Uppsättning av saltstenar sker oftast med tanke på älgen. Därför hamnar de flesta saltstenar en och en halv meter över marken och ibland högre än så. Det är inte nödvändigt. Saltstenen kan lika väl placeras på marknivå. Till exempel på en stubbe.
Text & Foto Bernt Karlsson
Att älg och rådjur gillar saltstenar vet man sedan gammalt, men att sätta upp saltstenar åt klövvilt sågs tidigare främst som ett sätt att locka vilt. Någon större betydelse för djurens välbefinnande ansågs saltet inte ha.
Modern viltforskning har emellertid visat att salt (natriumklorid) spelar en ytterst viktig roll för alla växtätare. Det ämne i saltet som lockar djuren är natrium.
Hos hjortdjur påverkar saltet både tillväxt och fortplantning och styr även djurens fördelning i landskapet. Hjortdjuren kan inte leva utan salt.
Salt är emellertid en naturlig bristvara i vår natur. Våra vanliga betesväxter innehåller mycket litet salt. Det är därför viltet så gärna dras till vägar som saltas vintertid. Växtligheten närmast vägen innehåller lite mer salt än det som växer en bit bort.
Sommartid betar älgen gärna vattenväxter i sjöar och tjärnar. Vattenväxterna har ganska lågt energiinnehåll, men älgen betar dem ändå för att komma åt saltet.
Hittar man ett fällhorn av älg i skogen har det nästan regelmässigt gnagspår av sorkar och möss. Anledningen är att även dessa små växtätare behöver salt och gnager på hornen för att komma åt saltinnehållet i det benmaterial som hornet är uppbyggt av.
Forskningsstudier har också visat att det inte bara är hjortdjur som besöker saltstenarna. Saltstenarna drar också till sig harar, ringduvor och till och med småfåglar.
Saltstenar uppsatta på pålar en och en halv meter över marken kan bara utnyttjas fullt ut av älgen, som kan slicka direkt på stenen. Alla andra, exempelvis rådjur och harar, får hålla tillgodo med det salt som genom solens, regnets och luftens inverkan rinner ner efter stolpens sidor.
De får i sig saltet genom att slicka eller gnaga på träet ända tills stolpen eller högstubben blir alldeles uppnött och slutligen ramlar omkull. Det brukar bara ta ett par säsonger.
Ett sätt att motverka detta är att sätta saltstenen direkt på marken, helst på en stubbe. Kan man inte utnyttja en vanlig stubbe efter avverkning får man lov att skapa en. Alltid finns det något mindre värdefullt träd som kan kapas och sågas upp till ved. Det är bra om stubbskäret är något större än saltstenen.
Sedan tar man upp ett hål i centrum med en borr, en så kallad husnavare. Därefter täljer man till en pinne, slår ned den i hålet och trär därefter på saltstenen.
En sådan saltsten blir tillgänglig för allt vilt som behöver salt. Även älgen kommer åt den, bara det att den måste böja sig ner.
Är stubben färsk kommer den dessutom att hålla hur länge som helst eftersom den konserveras av saltet. Var därför noggrann vid val av plats. Saltstenar ska helst sättas upp på fast mark i anslutning till vatten, en skogstjärn, ett dike, en bäck eller kallkälla. Ungefär en saltsten per hundra hektar brukar vara ett gångbart riktmått, men det är alltid bättre att sätta upp för många än för få.