Upplägget är i klass med en hemvärnsövning. Klockan halv nio ska över hundra skyttar ha intagit sina pass och minst 15 hundförare stå redo att inta såtarna. Det handlar om samordnad vildsvinsjakt på 12 000 hektar!

Av Gunnar Nilsson (Text & Foto)

 
Projektledare Christa Dörring önskas lycka till på passet av jaktledare Thomas Sollenius och Vildsvinsklubbens ordförande Karl Karlson.
 
Aldrig tidigare torde fokuseringen på att jaga vildsvin ha varit så storskalig som denna lördag i 20-taggarens älgskötselområde öster om Falkenberg.
Tolv av sexton jaktlag i området hade mönstrat på. För de övriga fyra var det inte mödan värt, eftersom den sydvästra delen av skötselområdet enbart har sporadiska vildsvinsbesök.
Jakten var pålyst av projektet Halländskt vildsvin i förvaltning och utveckling, ett projekt som drivs inom älgskötselområdets geografiska gränser genom den vildsvinsklubb som bildats som en ekonomisk förening.

Samla kunskap
Ett syfte med projektet är att samla så mycket erfarenhet och kunskap som möjligt om hur man bäst förvaltar vildsvinsstammen, därför ska olika jaktformer prövas.
Ett referensområde i projektet är Stjernarp utanför Halmstad där vildsvinen har funnits längre tid. Även här jagas det denna dag på 1 250 hektar.
– Så dagens jakt går inte enbart ut på att ha trevligt och jaga tillsammans. Inte heller att skjuta ett visst antal vildsvin. Viktigast är de slutsatser vi kan dra, berättar Christa Dörring, ledare för projektets förvaltningsdel.
Denna novembermorgon har säsongens första köldknäpp pudrat landskapet med frost. Luften är klar och det nyper i kinderna. De första solstrålarna ska just till att tränga igenom den av stormen Gudrun utglesade granskogen vid jaktstugan hos Hults jaktlag.
Alla jägare får inte plats inomhus, för även grannlaget Brehult–Sletås har för dagen förlagt sin samling hit.
Det märks att stämningen är speciell, en blandning av förväntan och farhågor. Kommer det att smälla massor i bygden, eller blir det ett antiklimax av hela tillställningen?
Eftersom jaktformen prövas för första gången är det planerat att bara jaga fram till lunch. Man antar, med bland annat observationskvällar som grund, att det finns ungefär 130 vildsvin i området.
– Vi har vid två tillfällen under året, i maj och i september, genomfört vildsvinsobs vid åtlar och foderplatser. Vid första tillfället sågs ett 70-tal vildsvin, andra gången något färre, säger Karl Karlson som är ordförande i Vildsvinsklubben.

Från alla håll
Det är således Karl som basar för projektets ekonomi, i egenskap av jaktlagens överhuvud i skötselområdet.
Därför är det naturligt att just han hälsar alla välkomna till jakten, även om det bara är en fjärdedel av dagens hela styrka som samlats i Hult.
Dagens strategi presenteras dock av jaktledaren Thomas Sollenius. Tre såtar ska bemannas av de två jaktlagen. Eftersom det jagas på intilliggande marker kan det komma vildsvin från vilket håll som helst.
Det får skjutas ungar med rödbrun päls och galt, därutöver är räv och grävling tillåtet. Alla observationer av vildsvin ska noggrant redovisas.
Jag ska sitta tillsammans med Karl Karlson, strategiskt mitt i området.

Trycker hårdast
Karl har stor erfarenhet av vildsvinsjakt i Polen och har där fällt åtminstone 20 djur. Han berättar om klappjaktsdreven, där rävarna brukar komma först, sedan rådjuren och hjortarna, och sist vildsvinen.
– Vildsvinen trycker hårdast, ofta kommer de precis före drevkedjan.
Det förvånar när han tillägger:
– Men jag har ännu inte sett ett frilevande vildsvin i Sverige!
Det hörs drev i olika väderstreck, men inget av dem närmar sig vår plats.
– Det finns 30 foderautomater, en per 400 hektar, som projektet bekostar och förser med sammanlagt 750 kilo foder vardera per år. Men de sista har kommit på plats först i höst på grund av stormen i vintras, berättar Karl.
Trots att projektet bara pågått i ett års tid tycker han det redan kan utläsas en tendens att vildsvinen låter sig styras bort från känsliga jordbruksområden tack vare automaterna.
Vi hinner precis konstatera att ännu har inget skott fallit när det ljuder som svar på tal. En årsunge är skjuten och allt har gått bra. Ted Andersson i Brehult–Sletås lag har fått den äran att bli dagens förste skytt.
Strax därpå kommer ett skott till, och ännu ett, från två nya håll. Det är jaktlaget i Knobesholm någon kilometer bort som skjutit på två mindre vildsvin, enligt uppgift.
Nu ligger dock inte djuren på plats, och det blir aktuellt med eftersök.
Väl medvetna om att denna situation kan inträffa har man i projektet så kallade akutteam tillgängliga om berört jaktlag så önskar. Akutteamet består sammanlagt av åtta jägare vars hundar inte har deltagit i dagens jakt, utan är pigga och utvilade.

Solklar träff
I det ena fallet hittas varken blod eller något annat på skottplatsen, och efter en och en halv kilometers spårning avbryts eftersöket.
I det andra fallet är träffen solklar. Mycket blod ger gott hopp om lyckat eftersök, och här inleder jaktlaget spårningen själva genom Johan Pettersson och Sako, en korsning mellan karelsk björnhund och wachtel.
Samtidigt bestämmer Thomas Sollenius att jakten ska avbrytas. Man har jagat förutbestämd tid och dessutom är många frusna.
Förra året sköts 23 vildsvin i älgskötselområdet. Detta år blir det  kanske det dubbla. Ett riktmärke som vildsvinsklubben har är att det om sex år ska finnas 400 vildsvin och en årlig avskjutning på hälften därav.

Valde en fläckig
Åter vid jaktstugan får Ted redogöra för när vildsvinen kom och hur de gick i pass på 15 meters håll.
– Jag valde en fläckig, förklarar Ted.
I projektet ingår att utröna släktskap mellan individer och eventuella inslag av tamsvin. Christa Dörring visar hur provtagningen för trikiner, DNA-analys och svinpest går till.
– Finns det tamsvinsinslag vill vi få bort det. Men det är inte helt lätt. Eftersom inte alla kultingar behöver vara fläckiga, måste man lämna en fläckig kulting till sist så att familjen känns igen, berättar hon.
En av dagens hundförare, Lars Larsson, ser på sin pejl att hans laika Zarya har ståndskall.
– Hon vallar runt med ett vuxet vildsvin, troligen en sugga. Jag såg en skymt av dem tidigare i en tätning. Men hon brukar släppa efter några timmar, säger han lite förbryllad.
Nästan alla jägare far nu till bygdegården i Abild för lunch och jägarsnack. Lars ska hämta sin hund från ståndskallet och jag följer med.
Samtidigt får vi höra att eftersöket på det blodiga spåret inte har lyckats. Blodet har upphört, och Sako har dessutom blivit distraherad av en annan hund och återvänt till husse.

Suggan är påskjuten
Läget är villrådigt. Har djuren delat på sig så att det påskjutna vildsvinet gått åt ett håll medan Zarya valt att fortsätta ståndarbetet med suggan?
Vi pejlar oss allt närmare ståndskallet. När vi är inom gångavstånd är klockan tre på eftermiddagen, och det finns ännu ett olöst problem med det blodiga spåret vid Knobesholm.
Det är då som situationen spetsar till sig. En blodfläck på marken blir avgörande ledtråd.
– Nu börjar jag fatta galoppen, muttrar Lars. Det är suggan som är påskjuten, och det är därför som Zarya inte ger sig!
Raskt påkallar Lars förhållsskyttar och ytterligare någon som kan gå med på ståndskallet. Nils-Erik Andersson och hans gråhund Ludde erbjuder sina tjänster och med två hundar nyps ståndet fast i en tätning.

Inga kultingar
Lars och Nils-Erik kan komma riktigt nära och skärma av flyktvägen åt de flesta håll. Lars hojtar till Nils-Erik att närma sig ytterligare, och det är vad som behövs för att Lars ska få den förlösande chansen på blott fem meters håll. Det är nu rejäl skymning, men träffen sitter perfekt. Lars knyter näven och gör en knyck med armen. Lättnaden är påtaglig.
Det är ingen tvekan om att det är rätt vildsvin som skjutits. En djup rispa i underkant på buken är beviset.
Och Zarya hyllas som hjälte. Sju timmars oavbrutet skallande banade väg för ett lyckligt slut. Ja, till och med dubbelt lyckligt, eftersom suggan inte hade kultingar. Att suggan inte varit störst i gruppen som passerade skytten var tillräcklig orsak till att skapa förväxlingen med ett ungt vildsvin.

Samlar rapporter
I bygdegården sitter Christa Dörring och samlar in rapporter från de olika jaktlagen. Liksom vid en valvaka blir bilden alltmer komplett.
– Det har skjutits tre vildsvin och iakttagits 46. Och i Stjernarp har fällts två och iakttagits 36, berättar hon.
Förutom de två vildsvinen i Brehult–Sletås respektive Knobesholm, har laget i Tornared–Störsjö skjutit ett. Men, hör och häpna, det åkte kana nerför en slänt vid Suseån efter skottet, och trots ihärdigt letande med hundar och båtshakar hittades det aldrig i det strömmande vattnet.
En lång och strapatsrik vildsvinsjakt är till ända, men egentligen är det nu som syftet med dagen ska komma fram: att tillsammans dra så mycket lärdom som möjligt av jakten.

- - - - -

Vildsvinen bäddar för samarbete
– Samarbetet jaktlagen emellan upplevdes mycket positivt. Vildsvinsjakten blir gräns-överbryggande. Den spontana slutsatsen kan Christa Dörring förmedla från det uppföljningsmöte som Vildsvinsklubben genomförde efter jakten.

Av Gunnar Nilsson

Tre skjutna vildsvin var färre än förväntat, men i den mån det var en besvikelse så var intrycken av hur nya band knutits så mycket mer positiva.
– Vi kommer sannolikt att ha en jakt av det här slaget varje år, säger Christa Dörring.
Det som värmer hennes hjärta mest är jaktlagens vilja att öka den gemensamma kunskapen om vildsvinen och det stora engagemanget för att skapa en bra stam med en sund förvaltning.
– Redan när vildsvinen började etablera sig här för några år sedan fanns det en enighet bland bygdens jägare att inte göra samma misstag som förekommit på andra håll.
– Om var och en sätter sig på sin egen plätt och skjuter fel djur, så vet man ju väl vid det här laget att det blir både en dålig stam och ökad risk för skador på jordbruksodlingar, förklarar Christa Dörring.
Ambitionen hos jaktlagen i 20-taggarens älgskötselområde att starta ett utvecklingsprojekt sammanföll med en insikt hos bland annat länsstyrelsen om att vildsvinens utbredning i länet borde analyseras och följas.
Det ömsesidiga intresset mynnade ut i projektet Halländskt vildsvin i förvaltning och utveckling.

Hoppas på förlängning
Länsstyrelsen bidrar med 1,8 miljoner kronor i så kallade landsbygdsutvecklingspengar med stöd av EU. Därtill medverkar LRF, Region Halland, Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund. Sammantaget har 2,3 miljoner kronor dragits in till projektet som började förra året och ska redovisas nästa vår.
– Vi hoppas förstås på en förlängning av projektet, vilket behövs för att få en färdig grund att stå på den
dag Vildsvinsklubben själv ska ha hand om förvaltningen, säger Christa Dörring.
Då finns också möjlighet att knyta fler områden till Vildsvinsklubben än 20-taggarens älgskötselområde och Stjernarp.

Anpassad databas
När det gäller den biologiska utvärderingen har Vildsvinsklubben anlitat Jonas Lemel på Svensk Naturförvaltning. I en anpassad databas dokumenteras stammens utveckling, skador, avskjutning, observationer med mera.
– Med den framsynta samarbetsvilja som råder har Vildsvinsklubben alla förutsättningar att skapa något riktigt bra av projektet, berömmer Jonas Lemel och beskriver initiativet att genomföra regelbundna vildsvinsobservationer som god pionjäranda.
En arrangerad vildsvinsdag på Hjuleberg blev en stor succé. 1 800 personer kom för att förkovra sig i allt som har med vildsvin att göra.
– Vårt mål är att skapa en modell för samarbete, förvaltning och företagsutveckling inom området vildsvin som kan bli vägledande för andra, avslutar Christa Dörring.
Mer information om projektet finns på  www.vildsvinsklubben.se