Börje Sundqvist i Svartbjörnsbyn utanför Boden är inte bara känd för sina fällor och uppfinningar. Han har även funderat och experimenterat mycket när det gäller fångstteknik, speciellt för mink.

av Bernt Karlsson
 
Man tager vad man haver. En granatväska som Börje försett med hål i båda gavlarna har omvandlats till ett perfekt skyddshölje för en dubbelfälla. Foto: Bernt Karlsson
Börje karaktäriserar minken som lättfångad. Men den beskrivningen gäller bara yngre minkar. Äldre, mer livserfarna minkar, är betydligt svårare att tas med och nästan omöjliga att fånga i traditionella slagfällor.
Börje Sundqvist har experimenterat med något han kallar inskolningsslussar. Där han vet att ungminkarna med säkerhet kommer att dra fram under sensommaren lägger han ut rör och brädtunnlar, som minkarna får lära sig krypa igenom.
I sin enklaste form är det tre ihopspikade, halvmeterlånga brädstumpar, som han ställer intill kanten av exempelvis en bäck.
– När ungminkarna kommer vandrande längs bäcken upptäcker de ett hål, och när de ser ett sådant väcks deras nyfikenhet och de vill gärna krypa igenom, säger Börje. Vanligen strör jag också lite fin sand på botten så att jag kan se om fälltunneln haft besök.
Tanken föddes när Börje såg en mink vid bryggan vid sommarstugan.
– Jag spikade ihop några trätunnlar som jag placerade ut runt bryggan och som jag strödde sand i, säger Börje. Spåren visade att minken kröp igenom. När jag kom dit till sjöfågeljakten placerade jag ut en fälla och första natten  satt minken mycket riktigt där! 

Snöskydd
Minkfångst i norra Norrland handlar mycket om att förse fällorna med snöskydd. Står fällan naken ute i det fria och får ta emot ett par decimeter blötsnö är det lätt hänt att den sätts ur funktion när det fryser på och blir 15–20 grader kallt.
Börje, som har minkfångsten i tankarna dygnet runt, hittade ett perfekt skyddshölje på försvarets överskottsförsäljning. En tom granatväska med knäpplås och bärhandtag för 25 kronor visade sig passa perfekt till hans dubbelfälla. Allt som behövdes var att borra två 70 millimeters ingångshål, ett i vardera gaveln på granatväskan.
– Men man kan komma ännu billigare undan om man tar en utrangerad plastbalja eller plastback, säger Börje. Det är bara att lägga en tung sten ovanpå så står den stadigt sedan.

Bäst på våren
Börje brukar börja minkfångsten ungefär samtidigt som änderna blir lovliga, alltså i slutet av augusti. Bästa fångsttiden anser han dock är på våren när parningstiden närmar sig. Speciellt hanminkarna kan då färdas långt.
– Vi har mycket mink ute i skärgården här i Norrbotten, säger Börje, och på vårvintern händer det ofta att de går in mot land. En gång bakspårade jag en sådan mink. Den hade kommit  från en holme åtta kilometer ut.
Om minkens förmåga att samla förråd har Börje också en episod att berätta. En stuggranne ute vid havet, som brukade fiska löja, hade en halvtam mink vid sin brygga som brukade ta för sig av fiskrenset. Och den minken var Börje tillsagd att inte kröka ett hår på! Men sedan hände det sig att löjfiskaren skulle bygga om sin kaj. När brädfodringen bröts upp hittades flera kubikmeter gammalt fiskrens som minken samlat ihop.
– Då hävdes fridlysningen, berättar Börje och skrattar.
Minkens vana att samla förråd gör att den också, när tillfälle gives, tar för sig mer byte än vad den för stunden kan förbruka. Det har i sin tur givit minken ett rykte som blodtörstig marodör trots att den bara lyder sin nedärvda instinkt.
Börje berättar om en mink som på bara några nattimmar dödade och bar upp omkring 150 kräftor från en kräftodling i Prästholm, Råneå.

Nyfiken på lukter
– Minken är inte asätare, den kräver färskt bete, säger Börje. Däremot är den nyfiken på lukter.
Ett av Börjes fångstknep är därför att intill fällorna placera någon form av doftmedel. Ibland kan det var så enkelt som några köttbitar som fått surna i en glasburk med lock med hål i. Men hålen får inte vara så stora att flugorna kommer in.
Bästa fällplaceringen är enligt Börje också den enklaste. Det är att ställa fällan på en spång över en bäck.
Under barmarksperioden bygger inte Börje in sina fällor så omsorgsfullt. Vanligen nöjer han sig med att lägga en plankstump över fällan. Den ska helst vara något bredare än fällan och sticka ut en bit på vardera sidan av fällgavlarna, så att den ger ett rejält ”taköverhäng”.
Enligt Börje är det egentligen bara fantasin som sätter gräns för fångstmannens möjligheter.
– Och den sista fångstmetoden är ännu inte uppfunnen, avslutar han.