En fodermängd som räcker veckovis åt rådjur, dovvilt eller kronvilt kan ta slut över en natt när vildsvinen hittat foder­platsen. Hur gör man då? I Stora Löpgöls jaktlag tror man sig ha funnit lösningen på problemet.

Av Bernt Karlsson 

I många jaktlag är viltvård synonymt med vinterutfodring av i synnerhet rådjur, men även dovvilt och kronvilt. Har man hållit på några år så har också djuret vant sig och dyker upp vid foderplatserna så snart första snön visat sig.
I syd- och mellansvenska marker har det emellertid på senare år tillkommit ett viltslag som inte riktigt beter sig som hjortvilt vid en foderplats. Vild­svinen är mycket för att ”tömma” och det foder som skulle ha räckt en vecka eller två till rådjuren tar slut efter bara en natt. I värsta fall kan vildsvinen till och med böka sönder själva foderautomaten.

Vildsvinen slog till
Stora Löpgöls jaktlag är ett av många som konfronterats med problemet. Markerna utgörs av en före detta krono­park på 900 hektar skogsmark mitt mellan Åtvidaberg och Valdemarsvik i Östergötlands län. Vinterutfodring av rå­djur och dovvilt sker med avrenspellet från sammanlagt sju foderautomater.
Men i vintras slog vildsvinen till…
– På bara två dygn satte vildsvinen i sig 1 200 kilo foder som var avsett för rådjur och dovvilt, berättar Hans Sydenhag som är jaktlagets viltvårdsansvarige.
Någonting måste göras och Hans Sydenhag satte i gång med att utveckla en foderautomat som vildsvinen inte skulle förmå tömma. Efter litet experimenterande hade han en prototyp färdig.
– Vi hann inte med att testa den nya foderautomaten fullt ut i vintras, fortsätter Hans. Det var bara några veckor kvar av vintern när den kom på plats, men på den tiden lyckades i alla fall inte vildsvinen tömma den.
Hans Sydenhag tror sig ha löst problemet genom att hänga upp foderautomaterna i en tunn vajer, så att foderbordet hamnar 60–70 centimeter över marken. Vajern löper över ett litet block och beroende på snödjupet kan foderbordets höjd över marken enkelt varieras med hjälp av en vinsch.
De mera stillsamma rådjuren och dovviltet kommer åt fodret, däremot inte vildsvinen. Foderbordet sitter för högt och när vildsvinen försöker ställa sig upp med framklövarna mot foderbordet trycks hela foderautomaten undan och börjar pendla.
Även om foderautomaten sätts i svänging faller dock inget foder ner på marken eftersom foderbordet är försett med en sex till sju centimeter hög sarg runt om.

Sargen ett måste
– Det blir litet svårare att rengöra foderbordet efter säsongen, säger Hans, men sargen var ett måste. Annars faller fodret ut. Det kan också vara värt att tillägga att vi även har två foderautomater för vildsvin som är försedda med timestyrda foderspridare. Meningen är ju att vildsvinen ska hålla sig till dem.
Foderautomaterna hos Stora Löpgöls jaktlag är av traditionell typ. De är tillverkade av 200 liters plasttunnor som försetts med tak och foderbord. Upphängningsvajern löper genom ett rör som dragits genom fodertunnans väggar ovanför taket. Vajern löper sedan över ett litet block, som sitter fast i en tvärbalk mellan två trädstammar på ungefär två meters höjd.
– Ju högre upp blocket sitter, desto större pendelverkan hos foderautomaten, konstaterar Hans.
Från blocket går upphängningsvaj­ern sedan ner till en liten vinsch som gör det möjligt att hissa foderautomaten upp och ner.
– Materialkostnaden för vinschen, blocket, vajern och röret går sammanlagt på drygt 400 kronor, säger Hans. Det lilla blocket är dyrast, det kostar runt 100 kronor men håller i gengäld för 430 kilo. För en plasttunna får man väl också ge ungefär en hundring beroende på storleken. Man kan köpa dem på stormarknader, lantgårdar eller bensinstationer och dem vi har hittade jag på nätet.
– Vi har också använt en del spännband, både för att fästa tvärbalken och vinschen. Vi har inte satt en enda spik i träden.
Foderautomat modell Stora Löpgöl hann bara testas delvis i vintras. Instundande vinter får ge svar på frågan om automaten håller måttet. Hans är försiktigt optimistisk.

Viltåkerns potatis
Jordärtskocka (Helianthus tuberosus) är en högväxt, flerårig ört som odlas för sina ätliga knölar på jordstammen. Den kommer från Nordamerika men infördes till Europa redan under 1500-talet.
Jordärtskocka sprider sig vegetativt och bildar ofta bestånd. Stjälken är grov och kan bli två meter hög. Bladen är ägg­runda, tillspetsade och grovt sågade. Blomningen sker i september–oktober och de gula blomkorgarna kan bli fyra till åtta centimeter breda.
Jordärtskocka är en odlad växt men kan ibland påträffas förvildad. Jord­stamsknölarna används till puréer och soppor men kan även ätas råa.
Jordärtskocka är en populär viltåkergröda eftersom den är lättodlad och ger både mat och skydd, trots att stjälkarna lätt bryts ner när frosten kommer.
Både stjälkarna och knölarna äts av viltet. Jordstamsknölarna är näringsrika och märgen i stjälken innehåller socker. Jordärtskockorna kan kupas precis som potatis vilket gör det lättare för viltet att komma åt knölarna.
Jordärtskockan går att odla från Skåne till norra Norrlands kustland. Den trivs bäst på mullhaltig och ler­blandad sandjord. Den sätts på samma sätt som potatis, 40–50 centimeter mellan raderna och samma avstånd mellan knölarna.
Jordärtskockan är närings- och skötsel­kräv­ande. En viltåker med jordärtskockor bör bearbetas med kultivator vartannat år. Lämplig gödselgiva är 300–400 kilo NPK per hektar.
Den som har ett litet bestånd jordärtskockor kan själv plocka knölar varje vår och plantera nytt på annan plats. l