Att vara besiktningsman för länsstyrelsens räkning innebär många telefonsamtal, resor och många starka känslor att ta hänsyn till. Här berättar Britt Marie Nordquist, besiktningsman i Värmland, om en tvåveckorsperiod i månadsskiftet augusti–september då vargen var allestädes närvarande.

Av Britt Marie Nordquist
 
Lördagen den 1 september händer mycket i varglänet Värmland. Två hundar, en finnstövare och en gråhund, dödas av varg och en varg skjuts inne i en fårhage.
 
Fredag 24 augusti

På kvällen får jag veta att en finnstövare saknas i Östanbjörke, ett par mil från min hemort, inom Jangereviret. Hunden har då varit försvunnen i två dygn. Den sågs senast vid 19-tiden på onsdagskvällen då den låg hemma på gräsmattan och sov.

Uppgiftslämnaren undrar om jag vet något om vargläget i området, ryktet går om iakttagna vargar. Jag bekräftar att jag fått uppgift om en flock om sju vargar några dagar tidigare, men någon mil längre norrut.

Söndag 26 augusti

Två dagar senare får jag veta att man hittat vänster bakben, tarmar, några gnagda benbitar och hundhalsbandet cirka 500 meter från hundägarens bostad. I närheten återfinns också spillning från varg.

Ägaren, hans familj och vänner hade då sökt i fyra dygn efter sin försvunna hund. Jag lovar att komma för att göra besiktningen för länsstyrelsens räkning.

Jag gör besiktningen, hjälper hundägaren med pappersarbetet och dricker under tiden en kopp kaffe i familjens kök. Just detta, att ta sig tid för att lyssna, hjälpa tillrätta och bara finnas till för frågor och förtvivlan, upplever jag som nödvändigt.

Jag har aldrig blivit illa behandlad eller varit ovälkommen som person även om ärendet är ledsamt, och jag tar hellre en timme extra i närvaro. Det ger ofta mer för den drabbade än de pengar som samhället erbjuder som plåster på såren, även om de också är nödvändiga.

Lördag 1 september

En knapp vecka senare kommer nästa telefonsamtal. Denna gång från Bäckalund, norr om Östanbjörke. En finnstövare är nyss återfunnen, vargdödad. Hunden släpptes på morgonen och fick upp ett drevdjur men drevet gick ur hörhåll. Jägarna pejlade sig fram, hörde att signalen var stilla och lyssnade efter skall.

Någon i jaktlaget såg plötsligt en hund komma upp på vägen cirka 300 meter bort. Tillsammans såg de dock att det inte var någon hund, det var en varg.

De letade upp resterna av den döda och nästan helt uppätna hunden. Huvudet, ryggraden, benen, hjärtat och en lunga var vad som återstod.

Detta är mitt första uppdrag den här dagen.

Lördag 1 september

Samtidigt inträffar en vargattack mot får i en hage i Nordvärmland. Fårägaren har tillsammans med sin dotter upptäckt att något pågår i hagen utanför huset och går därför dit. Han upptäckter två döda får och ser att en bil stannat på vägen strax ovanför huset. När han går mot bilen får han se ett par öron, som han först tror sitter på en hund, men som visar sig sitta på en varg. Bilisten har stannat för att fotografera vargen.

Här finns också nästa får liggande dött. Då fårägaren närmar sig vänder vargen sig om och kommer mot honom. Fårägaren bedömer avståndet till tre meter och känner sig hotad.

Då vargen reser ragg, visar tänder och morrar mot honom, måttar han en spark mot djuret. Han bedömer avståndet mellan sin fot och vargen till en halv meter.

Fårägaren drar sig undan mot ett uthus då dottern ropar att vargen kommer efter honom. Fårägaren tar då en slana och slår mot vargen, ett av slagen träffar. Under vad fårägaren bedömer som en dryg halvtimme, försöker han och dottern få vargen att lämna fårhagen utan att lyckas.

Fårägaren ringer från sin mobil till polisen och undrar vad han kan göra? Under samtalets gång dödar vargen nästa får.

Ägaren får rådet att ringa efter hjälp från någon granne. Efter cirka 30 minuter skjuts vargen i hagen.

Jag besiktar så småningom de döda fåren. Vargen har, såvitt vi kunnat bedöma, hoppat in i hagen men vågade sedan inte hoppa ut igen. Den hade flera gånger huggit i eltrådarna och också försökt att gräva sig ut. Gång efter annan sprang den rakt in i fårflocken. Två dagar tidigare har också får vargdödas några kilometer längre norrut.

Lördag 1 september

Denna dag, den första dagen i september, har också en gråhund vargdödats i Gunnarskog. Besiktningen genomförs av Lasse Larsson.

Måndag 3 september

På måndagsmorgonen blir jag uppringd från polisens ledningscentral då jag är på väg till arbetet. En varg har skjutits. Jag blir snabbt klar över att det rör sig om ett angrepp på en hund, att det skett i Jangenreviret och att det är en jägare som skjutit i samband med angreppet. Jag vänder och åker till platsen.

Jägaren är samlad men ledsen, hans hund ligger i bilen och behöver komma till veterinär. Hunden blöder, är chockad och skakar som i frossa. Vi måste dock invänta polis innan vi kan göra något mera.

Två poliser anländer och tillsamman går vi till skottplatsen och den skjutna vargen. Den ligger i en liten älv, på så pass grunt vatten att den inte förts bort av strömmen.

Jägaren berättar vad som hänt. Han stod och lyssnade till drevet då drevskallet övergick till skräckvrål. Han förstod att något angripit hans hund. Han sprang mot platsen, skrek allt vad han orkade och kom fram till ett hund- och vargslagsmål som pågick ute i älven.

Trots skrik och skrämskott var vargen oberörd av hans närvaro och då en lucka uppstod mellan djuren sköt han vargen med två hagelskott. Vargen föll omedelbart, hundägaren lockade in hunden och begav sig till bilen.

Jag besiktar hunden, som är illa biten. Vi åker till smådjurskliniken i Torsby där hunden får lugnande medel och röntgas. Det finns bett i låret, under svansroten, högt i rygg/bog på höger sida, i vänster tass och ben samt ett bett rakt genom halsskinnet, stort som en enkrona, strax under struphuvudet. När jag lyfter på skinnfliken ser jag strupen, oskadd.

På grund av underbemanning vid Smådjurskliniken tvingas vi fortsätta till ett djursjukhus i Karlstad. Där sövs hunden och den får fem dränage plus diverse mediciner.

Måndag 3 september

Under vår resa mot djursjukhuset i Karlstad får vi telefonmeddelande om att en hamiltonstövare vargdödats under jakt i Bogen, Gunnarskog. Denna gång är det en skånsk gästjägare som drabbas. Besiktningen genomförs av Gunnar Glöersen.

Måndag 3 september

Samma dag attackeras också en hamiltonstövare i Backa, Likenäs. Hund och förare var från Västra Götaland. Hunden låg ute på drev och skrek plötsligt två gånger.

Hundägaren bedömde att hunden då var cirka 300 meter bort. Efter 20 minuter kom hunden upp på vägen med en varg i sällskap. De småsprang sida vid sida i riktning mot hundägaren.

På 40 meters avstånd gav sig hundägaren tillkänna och vargen vek omedelbart av från vägen.

Då hunden kom fram upptäckte föraren ett bett över tikens länd. Han tvättade rent såret och ringde på tisdagsmorgonen till mig för

att berätta vad som hade hänt. Han undrade om jag vill ta en titt på hunden? Eftersom han var på hemväg, kom han in på kontoret och jag gjorde besiktningen där.

Onsdag 5 september

Två dagar senare dödades ytterligare några får i Nordvärmland, på den gård där de första fåren togs. I samband med angreppet iakttogs vargen.

Torsdag 6 september

Denna dag vargdödas ännu en stövare i samband med jakt. Denna gång i Rudskoga söder om Kristinehamn. Resterna bestod av tarmar och hundhalsband. Detta besiktigas av Urban Mossberg. Spillning, som bedöms vara från varg, fanns på platsen.

Lördag 8 september

En stövare angrips och skadas av varg i Allstakan, Gunnarskog. Hundägaren såg angreppet och lyckades skrämma vargen. Hunden besiktigades av Lasse Larsson och fördes därefter till veterinär.

Måndag 10 september

På måndagen får vi vetskap om att en stövare skadats av varg vid Halgån norr om Ekshärad den 1 september. Ägaren visste inte att han skulle anmäla angreppet, men fick veta detta av en jaktkamrat då han kom hem till Karlskoga.