Alla är numera överens. Eftersök på älg, björn och vildsvin kräver både en spårhund och en ställande hund. Man spårar tills hunden får kontakt, släpper den ställande hunden och resten är en bagatell… Eller är det inte alltid så enkelt? För alltför många eftersök misslyckas, trots att de följer skolboken till punkt och pricka. Varför?

Av Torkel Norling

Ett vanligt scenario när vildsvinseftersöket misslyckas är att man inte hittar något på skottplatsen, spårar utan att få kontakt, släpper den ställande hunden som är borta en stund innan den återvänder och eftersöket avbryts eftersom vildsvinet bedöms vara oskadat. Jägarna återgår till den avbrutna jakten, eller sömnen. Men kan man sova gott?
Den som friskförklarar ett vildsvin inom 500 meters spårning, eller för att det inte påträffas i sårlega, riskerar att begå fatala misstag, det är de flesta ense om. Problemet som skolboken kanske missat är att avståndet till vildsvinet ibland ökar under spårningen, inte tvärt om.
För att få kontakt med det skadade vildsvinet behövs då en hund som lös kan ta sig an spåret och självmant och med stor ihärdighet finna och gå ikapp djuret, trots att det är på benen och flera kilometer bort. Och detta är de vanligaste ställande hundarna, spetshundarna, ofta ganska usla på.

Lösningen på ovanstående problem är att även spårträna den ställande hunden. Vi måste lära hunden att det lönar sig att vara envis i spåret, inte bara under ståndarbetet, och att inte lämna spåret när färskare vittring dyker upp.
Tyvärr – för eftersöken – gynnar vildsvinjaktens ofta små såtar hundar som inte är envisa, som varken tar upp eller står och skäller på grannmarken.

Som en rävstövare
Vissa hundar är av naturen kompromisslöst envisa i spår, framför allt efter ett skadat djur. En av mina laikor är sådan. Med honom behöver jag sällan spåra alls, han reder ut skottplatsen själv, finner rätt spår och håller sig till detta tills han funnit djuret, likt en rävstövare på nattslag.
Men andra tröttnar snabbt och byter till färskare spår eller till andra djur som dyker upp på vägen, så i regel måste man träna detta.
Just nu övar jag en ung plotthund för uppgiften. Han ska utöver rovdjur enbart jaga skadat vilt. Tanken är att han iförd gps ska kunna följa spåret lös från olycksplatsen. När han får kontakt släpper jag på spetsen som förhoppningsvis har egenskapen att vara bättre ställande.
Självklart kan spårspecialisten vara den hund man släpper och som letar upp djuret, innan man släpper på den ställande hunden. Eller att spåraren gör hela jobbet.
Ett problem är dock att många upplever det lättare att få till en bra spårhund om den aldrig släpps. Ett annat problem är urvalet. Bland spetsarna ger älg- och vildsvinsprovet ett bra mått på hundens förmåga att ställa, och dessa raser kan även starta på spårprov. Men i dagsläget finns inget prov som testar spårhundarnas förmåga att ställa vilt.
Många eftersöksekipage innehåller hundar som är duktiga – definierat som att det skjuts många friska vildsvin för dem.
Dessa hundar har ofta ett aktivt arbetssätt framför vildsvinet, vilket gör det lättare att komma till skott. De lyckas med många eftersök. Problemet är att ett och annat vildsvin drar mot horisonten, oavsett hur bra ståndhunden arbetar!

Går kilometervis
Vildsvinet kan ha påskjutits långt från hemmamarken och pinnar hemåt direkt efter skottet, eller så lockas det av en fjärran stor och trygg vass, ett majsfält eller en salixodling. Kanske handlar det om en förflyttning på flera kilometer, eller mer.
I dessa fall måste hunden kunna skifta från ett aktivt arbetssätt till att mer passivt förfölja. Hunden får inte bränna krutet och bryta. Däremot, när föraren är nära, får hunden gärna gå på desto hårdare så att det blir lättare att smyga.
En bra hund kan läsa motståndet och själv avgöra vad som lönar sig bäst. Ett trebent vildsvin kan till exempel fås att stanna ganska tidigt, men då bör hunden ligga på hårt. Här kan en avvaktande hund vara på gränsen till oetiskt, då eftersöket drar iväg i tid och avstånd.

Höj kraven på hundarna
Vi ställer ibland för låga krav på eftersökshundarna; det är en myt att bara för att en hund är skarp är den ett eftersöksämne. Vi behöver både envisheten och intensiteten.
Om din hund är väldigt gåpåig och intensiv i ståndarbetet kan det vara bra att – när hunden börjar tröttna och du inte kommit till skott – komplettera med en avsevärt försiktigare hund som håller längre avstånd, men som å andra sidan aldrig släpper ett vilt.
Man kan tänka sig en bra wachtel i steg ett och en typisk gråhund i steg två. Det är ofta en sällsamt usel kombination under jakt, på grund av de krockande jaktsätten, men som kan vara avgörande vid eftersök.
Jag föredrar färre hundar, helst enbart en, på ståndskallet och på alla vilt. Men bara om den har förmågan att växla arbetssätt mellan nära, intensivt och mer passivt, uthålligt.
Som ofta finns lösningen i ökat samarbete. Att spetsägarna lär sig av spårspecialisterna och tvärt om, att man samtränar och att de med olika hundtyper arbetar tillsammans. Det är inte etiskt försvarbart att ekipaget är uppbyggt så att man redan på förhand vet att bara vissa typer av eftersök klaras upp.
Vildsvinet skiljer sig från våra övriga vilt genom sin oförutsägbarhet. Vi vet inte på förhand hur ett eftersök kommer att utvecklas, och det måste vi ha beredskap för.

--------------

Träna hunden att spåra lös
Komplettera den traditionella spårträningen med att träna hunden att spåra lös. Låt hunden spåra delar av konstspåret i lina, sedan släpper du den.
Till en början nära spårslutet, men gradvis på längre avstånd. Lägg in spårslutet på gps:en så ser du hur hunden klarar sig. Hunden ska inte förvänta sig att alltid bli släppt, så varva med att låta hunden spåra hela vägen i lina.