Under 1900-talets senare del reste åtskilliga svenska jägare till bland annat Polen eller Ungern för att uppleva drevjakt på vildsvin. De kom tillbaka med berättelser om spännande jakter och långa, krumma betar ömt lindade i skrynkligt silkepapper. Idag kan vi uppleva denna jakt på hemmaplan.
Av Sten Christoffersson (Text & Foto)
Knappast något annat kan skapa samma förväntan som den man känner på ett vildsvinspass i en hösttyst skog i väntan på att drevet ska börja.
Studsaren laddas under största möjliga tystnad och kontakt tas med de eventuella passgrannarna så att alla vet var de har varandra. Sedan gäller det att spana efter växlar där svinen kan förväntas komma och bestämma sig för var det är säkrast och lättast att skjuta.
Så startar drevet och finns det gott om vildsvin i marken brukar det inte ta många minuter förrän tystnaden bryts av hundskall, ibland på flera ställen samtidigt.
Syn och hörsel skärps till det yttersta för att försöka följa med i vad som händer i såten och inte låta sig överraskas. Har man tur förkunnar ett ihållande, liksom rinnande prassel i torra löv att en grupp vildsvin är på väg mot passet och man kan göra sig beredd. Men ofta kommer vildsvinen nästan utan förvarning.
Spännande viltslag
Vare sig man är beredd eller tagen med överraskning gäller det att snabbt få skott på ett skjutbart vildsvin och vara beredd att skjuta igen mot samma djur eller ett nytt. Om man hinner…
Då, om inte förr, förstår man varför gårdagens vildsvinsjägare föredrog dubbelstudsare och dagens gärna väljer halvautomater eller studsare med rak repetering.
När drevjakt på vildsvin är som allra bäst finns det få jakter som slår den. Jaktformen kräver snabba beslut och rappa skott, och drevjakt efter vildsvin omfattar all den spänning och dramatik som kännetecknar högviltjakt.
Vildsvinsjaktens fascination beror säkert också på att vildsvinet är ett så annorlunda och spännande viltslag. Det är skyggt, klokt, oberäkneligt, hårdskjutet och potentiellt farligt. Samtidigt är ett löpande vildsvin relativt lätt att träffa tack vare att det inte skuttar som rådjur eller hjortar i språng. Den som behärskar löpande viltmål på bana, behärskar också drivna vildsvin.
Åtminstone om man kan hålla nerverna i styr när ett tilltagande, taktfast prassel i torra löv skvallrar om att ett eller flera vildsvin kommer att uppenbara sig på passet om några sekunder…
Ställer stora krav
Drevjakt på vildsvin ställer stora krav, inte minst på markstorlek och disciplin hos jägarna. På en eller ett par jaktdagar kan man annars totalt skjuta sönder en vildsvinsstam.
Att i jaktens hetta skilja på galt och sugga är inte lätt. Visst, det är ledarsuggan som oftast kommer först i ett sällskap av blandade storlekar, men i hennes kölvatten kan det mycket väl komma både en och två lite yngre suggor. Suggorna ska och måste sparas. De är inte bara producenterna av kommande generationer, ledarsuggorna håller också ihop gruppen inom hemområdet.
Sören Åmand Hansen är yrkesjägare på Wanås, ett gods i nordöstra Skåne som för mindre än tio år sedan knappt hade några vildsvin alls, men som idag har starka vildsvinsstammar trots drevjakter då det skjuts flera tiotal vildsvin på en dag. För Sören är det självklart att suggorna ska sparas:
– Vill man ha kvar sina vildsvin är regel nummer ett vid drevjakt att aldrig skjuta en sugga. Jakten ska inriktas på mindre djur och säkra galtar. Här på Wanås gäller att ett vuxet vildsvin alltid ska betraktas som en sugga tills annat säkert kunnat konstateras.
Stora marker krävs
Ännu bättre tycker Sören Åmand Hansen är att även fridlysa mindre och medelstora galtar. Dels för att dessa är lättast att förväxla med suggor och dels för att om de skjuts bort får de ingen chans att växa till sig och utveckla ordentliga troféer.
– Precis som det är ont om stora älgtjurar i de svenska älgskogarna är det brist på kapitala galtar i de flesta vildsvinsmarker. Orsaken är densamma; att man skjuter för många yngre handjur. Den som vill höja både kvantitet och kvalitet hos sin vildsvinsstam ska bara tillåta att det fälls unga vildsvin och kapitala galtar.
Drevjakt kräver stora marker. Den bedrivs främst på gods och godsliknande gårdar, men på en del platser går många jakträttsinnehavare samman och ordnar en eller att par drevjakter varje år. Oftare än så bör man inte jaga.
Stora marker är inte bara nödvändiga för att man ska ha mer än en såt att jaga av under dagen. Man vet sällan eller aldrig var vildsvinen håller hus för tillfället, åtminstone om det inte är spårsnö, så om man jagar på för små arealer är det fara värt att inga vildsvin är hemma.
----------------
Effektiv jakt över stora områden
Sören Åmand Hansen lägger upp en vildsvinsjakt så att mycket stora områden, som egentligen består av fyra eller fem normala klövviltsåtar, jagas av åt gången. Skyttarna placeras runt varje sådan mindre såt och när jakten startar går en eller ett par hundförare in i var och en av dem.
Av Sten Christoffersson (Text & Foto)
– Vildsvin som lämnar en såt, hamnar då oftast i en annan. På så sätt undviker jag också att vildsvinen smiter iväg redan medan skyttarna ställs ut. Det är annars vanligt om såten är för liten.
Ett annat vanligt scenario är också att vildsvinen "biter sig fast" när de anar oråd.
– Genom att vi sätter press på vildsvinen över ett stort område samtidigt och hundförarna rör sig oregelbundet inom sina anvisade områden, brukar vi även få dessa vildsvin att byta uppehållsort och då förhoppningsvis exponera sig, berättar Sören Åmand Hansen.
– Jakten blir mycket effektiv, men i gengäld jagar vi av varje såt endast en gång per år. Det är bara ett par markavsnitt som är särskilt omtyckta vildsvinstillhåll som vi jagar två gånger under en säsong.
Smyger tyst undan
De flesta tror nog att vildsvinen alltid kommer i fart och med buller och bång. Men de kan lika gärna komma tyst smygande, menar Sören.
– Den vanliga bilden är att vildsvinen kommer på rad, med ledarsuggan i täten och att man i regel hör dem i god tid och hinner göra sig beredd. Men enligt min erfarenhet händer det minst lika ofta att vildsvinen tyst smyger undan medan hundarna är upptagna med annat.
Sören bedömer att 80 procent av de vildsvin som skjuts under drevjakt på Wanås kommer utan en hund efter sig.
– Självklart är det hundarna som har orsakat störningen och indirekt får vildsvinen i pass. Skotten blir lugnare och säkrare när det inte finns en hund bakom vildsvinen. Står man då inte alldeles tyst och stilla på passet, vänder svinen och försvinner innan man ens anat dem.
Även om vildsvinen kommer i sakta mak och känner sig trygga, sätter vildsvin gärna upp farten om de måste korsa vägar och öppna ytor.
– Man har sällan många sekunder på sig att välja ut ett skjutbart svin och få iväg ett bra skott. Det är här som drevjaktens främsta utmaning ligger, säger Sören.
Ensamma galtar
Stora galtar kommer gärna ensamma, inte sällan på bakpass. De kan låta drevet passera och smyger sedan iväg åt andra hållet, lurar kanske en stund i skogsbrynet, för att kontrollera att kusten är klar, och bryter sedan ut i god fart.
Men att ett ensamt stort vildsvin alltid är en galt vill Sören absolut inte instämma i:
– En sugga kan mycket väl skiljas från sina årsgrisar och komma ensam, så allt snack om att ett ensamt stort vildsvin är en galt ska man glömma.
– Dessutom kan man knappast undvika att känna igen en verkligt stor galt när den kommer. Kroppsformen är helt annan med en uttalad puckel över skulderpartiet och ett massivt huvud jämfört med en mindre galts eller en suggas. Är det en sak som är säker när det gäller vildsvin under drevjakt, så är det att när en kapital galt visar sig, tar man inte fel.
------------------
Minnesvärda drevjakter
Om någon bad mig berätta mitt bästa jaktminne skulle valet mycket väl kunna stå mellan två situationer under drevjakt på vildsvin.
Av Sten Christoffersson (Text & Foto)
Den första tilldrog sig i Estland under ett av Sovjetväldets sista år. Landet led svårt. Inte heller fanns det mycket vildsvin. Det mesta verkade bortskjutet av en nödlidande befolkning. Men ett pass ska jag aldrig glömma.
Jag hade en brandgata att skjuta i. Knappt 100 meter bort böjde sig en snötyngd björk ut från skogskanten. Björken fick markera längsta skotthåll. I händerna höll jag min högt älskade förkrigsdubbelstudsare 8x57IR.
Plötsligt blev det liv borta i skogen. Hundskall, rop och skrik. Kalabaliken närmade sig från höger. Så kom han i måttlig fart ut i brandgatan tio eller tjugo meter bortom björken. Stor och svart, skapt som en abborre, till synes stor som en mindre skåpbil.
Död eller skadad?
Glömsk av föresatsen att inte skjuta på det hållet lade jag hårkorset framför trynet och tryckte av. Andra skottet gick just som galten försvann in i skogen.
Så kom alla hundarna, taxar, terrier och diverse byrackor, och en kakofoni utbröt just innanför skogsbrynet. Jag hade stoppat galten, men var han död eller bara skadad?
Ett par drevkarlar kom springande mot platsen, endast beväpnade med käppar. Jag insåg att jag måste komma dit före dem, hakade av kikarsiktet medan jag sprang och laddade med två nya patroner. För säkerhets skull skakade jag var och en av dem intill örat för att vara säker på att det var krut i dem, och okulärbesiktigade tändhattarna. Men mina försiktighetsåtgärder var onödiga. Storgalten var träffad i halsroten och kunde inte resa sig.
Efter fångskottet var vi tre som försökte släpa ut honom, men vi fick honom inte ur fläcken. Våra jaktvärdar uppskattade vikten till minst 225 kilo; någon våg som klarade av hans vikt hade man inte.
När han var flådd vägde jag skinnet, och vågen visade 39 kilo. När betarna skulle tas ur hade man ingen såg, trots att vi jagade hos ett skogskooperativ. Först nästa dag kunde käkarna sågas med hjälp av en lånad, rostig, avbruten fogsvans…
Ett svart lokomotiv
Jag har varken förr eller senare sett ett så stort vildsvin som min estniska storgalt, och om min puls någon gång under jakt varit lika hög var det nog vid en annan drevjakt på vildsvin.
Det var i Skåne för tiotalet år sedan, innan det fanns verkligt gott om vildsvin. Jag passade vid en stor ek med samma lilla dubbelstudsare i händerna. Det var kallt och snö.
Plötsligt hördes det karakteristiska brusande ljudet av en grupp vildsvin i fart genom snön. Så bröt de ut på öppen mark ett hagelhåll bort. Först en stor sugga. Som ett sotsvart lokomotiv rusade hon fram med den bländvita snön yrande kring sig. Därefter en handfull fjolårsgrisar tätt efter varandra, som vagnarna i ett tågsätt.
I första smällen slog en av fjolingarna kullerbytta som en hare vid fullträff. I den andra vek ett annat vildsvin av från de övriga, sprang tjugo meter i en halvcirkel och föll död i snön. Min första, och snyggaste, vildsvinsdubblé var ett faktum. Senare har jag någon gång skjutit två vildsvin ur samma grupp med repeterstudsare eller halvautomat, men det har inte känts på långa vägar lika bra som denna äkta dubblé med dubbelstudsare.