Myndigheter, forskare och rovdjursföreningar framför ofta åsikten att lokalbefolkningens acceptans för varg ökar med åren. Men är det verkligen så?
Av Olle Olsson (Text & Foto)
För att få svar åkte vi till Rättviks kommun i Dalarna. Här har det funnits varg i över tio år och idag berörs kommunen av minst fyra vargrevir och ett revirmarkerande par.
Bilden människorna i Rättviks kommun ger stämmer inte alls med den som ofta målas upp.
Acceptansen för att leva med varg ökar inte alls med åren. Människorna har kanske vant sig att leva med varg, men de accepterar den inte och vill heller inte ha den.
I alla fall inte så många och så närgångna som idag.
Misstron mot en havererad rovdjurspolitik, länsstyrelsen och Naturvårdsverket är också mycket stor.
Nästan 11 000 personer bor i Rättviks kommun. De största orterna är Rättvik, Vikarbyn, Boda Kyrkby och Furudal. Kommunen omfattar 2 181 kvadratkilometer.
I samband med riksdagsvalet 2006 folkomröstade fyra kommuner i Dalarna om rovdjursfrågan. Frågan löd: Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?
Rättvik var en av kommunerna där innevånarna fick ta ställning till denna fråga. 66,64 procent röstade ja, 25,05 procent röstade nej och 8,31 procent röstade blankt.
Övriga kommuner som arrangerade samma folkomröstning var Mora, Orsa och Älvdalen. I samtliga fall segrade ja-sidan med stor majoritet.
Det sammanlagda resultatet i de fyra dalakommunerna var att 71,6 procent röstade ja, 19,4 procent röstade nej och 9 procent blankt.
Källa: Rättvik kommuns hemsida.
------------------
Så etablerade sig vargarna
Länsstyrelsen i Dalarna har kartlagt vargetableringarna i Dalarna. Förutom de kända revirvargarna passerar naturligtvis ett antal strövargar genom kommunen då och då. Värt att notera är att samtliga vargrevir, förutom det gamla Furudalsreviret, delas mellan Rättvik och andra kommuner.
• 1994–1995: Ensam hona kommer till Furudal.
• 2001: Föryngring konstateras i Furudalsreviret.
• 2002: Föryngring i Furudal. Flocken omskrivs efterföljande vinter som den största vargflocken i Skandinavien med elva vargar i familjegruppen.
• 2003: Föryngring i Furudal. På senvintern 2003–2004 får en tik som gått ensam i sydöstra delen av Rättviks kommun sällskap. Reviret får snart namnet Amungen.
• 2004: Första föryngringen i Amungenreviret. Föryngring i Furudalsreviret.
• I oktober 2004 skjuts tiken i Furudal av en älgjägare. Händelsen inträffar i Orsa kommun. Inga spår av hanen hittas. Valparna, sju stycken, troligen både årsvalpar och en eller flera äldre valpar, går ensamma och blir under vintern allt färre. Valparna jagar rådjur i trakten av Östanvik. Deras beteende utreds och visar sig inte vara anmärkningsvärt oskyggt.
• Vintern 2004–2005 spåras revirmarkerande par i Siljansringen och Voxna. Siljansringen rör sig till stor del i Orsa kommun, men även i Rättviks och Mora kommuner. Voxnareviret ligger huvudsakligen i Ovanåkers kommun, Gävleborgs län.
• 2005: Föryngring konstateras i Amungen, Voxna och Siljansringen. Länsstyrelserna i Dalarna och Gävleborg beslutar att märka föräldraparet i Amungen. Hanen märks men sändaren slutar fungera efter några veckor. Då hanen märks på nytt märks även tiken. En vargtelefon inrättas. Även hanens andra sändare fungerar endast några veckor, medan tikens sändare fungerar till januari 2007.
• Vintern 2005–2006 spåras en tik söder om sjön Ljugaren i södra delen av Rättviks kommun. På senvintern får hon sällskap av en hane. Reviret får namnet Långsjön och paret rör sig även i Leksands och Falu kommuner. DNA-analyser visar senare att båda vargarna är födda i Amungenreviret.
• 2006: Föryngringar sker i Amungen, Siljansringen, Voxna och Långsjön. Långsjövargarna håller mest till i södra delen av reviret (Leksands och Falu kommuner) och hanen, som uppvisar ett ovanligt oskyggt beteende får namnet Bjursåsvargen. Han hittas i april 2007 död, sannolikt drunknad, i Vintersjön utanför Gåsborn i Värmland. Vargen försvann från reviret i november–december och vid nyår har tiken en ny hane, född i Siljansringen. Spår av de båda valparna kunde inte hittas efter nyår.
• Vintern 2006–2007 spåras ett nytt revirmarkerande par norr om de befintliga reviren. Paret spårades endast i Gävleborgs län, men reviret Tenskog kan komma att beröra den allra nordligaste spetsen av Rättviks kommun.
• 2007: Föryngring konstateras i Amungen, Voxna, Långsjön och Siljansringen. Planerad ommärkning av Amungenvargarna kan inte genomföras på grund av dåliga snöförhållanden och tidsbrist för märkningsteamet.
• I juli rivs en ren på en fäbod i Rättviks kommun. Spillning från platsen DNA-analyseras och visar sig komma från en finsk/rysk varg. Den första invandrade varg som konstaterats så långt söderut sedan 1983.
• I oktober skjuts tiken i Långsjöreviret av en älgjägare. Händelsen inträffar i Leksands kommun.
Källa: Länsstyrelsen Dalarna
------------------
"Två vargrevir är lagom"
Vargfrågan är ständigt aktuell och en brännhet fråga för Rättviks kom-munpolitiker.
– Vargen är en av de största lokalpolitiska frågorna, säger kommunalrådet Jonny Jones (c).
– I grund och botten är det dagens rovdjurspolitik som eldar på debatten. Den är inte bra och lokalbefolkningen känner vanmakt när de blir påtvingade något som de vare sig vill ha eller kan påverka, säger Jonny Jones.
Han ser också ett stort problem i att allt fler människor inte längre lever med naturen, utan istället betraktar den på avstånd.
– Idag bestämmer betraktarna över huvudena på de människor som brukar och är en del av naturen. Det medför stora konflikter. Konflikter som en del media, där många av betraktarna finns, i sin tur gör allt för att elda på.
Jonny Jones anser att dagens rovdjurspolitik är för toppstyrd och att acceptansen för politiken är mycket låg bland lokalbefolkningen.
– Jag tycker att kommunerna bör vara med och påverka besluten kring de stora rovdjuren. Kommunerna borde ha länsstyrelsen roll och länsstyrelsen borde i sin tur ta över Naturvårdsverkets roll som beslutande instans.
Jonny Jones menar också att vargfrågan inte på något sätt är enbart en jägarfråga.
En överstor vargstam sätter sina spår hos en stor del av innevånarna i kommunen. Det påverkar naturligtvis lantbrukare och fäbodbrukare och det påverkar i hög grad även de personer som har sitt intresse i naturen.
– Det finns många i den här kommunen som inte längre plockar svamp och bär på grund av rädsla för rovdjur.
Rättviks kommun är känd för att locka turister. Kan då vargturism vara något att dryga ut kommunkassan med?
– Det finns en entreprenör som försökte med vargturism. Jag tror inte att det gav några stora intäkter och vargdelen går på sparlåga numera. Men om vi i framtiden kan sälja jakt på varg kan vi säkert få in en hel del pengar.
Jonny Jones menar att kommunen istället förlorar turistpengar eftersom älgjakten är en stor turistattraktion och därmed stor inkomstkälla. Men i takt med att vargstammen ökar minskar såväl älgstammen som älgjägarna och därmed kommunens intäkter.
Vargen ska finnas, men i begränsad omfattning. Det är Jonny Jones ståndpunkt.
– Två vargrevir i Dalarna är lagom. Antalet vargar ska begränsas genom jakt och rovdjursbördan ska spridas. De revir som funnits längst ska tas bort med jakt på alfaparet eller hela flocken.
Jonny Jones ser få fördelar med att hysa flera vargrevir inom sin hemkommun. Men efter en stunds betänketid kommer han ändå på något.
– Det är ju ännu så länge ganska exotiskt med varg.
Olle Olsson
-----------------
"Människor blir mer förbannande för varje dag"
– Att acceptansen för varg skulle öka med åren är bara ett löjligt påstående som är taget ur luften. Tvärtom, den vargutveckling vi ser är fullständigt ohanterlig och folk blir bara mer förbannade för varje dag, säger Lars-Erik Kalles, kretsordförande i Rättvik.
– Rovdjursfrågan, och då främst vargfrågan, är i princip det enda vi arbetar med. Rovdjurssituationen vi har här överskuggar alla andra frågor som naturligtvis blir lidande, säger Lars-Erik Kalles.
Vargfrågan är naturligtvis ett stående ämne för styrelsen i Rättviks jaktvårdskrets.
Lars-Erik Kalles sitter även som vice ordförande i Jägareförbundet Dalarna och han är själv kritisk till hur förbundet agerat i vargfrågan. Han menar att förbundet inte lyssnat tillräckligt på sina medlemmar och varit för flata i många fall.
För att försöka råda bot på detta skrev Rättviks jaktvårdskrets en motion om att Jägareförbundet ska se över sin rovdjurspolitik.
Motionen klubbades igenom av både Jägareförbundet Dalarna och vid Svenska Jägareförbundets årsstämma i Visby.
En arbetsgrupp för detta har tillsats centralt inom Jägareförbundet och även inom Jägareförbundet Dalarna har det bildats en rovdjursgrupp som ska utvärdera förbundets rovdjursmål inom Dalarna.
Med dagens policy vill Jägareförbundet att högst två föryngringar av varg ska tillåtas i länet. Enligt länsstyrelsen finns idag minst tio föryngringar som berör Dalarna.
– Det måste även till en politisk utredning om vi över huvud taget kan ha varg i Mellansverige i synnerhet och även i landet som helhet. De bestämmande måste väga plus och minus mot varandra och se om vi verkligen ska betala ett så högt pris som vi gör för att vargen ska finnas, säger Lars-Erik Kalles.
Rättvikskretsen har ansökt om skyddsjakt på varg vid flera tillfällen. Men hittills har länsstyrelsen Dalarna och Naturvårdsverket varit kallsinniga.
– Länsstyrelsen Dalarna beter sig skandalöst i många avseenden. Jag känner fäbodbrukare som hittat sina djur dödade av varg. När sedan länsstyrelsen besiktningsmän kommer ut för att inspektera förödelsen bryr de sig mer om hur vargarna mår än de människor som fått sina tamdjur lemlästade, säger Lars-Erik Kalles.
Han anser att myndigheterna tappat kontrollen över vargstammen och kräver nu att bestämmande politiker sätter in två åtgärder för att lätta på den värsta rovdjursbördan:
– De måste ta till skyddsjakt på hela vargrevir och sätta sig ner och ompröva hela rovdjurspolitiken. Mängder av människor har redan fått sin livssituation raserad på grund av överstora rovdjursstammar.
Olle Olsson
-----------------
"Landsbygden kommer att växa igen"
Olle Bäckman från Näset utanför Furudal vet hur det är att leva med varg inpå knuten. För några år sedan dödade en vargflock ett rådjur på hans tomt.
Olle Bäckman från byn Näset strax utanför Furudal är ordförande i Näset-Ärteråsen vilt-vårdsområde. Han vet hur negativt jakten och djurhållningen påverkas av en vargetablering.
Olle Bäckman från Näset utanför Furudal vet hur det är att leva med varg inpå knuten. För några år sedan dödade en vargflock ett rådjur på hans tomt.
"För drygt tio år sedan kom en ensam vargtik till Furudal. Hon fick senare sällskap av en hane och det så kallade Furudalsreviret bildades.
– Vargarna dödade några hundar och var allmänt närgångna. Ganska snart blev det konflikter mellan olika grupper, berättar Olle Bäckman.
Han satt själv som rovdjursansvarig i Rättviks jaktvårdskrets och i Jägareförbundets rovdjursgrupp, men fick snart nog av interna stridigheter och misstänksamhet från såväl länsstyrelse som Naturvårdsverk.
För drygt tre år sedan sköts alfahonan i Furudalsreviret när hon attackerade en älghund. Då skingrades flocken och vargtrycket minskade. Men vetskapen om hur det är att jaga bland vargar och flera närbelägna vargrevir gör att jakten fortsatt går på sparlåga.
I höst kom det till en harjägare men innan dess har inte en enda jägare jagat småvilt på fyra år i området på grund av rädsla för varg. Förr jagade minst 15 stövare och ett antal fågelhundar i området med sina förare.
Även älgjakten har påverkats negativt. Dels genom en vikande älgstam men kanske mest på grund av att jaktlaget inte längre vågar använda några löshundar.
Olle Bäckman menar att acceptansen för varg inte har ökat i Furudalsområdet. Den är fortsatt mycket låg. Skillnaden nu jämfört med när vargarna kom en gång i tiden är att det inte längre pratas lika mycket varg.
– Det är ju ändå ingen som bryr sig om vad vi har att säga.
Trots de stora inskränkningar som gjorts i jakten tycker ändå Olle Bäckman att det mest negativa med vargarnas etablering är att djurhållningen i det närmaste omöjliggörs.
– Det finns snart ingen som vågar ha tamdjur lösa här. Fäbodbruket är på väg att försvinna helt och landsbygden växer igen, och det fort. Det finns kanske 100 fjällkor och rödkullor i världen idag och de är i högsta grad utrotningshotade. Varg finns det däremot nästan överallt i världen.
Olle Bäckman har flera förslag på hur vargfrågan ska hanteras:
– Om vi absolut ska ha varg i Sverige tycker jag att de ska finnas inom ett stort reservat. Kommer de utanför reservatet ska de skjutas bort.
– Vi skulle också kunna införa fri vargjakt, vi kommer att ha varg i alla fall här i landet.
Om dagens rovdjurspolitik får fortsätta ger han en nattsvart bild över jaktens fortlevnad.
– Det blir då absolut kört att jaga med löshund. Jägarkåren kommer att tunnas ur och vi får svårt att hålla ställningarna. Jakten kommer då att hotas från de krafter som vill få bort den, säger en bekymrad Olle Bäckman.
Olle Olsson
-----------------------
Vad håller vi på med?
Paret Lena och Niklas Bergström med gråhunden Storejens Pecka och plottstövaren Quattro bor och jagar i byn Dalstuga. Sedan fyra år tillbaka delar de markerna med vargar från Amungenreviret.
– Människor svälter ihjäl i världen och vi gör ett stort problem om en så banal sak som varg. Snacka om ett I-landsproblem, utbrister Niklas Bergström och får medhåll av sin hustru Lena.
Paret Lena och Niklas Bergström med gråhunden Storejens Pecka och plottstövaren Quattro bor och jagar i byn Dalstuga. Sedan fyra år tillbaka delar de markerna med vargar från Amungenreviret.
– Jag önskar att de styrande vaknar upp och inser vad de håller på med, säger Lena Bergström.
Makarna Bergström är passionerade jägare. De bor och jagar i byn Dalstuga och de har sedan cirka fyra år det så kallade Amungenreviret runt knuten. De har själva tre gråhundar och en jämthund samt en plottstövare. Främst jagar de älg, men även björnjakten står högt i kurs.
Makarnas jagar fortfarande en hel del, men jakten är inte densamma som förr, innan vargarna kom.
– Jag är hela tiden rädd för att det ska hända hundarna något. Förr var jag förväntansfull när hunden var borta längre än normalt, eftersom det ofta kunde bli upptag då. Om hunden försvinner numera är jag istället rädd att det ska hända något och försöker få igen den, säger Lena Bergström.
Amungenvargarna har ändå genom åren visat liten benägenhet att döda hundar. En älghund dräptes den förra vintern och det var den första – och hittills enda – hunden som dödats av vargar i det här området.
– På så sätt bor vi inom ett "bra" revir. Men man vet inte, det kan bli hundattacker i höst och då ställs allting på ända. Vi kan jaga hela livet utan att få hundarna tagna, men det kan också ske nu i eftermiddag. Vi lever i en falsk trygghet, säger Niklas Bergström.
Paret Bergström har varit i närkontakt med varg flera gånger och de har sett vargar vid flera tillfällen. En gång passerade också en varg deras hus i Dalstuga, den gick elva meter från huset visade spåren i snön.
– De har ingenting att göra här inne i byarna. Det finns nog ingen som vill ha vargarna här omkring och folk blir både rädda och irriterade när de dessutom springer mellan husen, en varg ska vara skygg, säger Lena Bergström.
Påståendet om att acceptansen för varg ökar med åren ger makarna Bergström inte mycket för.
– Nej, absolut inte. Vi har vant oss att ha vargarna omkring oss, men vi tycker inte att det är bra och jag känner ingen som accepterar att vi ska ha det så här, säger Niklas Bergström.
– Vad ska vi göra här på landsbygden om vi inte kan jaga och vara i naturen? Männskor kommer att flytta härifrån om det här fortsätter och vem ska då hålla exempelvis lantaffärer och andra servicearbeten igång när turisterna kommer på sommaren, frågar sig Lena Bergström, som själv är född i Stockholm.
Båda är helt på det klara med att de ska fortsätta jaga med löshund. Men det är många som lägger av. Främst slutar människor med jakten när de står inför frågan om de ska skaffa någon ny jakthund eller inte. Allt fler hoppar av älgjakten och småviltjägarna är lätträknade kring Dalstuga. På de omkringliggande 20 000 hektaren finns fem småvilthundar för tillfället.
Samtalet avbryts plötsligt när Niklas mobiltelefon ringer. Efter ett kort samtal kommer han och refererar.
– Det var en jägare från ett grannlag som ringde. En okänd person berättade för dem att det var två vargar på väg in mot vårt område. Det var bra gjort av den här personen, men han bad samtidigt jägarna att inte ropa ut budskapet på jaktradion. Han trodde tydligen att det finns jägare som lyssnar av radiotrafiken och sedan ger sig ut på vargjakt, säger Niklas som inte vet om han ska skratta eller gråta åt eländet.
Den rovdjurspolitik som råder idag ger Bergströms inte mycket för.
– Människorna som bor i vargområden kan inte påverka politiken och de har heller inte fått vara med och utforma den. Massor finns att göra och skulle ha gjorts för länge sedan.
De menar att skyddsjakt på närgångna problemindivider måste till i rödaste rappet och att det kanske kan öka acceptansen för varg på sikt. Men Niklas vill helst gå ett steg längre.
– Jag tycker att vi ska ha fri jakt på varg. Det kommer att finnas varg i alla fall och de vargar som då finns kommer att vara skygga för människor. En varg ska veta att människan är farlig och den ska fly så fort den känner vittring av människor eller hör en bildörr slå igen.
– Sådana vargar vill vi ha, om vi nu ska ha varg här i landet, avslutar Niklas Bergström.
Olle Olsson