På Spakarp utanför Eksjö i Småland kan 20-årige Simon Larsson snart fira 100-årsjubiléet av släktens gårdsinnehav. Simon är fjärde generationen jägare och viltvårdare på gården – kanske är han den aktivaste av dem alla.

Av Jan Henricson (Text & Foto) 

 
För Simon Larsson var det närmast självklart att bli jägare. Inte undra på det med sådana föregångare. Pappa Kjell är en ivrig jägare, farfar Bengt var en känd stövarprofil och Gideon före honom var den förste Larsson som jagade och bedrev viltvård i Spakarp. Med sådant påbrå går det knappast att undvika jakten. Och Simon har tagit arvet på allvar – maken till engagerad ung viltvårdare får man leta efter.

– Att jaga är förstås väldigt roligt och på något sätt belöningen. Men om jag räknar timmar lägger jag mer tid på viltvård än på jakt, säger Simon när Svensk Jakt en regntung vårmorgon gör ett besök på gården.

Jaktsäsongen är på väg att ta slut. Vid den här tiden är i stort sett bara kråkor tillåtna. Men dessa småviltets marodörer ägnar Simon å andra sidan mycket tid åt att hålla efter. En bit från mangårdsbyggnaden – på lagom avstånd för att med kikare kunna kontrollera resultatet – står en norsk kråkfälla som fångat bra under våren. På ett par platser längre ut i markerna har Simon sina ambulerande kråkfällor.

– Det är en viktig del i viltvården. Ölandsbåsen kan jag flytta runt och på det viset fånga revirkråkor innan de börjar häcka. Reviret hinner inte bli återbesatt innan häckningstiden börjar, och det blir inga hungriga kråkungar som måste ha mat, säger Simon.

Många projekt

Ett av Ölandsbåsen är bilfärdens mål när vi tar en tur genom markerna, och Simon får chansen att berätta om sina viltvårdsprojekt. Det blir ett ständigt pekande och förklarande.

– Där har vi en av våra viltåkrar. På dem har vi fodermärgkål, solrosor, ärtor, vitsenap, honungsört och jordärtskockor. Det gäller att ha ett brett sortiment så att alla får smaka, säger Simon som inte har några problem med att hålla isär växterna.

Till vardags arbetar han på gardencentret Växtkraft i Vetlanda. I botten finns en treårig trädgårdsutbildning på naturbruksgymnasiet i Tenhult. Intresset för växter är faktiskt en av anledningarna till Simons viltvårdsarbete.

Ett stycke från viltåkern, dold bland grova granstammar, har Simon en av sina mårdfällor placerade. Han är väl påläst och har kunskap om hur predatorefterhållningen måste gå till för att ge effekt.

– Man måste fånga och jaga brett och uthålligt. Det duger inte att hålla efter räv och strunta i mården och kråkorna och de förvildade katterna, säger Simon.

Just räv är nog det enda av de mindre rovdjuren som inte fångas i fälla på Spakarp. Men det har sin förklaring. I generationer har det funnits stövare och terriers specialiserade på räv på gården, och det är inte svårt att förstå varför exempelvis någon värmländsk tunnelfälla inte finns bland fångstanordningarna.

– Men sedan det blev populärt att locka räv med harskrik har vi provat det. När vi var ute den sista rävjaktdagen sköt min kompis Fredrik en räv som kom på lock, berättar Simon.

Anlagda öar

Vi kommer ner till det nyanlagda viltvattnet. Det kom till efter att Simon och Kjell blivit inspirerade av grannarna i Räveberg någon mil bort. Viltvattnet, eller våtmarken som myndigheterna anser att den ska kallas, är två hektar stort och var tidigare ett par gamla odlingsmossar bevuxna med al, som inte betydde särskilt mycket ur skogsbrukssynpunkt. Efter kontakter med både länsstyrelsen och Skogsstyrelsen inleddes arbetet 2007.

Alen höggs bort och en bred vall grävdes upp. Med en munk i vallen regleras frånflödet och genom naturlig tillrinning fylldes snabbt viltvattnet. På tre anlagda öar har Simon planterat måbär och berberis, dvärgvide och vildapel. Vallen har besåtts med rödsvingel. Runt viltvattnet har ett antal knipholkar satts upp, och flera minkfällor finns förstås utsatta på strategiska platser.

Full pott

Resultatet av ansträngningarna lät inte vänta på sig. Den första fågeln Simon såg i vattnet var en kricka, och sedan har där funnits gräsand, knipa, kanadagås och många andra arter. 2008 blir andra året då gräsandsbeståndet förbättras genom utsättning av ett antal fåglar.

– Jag ska sätta ut minst 50 änder. Kanske blir det hundra.

– Det ska bli väldigt spännande att se hur våtmarken utvecklas. Vi är lite oroliga för att alen ska skjuta mycket stubbskott, men vi hoppas på det bästa.

Efter att ha tittat till en minkfälla som är placerad på en planka en bit från utflödet tar vi bilen ner mot Ingarpssjön. Simon spanar mot några kråkor som flaxar bland björkarna i strandkanten och konstaterar att det måste ligga någon död fisk nedanför.

– Här skulle det löna sig med en fälla. Får se om jag hinner flytta ner en hit i eftermiddag, funderar han.

Vi vänder och far sedan in längs en skogsbilväg. På vändplanen i kanten av ett hygge står kråkfällan som var resans mål. Och jodå, båda fångstbåsen är upptagna och i mitten flaxar lockkråkan lite oroad av den annalkande bilen.

– Kul! utbrister Simon. Jag var inte så säker på det här stället, men det är nog ett typiskt revirpar som gått i fällan. Här i skogen är det inte troligt att sträckkråkor går ner.

Det ska till skiftbyte i fällan och Simon avlivar snabbt en av de nyfångade kråkorna, och sedan lockkråkan. Efter det flyttar han över nykomlingen till lockbåset.

– De får ligga kvar här så länge, svarar han när jag frågar om inte fångsten ska med hem. Jag ska hit igen med färskt vatten till lockfågeln, och kanske flyttar jag också fällan då.

När vi träffas igen ett par veckor senare, efter att kråkfågeljakten är avslutad, berättar Simon att han fångat 43 kråkor och nästan lika många skator under senvintern och tidig vår.

– Det ger effekt. Jag tyckte redan förra året att vi hade mer hare på markerna, och jag tror inte att det blir mindre i år om vi får en bra vår och försommar.

Stort projekt

Det är en ljuvlig vårdag i slutet av april. Vitsipporna blommar för fullt. Kabblekan lyser gul i våtmarkerna och i träden sjunger nyanlända lövsångare och svartvit flugsnappare. I den nybyggda voljären på gården hörs fasantuppar gala.

Och där har vi det senaste stora viltvårdsprojektet på Spakarp. Visserligen har här satts ut fasaner många gånger förut. Redan den förste Larsson på Spakarp, som jagade med fågelhund, ägnade sig åt fågelutsättning. Men han gick knappast så metodiskt och grundligt tillväga som sin efterföljare.

– Jag köpte avelsfåglar, 16 hönor och fyra tuppar tidigare i våras. För några dagar sedan hade vi byggt klart voljären och så fort vi flyttat ut fasanerna från hönshuset började de värpa, berättar Simon nöjt samtidigt som han plockar ytterligare ett nylagt ägg.

Kläcks i maskin

Under elva dygn räknar han med att få ihop närmare 100 ägg som ska kläckas i maskin. Kycklingarna ska sedan varsamt sättas ut runt gården. Avelsfåglarna får möjlighet att söka sig ut ur voljären.

– Tanken är hönorna ska fortsätta häckningsbestyren och att vi ska få några kullar som kläcks ute. Det ska bli väldigt intressant att se hur det går, säger Simon.

Förra året satte han 400 buskar av skilda arter; slånbär, måbär, snöbär, fläder, gran samt olika viden. I år har han fortsatt att plantera nya växter.

– Avsikten är att de ska ge skydd och mat åt fältviltet. Jag planterar bredvid stenmurar och på andra bitar som inte är av något större värde för jordbruket. Jag vill att det ska bli fint, viltvård ska vara vackert för ögat också.