eller varg konstateras det snart att det är en varg på väg norrut. Den har redan passerat Hornset.
Helt färska spår
Vid kraftstationen där vatten från älven Glomma kommer ut genom en tre mil lång tunnel är spåren helt färska.
Här placeras en rad med skyttar längs sluttningen åt nordväst, medan flertalet jägare sätts ut längs det södergående vattensystemet i Rena. Utöver dessa skyttar finns en skyttelinje några kilometer längre norrut för att skära av vargens flyktväg om den redan har hunnit så långt.
Om vargen fortfarande befinner sig inne i denna u-form av passkyttar har den i praktiken bara en möjlighet att undslippa, och det är att ta sig västerut upp i fjällen.
Vargen kan sitt revir. Den vet också att västerut är det en brant sluttning med mycket djup snö, inga islagda vatten och heller inga plogade vägar som denna milslukare kan använda sig av för att komma snabbt undan de som följer i hans spår.
Ovanför kraftstationen har Halvor Sveen och Svein Erik Bjørke börjat spåra. De hittar en färsk lega. Härifrån har vargen gått i en slinga runt spåren för att kontrollera vad som förföljer den.
Vargen tar sig ner längs sluttningen mot dalbotten. Här är det plogade vägar och lätt att springa. Men här finns också hus, folk och bilar. Därför är det bättre att springa längs med älven.
Det som händer är att vargen tar sig över ett kalhygge för att komma ner till älven. Då observeras den på flera hundra meters avstånd av passkyttarna uppe på älvbanken på den andra sidan.
Ole Eriksen har hittat ett pass ända nere vid isen på Renaälven. Han ser därför inte när vargen korsar hygget, men får i jaktradion besked om att vargen är på väg rakt mot skyttarna - och den haltar inte.
Avslutar jakten
Ole Eriksen gör sig klar, håller studsaren mot axeln och har fingret krökt runt avtryckaren. Den stora vargen stannar på brinken ovanför älven ett ögonblick. Där den står fyller den nästan Eriksens kikarsikte. Skottet går omedelbart.
Det blir några fula krumsprång nedför sluttningen innan den lungskjutne Koppangshanen blir liggande på älvens is. Han ger fortfarande ljud ifrån sig. Eriksen har laddat om och avslutar kapitlet om alfaparet i Koppangflocken anno 2005 med ett fångskott i huvudet.
-----
Spänning i syd
I Jaktområde syd är det aktuellt att skjuta Åstadalsparet, ett nyetablerat vargpar norr om Elverum, väster om Glomma.
Licenserna delas ut den 10 januari men jägarna kommer igång senare än i nord på grund av dåliga spårningsförhållanden. Jägare från Åmot och Elverum försöker i samarbete med folk från Stor-Elvdal att omringa vargarna, men utan att lyckas.
Den 20 januari faller det snö över stora delar av Østlandet och jakten återupptas. Helgen den 22 till 23 januari sätter man till alla klutar.
På lördagen omringar 40 jägare vargarna norr om Åsta. Vargarna slinker emellertid ut genom en 100 meter bred lucka i ringen.
På söndagen är vargarna än en gång omringade. Samtidigt går aktivister in för att störa. Eftersom jägarna i norr nu är färdiga kan aktivisterna koncentrera sig på det här området.
Det lossas skott mot en varg i närheten av Fossbekken. Slutsats: bom.
Aktivister stör
Den 26 januari möts jägare från syd och nord för att utbyta erfarenheter. De från Stor-Elvdal kan dela med sig av sina nyvunna kunskaper. Fler och fler intresserade jägare anmäler sig. Detta blir helt avgörande för om man ska klara av att omringa vargarna. Ett 40-tal jägare är snålt tilltaget om man ska ringa in 1 000 till 2 000 hektar.
Under den här perioden håller sig vargarna i Grundsetmarka, där jägarna försöker omringa dem. Åstadalsparet söker sig flera gånger till den oländiga sänkan Korpereiret.
Lördagen den 29 januari har 130 jägare samlats på tre platser och väntar på rapporter från spårarna. Det konstateras att vargarna finns inom ett 20 kvadratkilometer stort område.
Över två mil långa linjer med passkyttar ställs ut, koordinerade av bland andra Halfdan Brevig från Elverum. Skid- och snöskoburna grupper täcker fjällområdena.
Jaktledare Bjørn Tore Lindberg från Elverum är en drevkarlarna som går på bakom spårarna. Dag och natt har han jobbat med att driva och att spåra. Ska han äntligen lyckas?
Timmarna går. Djuren låter sig inte tryckas ut till passkyttarna utan vänder hela tiden tillbaka. Aktivister åker skidor för att störa jakten. Några sjunger högljutt, tar bilder och pratar i mobiltelefon. Andra bara går förbi, hälsar och ler. Skjutljuset är på upphällningen och länge ser det ut att bli ännu en resultatlös dag.
Kvinnlig jägare
Då kommer meddelandet: vargtiken är skjuten av en ung, kvinnlig jägare! Aktivisterna håller på att ge sig för dagen och tror knappt på nyheten. Bland jägarna är stämningen uppspelt.
Varghanen är nu ensam kvar. På söndagen undslipper han ännu en gång, men på kvällen sätter han full fart med kurs söderut mot ett älgkadaver två mil bort vid riksväg 25. Det blir hans sista resa. På januari månads sista dag är vargjakten 2005 över.
---------
Så organiserades den norska vargjakten
Ett av skälen till vargjaktens snabba resultat var jägarnas effektiva organisation. Här är modellen.
Jaktkoordinator: I varje kommun fördelar en jaktkoordinator uppgifter och ansvar inom kommunen och samarbetar med koordinatorer i omkringliggande kommuner.
Spårning: Ett visst antal personer har ansvar för att köra vissa skogsbilvägar sen kväll och tidig morgon. Det letas särskilt i de områden där jakten avslutades föregående dag. Spårarna meddelar sina observationer till jaktkoordinatorn. Koordinatorerna lägger upp en strategi för nästa dag.
Jaktledare: Besked om var man ska träffas följande dag lämnas av koordinatorerna till ett antal jaktledare via SMS. Exempelvis var det fem jaktledare i Elverum.
Inkallningsgrupper: Varje jaktledare har ansvar för vidare kommunikation med ett tiotal jägare. Besked om samlingar sänds via SMS.
Samling: Tidigt på morgonen samlas jägarna på ställen där de undgår att upptäckas av aktivister. Detaljbesked om passen ges. Fortlöpande rapporter lämnas av spårarna så att alla har en så uppdaterad bild som möjligt av var vargarna befinner sig.
Jaktlag: På dagar med få jägare omstruktureras grupperna till nya kompletta lag i samband med samlingen.
Omringandet: Lag skickas dit det är nödvändigt för att man ska kunna skapa en så sluten cirkel som möjligt runt djuren. Plogade skogsbilvägar är centrala. Väglös terräng täcks av passkyttar på skidor och snöskor. Omringandet måste ske snabbt och effektivt.
Drevkarlar: Jakten sätts igång genom att ett antal drevkarlar går på vargspåret och försöker stöta djuren mot skyttarna. Jägarna uppdateras om utvecklingen.
Omgruppering: Spårning och omringande lyckas inte alltid. När det kommer nya besked om var djuren befinner sig omgrupperar lagen sig snabbt.
Källa: Halfdan Brevig
------------------
Svenskarna redo för vargjakt
Behovet av en reglerad vargjakt i Sverige rycker allt närmare. Svenska jägareförbundet har med intresse följt hur jakten i Norge organiserats.
– Norrmännen har visat att vanliga jägare klarar att genomföra vargjakt på ett bra sätt, kommenterar riksjaktvårdskonsulent Hans von Essen.
Hans von Essen menar att en lyckad vargjakt förutsätter att ett tillstånd innehåller tydliga och rimliga förutsättningar för hur jakten ska gå till.
– Därför är ett nära samarbete mellan Naturvårdsverket och Jägareförbundet nödvändigt när jakttillståndet ska formuleras, säger han.
En vargjakt blir som regel mycket resurskrävande. Den kräver många jägare samt en flexibel och väl förberedd organisation. Spårsnö och god lokalkännedom är ytterligare förutsättningar för att lyckas.
– Man kan naturligtvis tänka sig att en eller annan varg kan skjutas på pass i samband med älgjakt eller annan jakt, men norrmännens jaktmetod är sannolikt mer effektiv. Särskilt om man ska inrikta sig på vargar i ett specifikt område, säger Hans von Essen.
I Norge fick jägarna särskilda personliga licenser för att delta i vargjakten. I Sverige behöver vi enligt Hans von Essen inget sådant system.
– Den etablerade organisation med jaktlag och jaktledare som vi har ska självklart utnyttjas. Den borgar för en effektiv och etisk jakt.
När blir det då vargjakt i Sverige?
– Den senaste rapporten visar entydigt att förberedelser för en vargjakt måste komma igång snarast, säger Hans von Essen, som också vill framhålla att Jägareförbundet tar mycket starkt avstånd från den illegala avlivning av vargar som förekommer.
- Regleringen av vargstammen ska ske genom regelrätt jakt. Något annat kan inte accepteras, säger han.
Jan Henricson