Aldrig har så många mårdhundar fällts, fångats eller dödats i trafiken som under de två senaste åren. I Norrbotten har föryngringar dokumenterats, vilket kan tolkas som att mårdhunden nu börjar få fotfäste även hos oss.
Av Bernt Karlsson
Den första observationen av mårdhund i Sverige gjordes redan hösten 1947 av Hjalmar Wennström i Svannäs utanför Arjeplog.
Spåren väckte Wennströms nyfikenhet, och för att få klarhet i vad det var för slags djur släppte han en kväll sin hund på det färska spåret.
Det blev upptag, drev och ståndskall och när Wennström kom till ståndplatsen fann han ett grävlingsliknande djur som hunden redan bitit ihjäl. Wennström pälsade djuret och sände in skinnet till viltundersökningen, där man först efter jämförelser med Naturhistoriska riksmuseets samlingar kunde identifiera det som en mårdhund.
Professor Gösta Notini skrev också en uppsats om det sensationella fyndet i Svensk Jakt. För fyndet var onekligen sensationellt. Vid den här tiden var mårdhundar ännu sällsynta i Finland. Det första finska exemplaret av mårdhund sköts för övrigt av översergeant A. Laakso i Gränskarelen 1939.
Förklaringen bakom dessa mårdhundars uppdykande är de omfattande utsättningar av mårdhund som skedde på ryska sidan med början 1929. Utsättningarna pågick ända fram till 1953 och på flera olika platser. Bland annat utanför Sankt Petersburg och Novgorod, men också på Karelska Näset och Kolahalvön.
Snabb utveckling
Första föryngringen av mårdhund på finsk mark konstaterades 1962, men sedan gick utvecklingen snabbt.
Jaktåret 1970–1971 fälldes 818 mårdhundar men redan 1990–1991 var motsvarande siffra 75 000. Idag är mårdhunden Finlands vanligaste markrovdjur, och den årliga avskjutningen ligger på över 100 000 individer.
Mårdhunden förekommer i hela Finland utom allra längst i norr. Arten sprider sig in i Sverige över Tornedalens nedre del. Att spridningen tidigare gått relativt sakta hänger samman med att mårdhunden är vinterklen. Där den snöfria perioden är för kort och vintern för lång har mårdhunden svårt att leva, eftersom den behöver bygga upp ett rejält fettlager inför vintersömnen.
Mårdhundens nordgräns har tidigare ansetts gå genom 65:e breddgraden, men de senaste årens korta och milda vintrar har ändrat förutsättningarna och underlättat artens spridning.
Fjolåret blev något av ett rekordår ifråga om mårdhundsobservationer i Sverige. Under våren avslutades en serie jaktinsatser med hund på ön Haparanda-Sandskär som resulterade i sammanlagt 15 fällda mårdhundar. Dessutom kunde den första föryngringen av mårdhund i Sverige dokumenteras.
I Hirvijärvi mellan Övertorneå och Överkalix fälldes under hösten två av tre mårdhundar som ställts av en hund. Den tredje kom undan. Tre mårdhundar tillsammans tyder på att det kan ha skett en föryngring även där.
Även i Norge
I Hattfjelldal i Norge – mitt emot Tärna och nära svenska gränsen – sköts på kort tid i höstas fyra mårdhundar vilket också indikerar att en föryngring ägt rum.
Därtill kommer en mängd ströfynd av mårdhundar som trafikdödats, skjutits på åtel eller i samband med annan jakt från flera olika platser i Norr- och Västerbottens län.
Från övriga Sverige saknas däremot belagda fynd av mårdhund.
---------------
Mårdhund i markerna
Mårdhunden är nattaktiv och svår att upptäcka genom att den för en ganska anonym tillvaro.
Att det finns mårdhund i markerna brukar vanligen visa sig genom fångst av mårdhundar i vanliga rävfällor, att jakthundar ställer mårdhund under jakt eller att man hittar ihjälkörda mårdhundar i vägkanterna.
Mårdhundens spår är också karaktäristiska. De kan påminna om rävspår men är rundare och tårna spretar mycket starkt. Avtrycken från tådynorna står solfjäderformat riktade framför mellandynans avtryck och är inte samlade som hos räven. Tådynor och klor är som regel mycket tydligt markerade.
Spåren ger oftast en oregelbundet slingrande bild. Avståndet mellan spårstämplarna är 25–30 centimeter.
Framfotens bredd är cirka 5 centimeter, längden 4,5 centimeter.
Mårdhunden är svart, ljus- och brunbrokig med svart ansiktsmask. I fält ser den ut som en grå räv men är något kortare och ger ett mer lurvigt intryck. Benen är korta och svaga och de rundspetsade öronen är nästan helt täckta av pälsen.
Kroppslängden varierar mellan 45 och 80 centimeter. Svansen är 15–20 centimeter. Kroppsvikten är sommartid 4–6 kilo och under hösten 6–10 kilo. En fjärdedel av kroppsvikten försvinner under vintersömnen.