En ansvarsfull förvaltning av den svenska vargstammen? Eller en rovdjurspolitik där lokalbefolkningens inflytande reducerats till noll, och där de ser sin livskvalitet i det närmaste raserad? Läs om händelserna i Ringvattnet, om när vargen kom till byn.

Av Jan Henricson

I slutet av november förra året dök vad byborna trodde var en hund upp i Ringvattnet, en by med 41 invånare några mil nordväst om Strömsund i Jämtland.
Hunden visade sig några gånger under kvällar och nätter. Men det var något som inte stämde, för när jägarna i byn gjorde efterforskningar bland grannlagen fann de inte någon som blivit av med sin älghund.
- Det blev aldrig någon stor sak. Det händer ju att folk ser lösa hundar som de inte kan placera, säger Roland Svensson, jaktledare och egen företagare i Ringvattnet.
På kvällen den 1 december tog saken en dramatisk vändning. När en av byborna, Janne Bjurström, gick för att se till sina hästar, som vanligt i sällskap med sin isländska fårhund Piltur, hörde han plötsligt hunden skrika bakom stallet.
- Jag vrålade och sprang mot stallet för jag förstod att något hemskt hände. När jag kom runt knuten mötte jag Piltur som släpade sig fram med förlamad bakkropp. Hunden blödde kraftigt och var biten över ryggen.
Trots iltransport till veterinär gick Pilturs liv inte att rädda. Senare samma kväll ringde Janne Bjurström till Roland Svensson och berättade vad som hänt.
- Han sa att vi hade en varg i byn. Jag trodde inte på det. Vi har inte haft varg här på hur länge som helst. Så varför skulle det ha kommit en nu, uppdykande från ingenstans, och som tar en hund mitt i byn? funderar Roland Svensson.

Nosade på dörren

Nästa dag bekräftade länsstyrelsens rovdjursansvarige Magnus Kristoffersson vad Janne Bjurström redan visste, att det var en varg som tagit Piltur.
Prover togs också av spillning och hår för en DNA-analys.
För de boende i Ringvattnet stod det redan då klart vad som måste göras. Den 5 december skrev Jägareförbundets Barbro Ericson, på bybornas önskemål, en ansökan till Naturvårdsverket om skyddsjakt på vargen.
Den 12 december beviljade Naturvårdsverket ansökan, men först skulle vargens ursprung kartläggas. Visade den sig vara en östlig invandrare skulle saken komma i ett annat läge.
Under tiden var vargen kvar i Ringvattnet. Den hade inte dragit vidare för att söka en tik och etablera ett nytt revir. Tvärt om blev det tydligt att vargen gjort Ringvattnet till sitt. Allt fler bybor fick stifta bekantskap med vargen.
Margareta Näström är Ringvattnets enda kvarvarande djurhållare. Hon har getter och fjällkor i en fäbod på skogen. Om vintern är djuren i ladugården hemma i byn.
- När jag skulle gå till djuren en morgon stod vargen och luktade på ladugårdsdörren. Jag gick in i kokhuset och när jag tittade genom fönstret gick vargen fram och nosade där jag gått in.
Margareta väntade tills vargen försvunnit innan hon fortsatte mot ladugården.
- Jag trodde den var borta, men den stod bakom traktorn bara några tiotal meter bort och stirrade på mig. Jag är inte rädd av mig, men jag kan säga att det inte var någon trevlig upplevelse. Nu vet jag inte vad som händer.
Om vargen blir kvar på trakten är det slutet för fäboden. Då försvinner en mer än 100 år gammal tradition.

Kom från öster

Den 23 december kom provsvaret, och det var såsom Ringvattnetborna befarat.
Vargen visade sig komma österifrån, och var genetiskt särskilt värdefull för den svenska vargstammen.
- Sedan började cirkusen, suckar Roland Svensson. Jag vet inte hur många turer det varit runt den här vargen, hur många skrämselförsök som gjorts, hur många forskare, naturbevakare och andra myndighetspersoner som varit i byn de senaste två månaderna, eller hur många spaltmeter det skrivits i tidningarna. Visst har vargen satt Ringvattnet på kartan, men det hade varit trevligare om byn blivit känd för något positivt.
- Förresten, de säger att varg lockar turister. Vid sidan av alla myndighetspersoner har jag inte sett någon vargturist i Ringvattnet.
Inte ens folket i grannbyarna kommer hit för att titta.
Och Janne Bjurström har sin syn på saken helt klar:
- Ingen i byn är oberörd av vad som hänt de senaste månaderna. Och när jag tänker på vad vargen kostar av samhällets resurser blir jag förbannad. När den märktes på trettondagen, som är en röd dag, var tolv tjänstemän från länsstyrelsen på plats här i Ringvattnet. Plus bedövningsskytt, helikopter och pilot.
- Till det kommer allt det andra med naturbevakare och forskare som försökt driva vargen från byn, plus all byråkrati. Om jag säger att den hittills kostat flera hundra tusen, kanske över en miljon, kronor så är det ingen överdrift. Jag menar att det är viktigt att sätta prislappar på den här rovdjursförvaltningen. Folk måste få veta vad det kostar.
Karl-Erik Andersson, som är ute och rastar sin älghund Fait på byvägen, tycker att hela varghistorien har blivit ett jippo.
- Det tar för lång tid att fatta beslut. De som bestämmer borde förstå att vi inte kan ha det så här.
Han tror heller inte att vargen kommit till byn av sig själv.
- Det är osannolikt att den gått så långt utan att ha träffat på någon annan by med löptikar på vägen. Och den uppträder ju så egendomligt. Inte rädd för folk och springer omkring mitt i byn.

Påverkat vardagslivet

Tore Magnusson är prästen i byn, eller i varje fall i Strömsund där han har sin tjänstgöring. Han har flera gånger haft vargen utanför husknuten och har engagerat sig i saken med flera brev till olika myndigheter. Tidigare har han varit reserverad inför rovdjur, men var då mer positiv än vad han är nu.
- Vargen har påverkat livet i byn på ett sätt som en utomstående har svårt att sätta sig in i. Nu tänker vi oss för och ser oss omkring innan vi går ut. Särskilt märkbart är det för oss som har hund. Vår frihet är kraftigt beskuren. Det är som att ha ett slags tvångströja på sig.
Han tänker också på Ringvattnets grannar, samebyn bland vars renar vargen hämtat mat de gånger den gett sig av på utflykter från byn.
- Renskötarna är hårt pressade av rovdjur. Särskilt svår är vargen som inte bara dödar renar utan också skingrar flockarna. Det krävs ett enormt arbete för att samla ihop djuren igen, säger Tore Magnusson.
Byborna som Svensk Jakt talar med är öppet kritiska mot myndigheternas sätt att hantera saken.
- Jag trodde myndigheterna var till för att hjälpa oss. Men det enda vi får höra är att vi inte ska vara rädda. Det är som om de tycker att vi är dumma som inte begriper att vargen inte är farlig, säger Margareta Näström som på ett möte om vargen fick rådet att hägna in sin fäbod.
- Har du hört något så dumt? Hur skulle jag kunna hägna in 800 hektar mark, som dessutom är SCA:s? Vem som helst begriper att det inte går.
- Jag har tappat förtroendet för både myndigheter och experter efter alla turer runt vargen. Det borde inte vara så svårt att inse att situationen är ohållbar. Att vi inte i månad efter månad kan leva med ett stort rovdjur mitt i byn, säger Karl-Gunnar Knutsson som tvingats sätta upp ett elstängsel runt sin hundgård efter att vargen vid flera tillfällen försökt ta sig in till hans hälleforsare.

Beundrar Ringvattnetborna

Bland det som upprör mest är påståenden i media om att det bara är några stycken av Ringvattnets invånare som känner oro och vill ha en snabb lösning på problemet.
- Det har länsstyrelsens representant Magnus Kristoffersson gått ut med. Vi ser det närmast som förtal eftersom det inte alls stämmer. Vi är helt eniga i byn om att vargen på ena eller andra sättet måste bort från Ringvattnet.
Enligt Magnus Kristoffersson har han inte uttalat sig på det viset, utan att saken beror på ett missförstånd.
- Jag har sagt i radio att jag beundrar Ringvattnetborna för att de skiljer på sak och person. Under den tid vi har varit i byn, och det är ganska länge nu, har de varit mycket gästfria och trevliga. Därmed inte sagt att de vill ha kvar vargen. Jag kan inte uttala mig om vad byborna har för synpunkter i det fallet.
Han har också förståelse för att Ringvattnetborna tycker de fått för lite information.
- Det är alltid så att man inte kan informera tillräckligt om en sådan här sak. Men det finns nog en tro att länsstyrelsen vet mer än vad vi informerar om, säger Magnus Kristoffersson, som inte vill uttala någon egen åsikt om vad som ska göras med vargen utan menar att han följer vad länsstyrelsen och ytterst Naturvårdsverket beslutar om.
- Men man kan inte ha det så här hur länge som helst i Ringvattnet. Något måste göras. Det som komplicerar saken är att vargen, vid sidan av hunden som togs, inte ställer till med några faktiska skador. I mycket handlar det om känslor, vilket gör det hela svårare.

Intensiva skrämselförsök

Många och intensiva försök har gjorts för att skrämma vargen. Länsstyrelsens naturbevakare och expertis från Viltskadecentrum i Grimsö har tillbringat veckor i Ringvattnet för att få bort den. Inte heller skrämselförsöken står särskilt högt i kurs bland lokalbefolkningen. Tämligen snart stod det klart att den här vargen inte tänkte låta sig skrämmas iväg.
- För min del var det tidigt uppenbart att han gjort Ringvattnet till sitt revir. När vi spårade vargen i skogen hade han urinerat lågt på rotben och annat. När han kom närmare byn, eller i byn, urinerade han 50-60 centimeter högt. Precis som en hanhund som markerar sitt revir, säger Roland Svensson.
Jens Karlsson är vargforskare från Grimsö och en av de få utomstående som sysslat med vargen som vunnit respekt bland byborna.
- Han var öppen med vad som pågick och informerade oss på ett bra sätt, säger Roland Svensson. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket hade haft mycket att tjäna på att göra något liknande.
Men försöken att skrämma vargen ger Roland Svensson inte mycket för. – Titta här, säger han och klickar på sin dator fram en kartbild över Ringvattnet med omnejd. I och runt byn finns många röda punkter som visar positioner från forskarnas pejling av vargen. Sedan tar Roland lördagen den 23 januari som exempel:
- Fem man från länsstyrelsen och Grimsö jagade vargen med skoter i 14 timmar. De lyckades trycka den över Ströms Vattudal och upp på Dragahöjden, en dryg mil från Ringvattnet. Nästa dag var vargen tillbaka över Vattudalen, på väg mot byn igen.
- Och märk väl att det var ett lyckat försök, säger Roland Svensson. Andra skrämselinsatser som gjorts har haft ännu sämre effekt. Vargen har buktat som en hare och inte haft något intresse av att lämna Ringvattnet.

Kommer att hända igen

Bilden av svårigheterna med att skrämma vargen bekräftas av Grimsöforskaren Jens Karlsson, som ägnat tre veckor i Ringvattnet åt att försöka få bort den.
- Vi har försökt få vargen att förknippa byn med obehag. Tidigare erfarenhet visar att ibland lyckas det, ibland inte. I Ringvattnet verkar det inte lyckas.
Jens Karlsson vill inte säga att vargen uppträder onormalt. Istället talar han om ett icke önskvärt beteende.
- Unga utvandrande vargar gör så här ibland när de inte hittar en hona. Den kommer till ett område där det finns hundar och den ser möjliga partners. Det har hänt förr och det kommer att hända igen.
Liknande ansträngningar som gjorts i Nordamerika visar att det kan vara
mycket svårt att bli av med en sådan här varg. Vargar som flugits iväg upp till 40-50 mil har återvänt.
- Om det inte lyckas ser jag bara två möjliga lösningar, för Ringvattnetborna kan inte ha kvar vargen i byn. Den måste flyttas eller avlivas. Och flytta den tror inte jag är någon bra idé eftersom den här vargen har fått ett så dåligt rykte, säger Jens Karlsson.
- Dessutom, om myndigheterna beslutar att den svenska vargstammen måste friskas upp med blod utifrån är det den enklaste sak att flyga en varg till Sverige från exempelvis Finland. Därför behöver det inte flyttas någon varg just nu.
I början av februari hade myndigheterna ännu inte löst Ringvattnetbornas problem. Försöken att jaga bort vargen hade misslyckats. Det sista försöket innebar att vargen återvände till byn efter att ha drivits iväg flera mil.

Beslut om skyddsjakt

Den 14 februari kom så beslutet som Ringvattnetborna hade väntat på. Nu hade även myndigheterna kommit till insikt om att bybornas problem måste få ett slut, och Naturvårdsverket beslutade om skyddsjakt.
Natten den 17 februari sköts Ringvattnetvargen. Ironiskt nog på samma plats som dramat började, vid stallet där den bet ihjäl fårhunden Piltur. Redan samma natt var länsstyrelsen på plats och tog vargen från byn.
- Det är skönt att det är över. Nu är allt som vanligt i Ringvattnet igen, säger Roland Svensson när vi når honom på telefon.
- På morgonen efter att vargen var skjuten var det lite uppståndelse med journalister i byn. Sedan har det ringt väldigt många människor, både från nära håll och långt ifrån. Alla har varit positiva och glada för vår skull, för att vi sluppit ifrån det här.

------

Snabbfakta Ringvattnet

Sista veckan i november: En, vad byborna tror, stor hund visar sig vid några tillfällen i byn.

1 december: Janne Bjurströms isländska fårhund dödas vid stallet.

2 december: Länsstyrelsens rovdjursansvarige Magnus Kristoffersson konstaterar att det är en varg som uppehåller sig i Ringvattnet. Spillning samlas in för DNA-analys.

5 december: Byborna lämnar in en ansökan till Naturvårdsverket om att vargen ska avlivas.

12 december: Naturvårdsverket beviljar ansökan, men först måste DNA-analysen genomföras.

20 december: Ny ansökan till Naturvårdsverket eftersom det första tillståndet om skyddsjakt löper ut innan analyssvaren kommit.

23 december: Naturvårdsverket avslår ansökan om skyddsjakt. DNA visar att vargen kommer från öster och är särskilt värdefull för den skandinaviska vargstammen.

6 januari: Vargen sövs, undersöks och förses med sändare.Under december och januari får byn täta besök av vargen. Så gott som varje natt uppehåller han sig inne bland husen. Trots länsstyrelsens naturbevakares återkommande och ihärdiga försök att skrämma bort vargen från Ringvattnet återkommer den.

2 februari: Svenska rovdjursföreningen vädjar om att ge vargen ännu en chans. I ett brev till Naturvårdsverket skriver föreningen att man förstår Ringvattnetbornas oro och olust men önskar att vargen får mer tid för att kunna vandra vidare till andra områden.

7 februari: Naturvårdsverket skjuter på beslutet om vad som ska hända med Ringvattnetvargen. Samma dag lämnar länsstyrelsen in en polisanmälan i vilken man hävdar att vargen drivits tillbaka till Ringvattnet. Senare visar det sig att det av allt att döma är tjänstemän från länsstyrelsens rennäringsenhet som hjälpt renägarna att driva bort vargen från deras djur. Länsstyrelsen har alltså polisanmält sig själv.

8 februari: En privatperson polisanmäler ansvariga på länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Grimsö för djurplågeri. Anmälaren anser att de åtgärder som vidtagits för att skrämma vargen från Ringvattnet har varit långt över gränsen för vad som kan vara tillåtet.

14 februari: Naturvårdsverket beviljar ett nytt tillstånd för skyddsjakt på vargen.

17 februari: Vargen skjuts på samma plats där den dödade fårhunden Piltur. Redan samma natt transporteras vargen bort från byn av personal från länsstyrelsen. Vem som höll i geväret är en i Ringvattnet väl förborgad hemlighet.