Under åren som gått har jag viltbesiktigat många älgar, hjortar och vildsvin och stämplat dem med viltstämpeln. Men nu råder nya bestämmelser i Sverige och viltstämpeln finns inte längre.
Av Torsten Mörner

Förr i tiden hade veterinärer med särskild kompetens, som de fick efter slakteritjänstgöring och efter att de genomgått en kurs i viltsjukdomar och viltköttshantering, en personlig viltstämpel.

Bestämmelserna var sådana att de kunde besiktiga djur (älg, hjort, vildsvin och björn) i princip var som helst och sedan stämpla med viltstämpeln för att visa att djuren var godkända för att försäljas på marknaden och till tredje person.

Från och med 2006 gäller nya bestämmelser rörande viltbesiktning och vad man får släppa ut på marknaden. Nu gäller att vilt som ska försäljas – om det sker i större omfattning – måste passera en vilthanteringsanläggning och där besiktigas av en veterinär anställd av Livsmedelsverket.

Besiktning får således inte längre ske var som helst. Det finns nu också en stämpel som är knuten till en viss vilthanteringsanläggning.

Tidigare fanns bara besiktningstvång för älg, hjort, vildsvin och björn. Men de nya bestämmelserna gäller för allt vilt som ska konsumeras, det vill säga även för rådjur, bäver, hare och fågel.

En annan ny regel värd att uppmärksamma är att djur som ska transporteras till vilthanteringsanläggningar måste ha skinnet kvar.

Mindre mängder?

De viktigaste förändringarna är alltså att kött från vilda eller hägnade djur som ska ut på marknaden ska besiktigas vid en särskild vilthanteringsanläggning som godkänts av Livsmedelsverket.

Detta gäller större mängder vilt och således inte enstaka djur, det vill säga mindre mängder. Man behöver inte heller besiktiga djur som tas tillvara inom det egna jaktlaget.

Det har från Livsmedelsverket ännu inte preciserats vad mindre mängder är. Men tittar man på bestämmelserna i andra länder och hur jakten går till i Sverige tycker jag det är rimligt med följande bedömning sett över en säsong och ett jaktlag: 6–8 älgar, 10–15 hjortar, 15 rådjur, 20-talet harar, 50-talet fåglar.

Vad är vilda djur?

Reglerna är något olika för vilda (frilevande vilt) och hägnade djur. Definitionen på de frilevande vilda djur som omfattas av de nya bestämmelserna är:

"Vilda hov- och klövdjur, samt hardjur och landlevande däggdjur som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel och anses vara frilevande vilt enligt tillämplig lagstiftning i den berörda medlemsstaten, däribland däggdjur som lever fritt inom ett inhägnat område under liknande förhållanden som vilda djur och frilevande fågel som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel."

Bestämmelserna för vilda djur gäller således allt vilt som jagas i det fria, men även för vilt från stora hägn som lever under förhållanden som vilda djur. Till skillnad från dessa djur måste alltid till exempel hjortar från små hägn med intensiv produktion passera en vilthanteringsanläggning.

Över gränserna

Under den tiden som viltstämpeln fanns kan man säga att Sverige var isolerat från Europa. Det fanns restriktioner när det gällde att exportera eller importera kött, och då även kött från vilda djur.

I och med att vi är en del av EU så är vi också en del av en öppen marknad och vi måste ha bestämmelser som är lika inom hela EU-området.

Den öppna fria marknaden innebär att vi kan ta med oss viltkött när vi reser till vänner eller släktingar i Europa. Vi kan också ta med oss viltkött hem från alla delar av EU-området. Sådant kött som vi köper i utlandet bör dock ha passerat en vilthanteringsanläggning. Om det nu inte är kött från ett djur som vi skjutit själva. För då är det till egen konsumtion.

Utbildad person

I det nya regelverket föreskrivs också att det ska kunna finnas en utbildad person i jaktlaget som har kunskaper om kötthygien, viltsjukdomar och kötthantering. En sådan person ska kunna göra en första inspektion av det skjutna djuret och om vederbörande inte hittar några sjukliga förändringar, behöver inte alla organ följa med till vilthanteringsanläggningen.

För närvarande arbetar Svenska Jägareförbundet, i samråd med Livsmedelsverket, med att ta fram en sådan utbildning och de första kurserna kommer att hållas någon gång sent i vår.

I tabellen finns redovisat de bestämmelser som gäller rörande vilka organ som behöver följa med vid olika tillfällen till vilthanteringsanläggningen. l

Fotnot: Information om vilka godkända vilthanteringsanläggningar som finns får man från Livsmedelsverket (www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=2463)