Det är den 13 maj, Kristi Himmelsfärds dag 2010. Jag har bestämt träff med Magnus Johansson, en känd jägare från Öland. För många jägare är han kanske mest bekant som en av dem som står bakom den så kallade Kalmarmodellen i älg-förvaltningen samt Förvaltnings- och forskningsprojektet kring älg på Öland. Men Magnus Johansson har fler strängar på sin lyra.
Mötesplatsen är Mörbylånga kyrka, cirka 30 kilometer söder om punkten där Ölandsbron angör denna natursköna ö som sommartid invaderas av semesterfirare.
På våren brukar ön invaderas av flyttfåglar på väg norrut och av ornito-loger som kommer i stora skaror för att med gigantiska tubkikare studera den ena rara fågeln efter den andra.
Så gott som varje vår brukar någon särskilt sällsynt art dyka upp som navigerat fel och av misstag hamnat här. Då blir det rusning på kryssande ornitologer.
Magnus Johansson arbetar på Studiefrämjandet och organiserar massor av studiecirklar och föreläsningar gällande jakt och natur, men han har dessutom bott hela sitt liv i det öländska landskapet.
Man kanske kan kalla även honom fågelskådare men han är inte den betraktande typen av skådare, snarare praktisk och handlingskraftig som värnar om fåglarna och deras biotoper.
Magnus Johansson och många andra på Öland har sett hur vissa arter minskat kraftigt, och hur andra ökat. Och han har sett hur vissa biotoper sakta förändrats.
Magnus har inte kunnat sitta och bara se hur strandskata, tofsvipa, rödspov, kärrsnäppa, brushane med flera arter trängts undan av kråkfåglar, katter, rävar, mårdar och grävlingar. Han har tillsammans med Anders Nilsson tagit tag i problemen och försöker att göra något åt det, tillsammans med andra likasinnade jägare på Öland.

Ett samarbetsprojekt
En arbetsgrupp med länsstyrelsen, LRF i Mörbylånga, jaktvårds-kretsen i Mörbylånga, Ölands ornitologiska förening, Ölands Naturskyddsförening och Lunds universitet har bildats för detta projekt som nu är inne på slutåret. Projektet har enats om att genom olika former av predatorkontroll se vad som kan göras för Ölands vadare.
Så står han där och väntar vid kyrkan. Ett snabbt handslag och så far vi direkt vidare ner mot strandängarna på Ölands västra sida, till Risingehamn.
– Vadare och fälthöns är karak-tärs-arter för Öland och bägge har minskat, de lider egentligen av samma problem, säger Magnus Johansson.

Ingen bra dag
Vi har nu klivit ur bilarna och kikar ut över ängarna där slutligen hav-ets vågor bryter in. Det är ingen bra dag för den som vill skåda fågel. Det är riktigt kyligt. Det blåser och enligt väderutsikterna ska det bli regn senare.
– Fåglarna ligger helst och trycker när det är så här. Du skulle ha varit här i går, då var det mycket bättre, säger Magnus medan vi titt-ar på en hovrande kärrhök över ett område med vass.
– Det är två bon alldeles nära varandra där, säger Magnus och pekar.
Han har full koll.
Vi går en bit söderut och kommer ner till ett elstängsel. Det ser kanske inte så himla märkvärdigt ut, men det är lite speciellt med sina två lågt sittande trådar. Området som det hägnar in är inte heller så väldigt stort. Men stängslet fyller sin funktion, och det är det viktiga.
Det håller grävlingen och för den delen även räven utanför.
– Det håller också många fågel-skådare utanför, konstaterar Magnus Johansson med ett litet skratt. Förut skulle de absolut ut på strandängen och ställa upp sina kikare och kameror så nära som möjligt, utan att reflektera över att de också störde fåglarna.

Fungerar som sagt
Medan vi står där kommer några fågelskådare med sina kikare och gör som Magnus just beskrivit. De håller sig borta från de häckande fåglarnas direkta närhet och stannar i vår närhet i stället. Magnus pratar med en av dem.
En bit från stranden förevisar Magnus den första grävlingsfällan. Och lite längre bort har han den första kråkfällan av typ Ölandsbåset.
– När vi började projektet fanns det mängder med stamkråkor inom provområdena, både på östra och på västra sidan. Dessutom drog det omkring så kallade rövarband med ett 20-tal unga kråkindivider. När kråkfågeln minskat har dagpredationen på ägg minskat till nästan noll.
– 2009 tog jag 55 kråkor på ett och samma ställe här i Risingehamn, denna säsong hittills bara åtta. Men det har också varit en kall vår, och de häckande kråkorna har minskat markant. Men mården har i stället ökat på ön, sedan rävskabben etablerade sig 2004.
– Vi försöker få allt dokumenter-at och har bra kontakter med länsstyrelsen. Richard Ottvall, forsk-are på Lunds universitet, är projektledare och gör alla utvärderingar kring vadarnas reproduktion. Vi vill gärna få igång detta över hela kommunen, så kan resten av Öland vara referensområde, säger Magnus.
Entusiasmen finns verkligen där.

Rödspov på strandängarna
För att jag ska få en bild av hur det ser ut på östra sidan far vi tvärs över ön mot Alby. Där knackar vi på hos Hans Johansson, som kommer ut och möter på den typiska öländska stenbelagda kringbyggda gården.
Hans Johansson är viltvårdare här och åt Kungliga jaktklubben på deras marker kring Alby och Hulterstad. Där handlar det mycket om att bevaka och vårda rapphönsstammarna.
Vi går ner mot havet, över de gamla tuvängarna.
– Det är mer vidsträckt här, djupare strandängar, än på västra sidan, kommenterar Magnus.
Hans Johansson pekar.
– Här häckar rödspov.
Och tofsviporna far oroligt upp, men är snart nere igen. De gillar inte den hårda vinden som får fritt spelrum här över strandängarna.
– Man är uppväxt med det, svarar Hans när jag frågar om hans engagemang, varifrån det kommer.
– Vi talar om Ölands karaktärsfåglar, vadarna. Här finns viporna och här har vi strandskata. Jag har dem här varje dag och kan se och följa vad som händer. Nu har de minskat kraftigt mot hur det var på 1950-talet. Fast de allra sista åren har det ökat lite, säger Hans Johansson.

Grävling och korp
Bakom minskningen från 1950- talet och fram till allra sista åren ligger grävlingen och korpen i första hand, och så kråkorna samt det ökade betestrycket, är Hans Johanssons uppfattning.
– Grävlingen kom till Öland först på 1950-talet, säger Hans Johansson som tycker att räven har minskat nu.
Skabben kom sent till ön, på allvar 2006–2007, och har drabbat den öländska rödräven hårt. Kanske kan det vara en delförklaring till att strandskator, vipa och spov ökat de senaste åren. Men nu är rävstammen på gång uppåt igen.
Vi tar oss bort från vinden och de första regnstänken, upp till Hans gård. Därifrån tar vi bil till Triberga mosse. Vi räknar till 34 gravänder i bortre kanten.
– Mossen var nästan helt död som fågellokal innan vi gjorde i ordning här, berättar Hans Johansson.

Skyddet har röjts bort
Åter stöter vi på ett par grupper med ornitologer. Magnus Johansson och Hans Johansson är ganska upprörda över hur länsstyrelsen har röjt bland träd och buskar vid mossen för att det ska bli fritt fram att se fåglarna.
– Man har röjt för att fåglarna ska kunna ses, men samtidigt har man röjt bort mycket av skyddet som fåglarna behöver. Nu kan kråkor, korp och skator sitta och vakta i träden och se vad de behöver se. Det är verkligen bakvänd naturvård, menar Hans Johansson.
Magnus, Hans och andra entusiaster som håller efter småpredatorerna för att skydda de öländska karaktärsfåglarna jobbar ideellt. Men de får numera i alla fall milersättning när de åker och vittjar fällor under skyddsjakten på våren.
Frågan är om jakten på småpredatorerna verkligen kan göra skillnad. Är det den jakten som redan förbättrat situationen, eller är det rävskabbens förtjänst?
Länsstyrelsen har en vakande hand över hela projektet. I Kalmar sitter Lotta Larsson som projektets spindel. Hon är i alla fall nöjd med hur jaktvårdskretsen skött sig.
– Och nu börjar vi få fakta, till exempel att mesta delen av predationen på ägg och ungfågel sker under nätterna. Däggdjuren, räv och grävling främst, har visat sig vara värst, konstaterar hon. Samtidigt har de inte varit lätta att komma åt.
 – Nu ska vi fortsätta detta även i vår och sommar, och så ska vi göra en utvärdering därefter. Vi får ta en stor diskussion kring hur vi ska fortsätta. Kanske kan vi ha utstängsling av grävling och räv på vissa känsliga lokaler, säger Lotta Larsson.

Fakta predatorkontroll

Många naturintresserade har sett hur Ölands karaktärsfåglar, vadarna, särskilt strandskator och tofsvipor, minskat ända sedan 1950–1960-talen.
En referensgrupp bildades 2007 för att se vad som kunde göras. Ett projekt med intensiv predatorkontroll på några mindre områden (drygt 7 500 hektar) har därför inletts. Det är jägare från Mörbylånga jaktvårdskrets som svarar för arbetet.
En första utvärdering gjordes av Richard Ottvall från Lunds universitet 2009. Han konstaterade att 80–90 procent av de bofasta kråkparen tagits bort. Även korp, kråka, kaja och skata hade jagats. Men han konstaterade också att de flesta boplundringarna skedde nattetid. För att komma åt detta byggdes detta elstängsel vid Risingehamn för att stängsla ut grävling och räv. Utstängslingen av grävling förra året resulterade i att i tio av tretton vadarbon kom det fram ungar. Efter sommaren 2011 ska projektet slutrapporteras.

 CITAT
” Vi talar ju om Ölands karaktärsfåglar, vad-arna. Jag har dem ju här varje dag och kan se och följa vad som händer. Nu har de minskat kraftigt mot hur det var på 1950-talet.”