I flera rapporter från vargforskningsprojektet Skandulv har siffror på illegal jakt på varg presenterats. Dessa siffror har kritiserats från olika håll eftersom siffrorna har ansetts orimligt höga. Kritiken har fått näring av det faktum att ingen dokumentation av de metoder som ligger bakom beräkningar publicerats. Nu har dock en utförlig rapport sammanställts om hur dödligheten hos varg beräknas.
Av Olof Liberg, Håkan Sand, Hans Chr. Pedersen & Petter Wabakken
Beräkningarna av dödlighet och illegal jakt på varg bygger på studier av överlevnaden hos radiosändarförsedda vargar. Varje år radiomärks 5–15 nya vargar. Under perioden december 1998 till mars 2006 har totalt 76 olika vargar försetts med radiosändare. Dessa 76 vargar betraktar vi som ett representativt urval av alla vargar, det vill säga vi antar att de är typiska för hela stammen.
Beräkningen av dödlighet går i princip till så att antalet registrerade dödsfall bland radiomärkta vargar ett visst år sätts i relation till hur många radiomärkta vargar det totalt fanns det året.
Om det till exempel finns 20 radiomärkta djur och två dödas lagligt, tre olagligt och en i trafiken så blir den totala dödligheten det året 30 procent, uppdelat på 10 procent laglig jakt, 15 procent olaglig jakt och 5 procent trafikdödlighet.
I själva verket är beräkningarna lite mer komplicerade eftersom vi tar hänsyn till hur många vargar som går med fungerande sändare exakt vid varje dödstillfälle, men principen är den nämnda.
När sändaren tystnar
Det största problemet är radiosändare som tystnar utan att vi vet varför. Men alla fall där radiokontakt med en varg förloras beror givetvis inte på illegal jakt.
Dessa förlorade kontakter har därför delats in i tre kategorier: "tyst sändare", "sannolikt illegalt dödad" samt "okänt öde".
Om vargen observeras med sin sändare efter det att kontakten förlorats, eller om man genom spårningar och/eller DNA-analys kan konstatera eller bedömer som mycket sannolikt att den levt efter det sändare tystnat, så bedöms den helt enkelt som "tyst sändare".
Likaså om sändaren vid tillfället hade gammalt batteri eller bedömdes som opålitlig. Detta gäller även fall när vargen dött senare, det vill säga efter det sändaren tystnat, vilket till exempel hände med den så kallade Årjängstiken vars sändare tystnade 28 mars 2003, medan hon själv hittades drunknad i maj 2006.
Sannolikt illegalt dödad
För att en varg ska bedömas som "sannolikt illegalt dödad" ska följande tre kriterier vara uppfyllda:
1. Plötsligt tappad kontakt med revirmarkerande varg, där sändaren bedöms vara i god kondition och förväntas fungera.
2. Man får ingen kontakt med vargens sändare vid minst två olika flygpejlings-försök genomförda över ett större område än vargens tidigare kända hemområde.
3. Det kan säkert fastställas vid påföljande snöspårning och/eller genom DNA-analyser, att den aktuella vargen saknas i sitt normala hemområde.
Som synes är det endast revirmarkerande vargar som kan bedömas enligt dessa kriterier.
Yngre vargar som inte är stationära och som inte visar sin närvaro genom revirmarkeringar kan ha lämnat området de befann sig i när sändaren tystnade och är därför mycket svårare för oss att avgöra om de fanns i livet eller ej när sändaren tystnande.
Vi har dock ett fjärde kriterium för "sannolikt illegalt dödad varg" som även kan gälla för sådana vargar, som vi kallar "särskilda omständigheter" och som inte går att specificera i förväg. Detta har använts endast ett par gånger.
Ett exempel är en utvandrande ungvarg som påsköts i Norge men endast skadades (blod i spåren). Den pejlades sedan intensivt varje dag, men kontakten tappades abrupt en dryg vecka senare, och vargen återfanns aldrig mer trots fortsatta markpejlingar och upprepade flygpejlingar över ett större område.
Förlorad kontakt med sändarvargar som inte uppfyller några av kriterierna ovan bedöms som "okänt öde", och har alltså inte räknats in bland de döda.
Under perioden 1999–2006 har vi totalt haft 35 fall av avbruten radiokontakt. I 13 fall bedömdes de som "tyst sändare", 7 bedömdes som "okänt öde", och endast 15, det vill säga mindre än hälften bedömdes som "sannolikt illegalt dödade".
Olika dödsorsaker
I stapeldiagrammet visas olika dödsorsakers genomsnittliga omfattning per år, uttryckt i procent av hela stammen. Som synes är det så kallade konfidensintervallet, vilket är ett statistiskt mått på osäkerheten i skattningen, ganska stor.
För den totala dödligheten ligger medelvärdet på ungefär 31 procent, men konfidensintervallet är på plus/minus åtta procent, vilket innebär att med 95 procents sannolikhet ligger det verkliga värdet någonstans mellan 23 och 39 procent.
Illegal jakt, säker illegal jakt och sannolik illegal jakt sammanslagen, utgör ungefär hälften av all dödlighet, medan den andra hälften delas mellan naturliga dödsfall, trafik och laglig jakt.
Om man applicerar den sammanlagda dödligheten på grund av illegal verksamhet, det vill säga 16,2 procent, samt dess konfidensintervall på plus/minus 6,7 procent, till de årliga beräkningarna av stammens storlek för åren 1999– 2006 visar det sig att det totalt skulle ha dödats 136 plus/minus 56 vargar illegalt under denna period.
Det är denna siffra som för många förefaller osannolik, särskilt som huvuddelen av de vargar vi bedömt illegalt dödade aldrig har återfunnits.
En alternativ metod
Eftersom ungefär hälften av den totala dödligheten hos varg enligt "radiosändarmetoden" består av illegalt dödande, skulle en oberoende metod för beräkning av den totala dödligheten vara ett indirekt test av vårt mått på den illegala jakten. Om vi kraftigt överskattat det illegala dödandet borde ju även den totala dödligheten vara överskattad.
Genom att utnyttja de årliga inventeringssiffrorna och data på hur många nya valpar som rekryteras till stammen varje år, har vi gjort en sådan oberoende beräkning av den totala årliga dödligheten, vilken gav 31,4 procent.
Detta stämmer nästan exakt med "radiosändarmetodens" 30,7 procent, vilket innebär att om vi överskattat den illegala jaktens omfattning måste det finnas någon annan stor dödsorsak som ersätter denna. Denna okända dödsorsak skulle dessutom medföra att radiosändaren tystnar i samband med dödsfallet. Vi har inte lyckats identifiera någon sådan annan dödsorsak.
Vi har även gjort så kallade simuleringar av stammens utveckling mellan 1999 och 2006, där vi dels räknat med fallen av "sannolik illegal jakt", dels utan dessa fall. Det visar sig att den simulering som tar med dessa fall stämmer bäst med den verkliga utvecklingen av stammen (se diagrammet).
Det skulle alltså vara svårt att förklara den tillväxt i stammen som vi haft enligt de årliga inventeringarna, om vi inte tar hänsyn till den beräknade omfattningen av den illegala jakten.
Andra uppgifter styrker också omfattningen av illegal jakt som till exempel fynden av gamla skottskador hos obducerade vargar.
Gamla skottskador
Alla döda vargar som kommer in till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala röntgas för att till exempel avslöja kulsplitter och hagel.
Av 87 undersökta vargkroppar visade sig tio stycken (11,5 procent) ha gamla avläkta skottskador, det vill säga de hade blivit skadskjutna tidigare i livet men överlevt.
Under perioden 1999–2006 har vi beräknat att det levt cirka 400 vargar i Skandinavien. Om 11,5 procent av dessa någon gång under sitt liv blivit skadskjutna blir det ungefär 45 vargar.
Om man förutom dessa 45 skadskjutningar antar att det bör ha förekommit ett antal bommar och lätta skador som ej ger spår, förefaller 136 fall där man verkligen lyckats få död på vargen under samma period långt ifrån orimlig.
Dödligheten över tiden
Det kan även noteras att ingen av bedömningarna "sannolikt illegal jakt" i efterhand har visat sig vara fel. Däremot har klassificeringen "sannolikt illegal jakt" senare kunna bekräftas i ett fall, och i ett annat fall där vi gjort bedömningen "okänt öde" visade det sig i efterhand att detta verkligen var illegal jakt.
Vi har även ytterligare fem fall där vi bedömt den förlorade kontakten antingen som "tyst sändare" eller "okänt öde" och som i efterhand visat sig vara "tyst sändare".
Alltså, av de hittills sju bedömningar där vi har fått "facit" i efterhand var sex korrekta, och i ett fall hade vi varit för försiktiga.
Varken den totala dödligheten eller den illegala jakten visar någon statistiskt säkerställd förändring under studieperioden 1999–2006.
Den illegala jakten visar en tendens till minskning efter 2003, när de enkla VHF-sändarna byttes till GPS-sändare. Eftersom VHF-sändarna kunde pejlas av utomstående, skulle en eventuell minskning kunna bero på att man utnyttjade sändarna före 2003 för att komma åt vargarna, vilket skulle gett en överskattning av den illegala jakten.
Vi tror dock inte detta, eftersom vår oberoende metod (inventering och rekrytering) visar att den totala dödligheten inte minskat.
Typiska siffror
Att vi fått en tendens till minskad illegal jakt bland de radiomärkta vargarna kan möjligen bero på att GPS-sändarna inte är lika tillförlitliga som den äldre typen av VHF-sändare, vilket gör att det blivit svårare att skilja på vad som verkligen är tyst sändare och illegal jakt.
Med tanke på hur svårt det är få fram fakta om en så dold verksamhet som illegal jakt tror vi inte man kan få säkrare data än de som presenterats här.
För övrigt är den omfattning av den illegala jakten som vi funnit hos skandinaviska vargar typisk för de flesta bestånd av stora rovdjur som studerats runt om i världen, oavsett om det gäller grizzlybjörn i Nordamerika, varg i Sydeuropa, lejon och hyena i Östafrika eller tiger i Nepal.
--------
Läs hela rapporten
Den fullständiga rapporten om dödlighet och illegal jakt hos varg kan beställas från Viltskadecenter, 730 91 Riddarhyttan, viltskadecenter@ekol.slu.se eller laddas ner som pdf-fil från: www.viltskadecenter.se alternativt från www. skandulv.nina.no.