De är inte stora, men de är många och framför allt viktiga. Det handlar om smågnagarna, sorkarna, som utgör basföda för så många rovfåglar och rovdjur.

Av Bernt Karlsson

Man kan säga att smågnagarna utgör motorn som driver näringskedjorna i skogen. När motorn går på högvarv vimlar det av sork. Då finns det också lättillgänglig mat åt alla rovdjur.
Rävar, mårdar, hermeliner och rovfåglar lever i överflöd. Det innebär i sin tur att alternativa och mera svårfångade byten som harungar, rådjurskid och skogshönsens kycklingar lämnas mer eller mindre i fred.
Rovdjuren lyder minsta motståndets lag. De äter i första hand av den mat som finns närmast till hands och som det finns mycket av.
Ett så kallat sorkår leder därför som regel till att det också blir gott om småvilt som hare och skogsfågel till glädje för oss jägare. En riktig sorktopp kan utlösa ett så kallat kronår för skogsfågel.
På Grimsö har man också funnit att fler rådjurskid klarar sig undan räven när det är gott om sork.
Men underbart är kort. Av någon anledning, som forskarna inte riktigt kunnat utreda, avstannar plötsligt beståndstillväxten hos sorkarna. Motorn börjar hacka och gå både långsamt och dåligt.
Sorktätheten börjar i stället minska. Det är en process som kan gå mycket fort. Man brukar tala om en sorkkrasch.

Bistra tider
Nu stundar bistrare tider för alla rovdjur och inte minst de som kom till världen under överflödets tid. De är inte heller så få.
När det råder god tillgång på föda fungerar nämligen naturen så att rovdjuren får större kullar och med hög överlevnad.
När överflödet av smågnagare plötsligt sinar ut finns det därför fortsatt många rovdjur som nu måste leva av någonting annat.
Sorkkraschen innebär en dramatisk omställning.
För en sorkspecialist som pärlugglan stundar en tid av svält. Den kanske rent av nödgas flytta. Häckningen uteblir. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med sork för att kunna dra upp en kull nya pärlugglor.

Små chanser
För räv och mård går det något bättre. De har ett bredare bytesregister. Det är nu rådjurskid, harar och skogsfåglar får sitta emellan.
Med skogen full av hungriga rovdjur är exempelvis chansen för en orr- eller tjäderkyckling att överleva sina första veckor utomordentligt små. Om den ens hinner komma ur ägget.
När sorkstammen kraschar drar den därför med viss eftersläpning även med sig övrigt småvilt i olyckan.
Smågnagarnas försvinnande leder i sin tur till dåliga produktionsår även för hare och skogshöns. Deras ungar blir helt enkelt uppätna, ofta på ett tidigt stadium.
Ändå vill inte maten räcka till. Rådjur, harar och skogshöns förmår inte producera lika stor biomassa som smågnagarna i tillväxtfas. Räv och mård får färre kullar och överlevnaden i kullarna är också låg. Även rovdjuren blir till slut färre.
Då händer det märkliga. Smågnagarna börjar så sakta att åter öka i antal.
Motorn vi tidigare talat om börjar åter gå. Till en början mycket sakta men sedan ökar farten efterhand. Sorkarna har börjat föröka sig igen.
En ny så kallad sorkcykel har inletts och den kommer precis som den förra att avslutas med en ny krasch om tre, fyra eller ibland fem år.
Eftersom tillväxten börjar från mycket låga beståndsnivåer är det oftast först när motorn gått en dryg säsong som vi verkligen märker av den ökade sorktillgången. Då har motorn redan börjat sakta in, men ökningen fortsätter ändå med stora steg eftersom de följande fortplantningssäsongerna inleds med successivt högre startnivåer under typiska sorkcykler.

Tydligare norrut
De återkommande sorkcyklerna är tydligare ju längre norrut man kommer. Längst i norr kan det också vara längre tidsavstånd mellan topp- och bottenåren.
Även tillgången på lämlar i fjällen varierar på samma sätt och deras cykler är oftast synkroniserade med skogens sorkcykler.

-------------------

Varningsklockan ringer:
Allt färre sorkar i skogslandet

Sorkstammarna i Västerbottens skogsland har minskat ända sedan 1970-talet. Minskningen var särskilt stark under 1980-talet och har sedan fortsatt ytterligare. De så kallade sorktopparna har avtagit i styrka och gråsidingen, en förut mycket vanlig sorkart, är nu nästan helt borta.

Av Bernt Karlsson

Den dystra utvecklingen framgår av forskning som Birger Hörnfeldt numera bedriver vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå.
Sedan 1971 har han studerat smågnagarna beståndsväxlingar. Från början var det ett forskningsprojekt i universitetets regi, men från och med 1979 inordnades studierna i Naturvårdsverkets program för miljöövervakning av smådäggdjur.
Smågnagarna är särskilt väl lämpade som studieobjekt i detta syfte eftersom de lever stationärt året runt och har ett brett födospektrum. De kan därför indikera miljöstörningar av både luftburna miljögifter och försurningsrelaterade metallutlösningar från marken.
Miljöövervakningen av smågnagarnas beståndsvariationer sker genom fällfångst, inte bara i Västerbottens skogsland utan även på Grimsö i Bergslagen.
Parallellt med undersökningarna i skogen studeras också smågnagarna i tre fjällområden: Ammarnäs, Stora Sjöfallet och Vålådalsfjällen. Dessutom studeras pärlugglornas häckningsframgång i relation till förekomsten av smågnagare.
Smågnagarfångsten sker med slagfällor höst och vår. Det handlar om en stor fångstinsats med tusentals fällor, 50 stycken på varje provyta. Fällorna står ute tre nätter under varje fångstomgång.
I det nordsvenska skogslandskapet dominerades fångsten av tre arter under 1970-talet: åkersork, skogssork (som tidigare kallade ängssork) och gråsiding.
Skogssork och åkersork är fortfarande de vanligaste smågnagarna i skogen men den mest genuina skogsarten, gråsidingen, är nu nästan helt borta.

”All time high”

Första sorktoppen i den nu nästan 40 år långa mätserien inföll hösten 1973 och våren 1974. De beståndstätheter som då uppmättes utgör fortfarande ”All time high”. För sedan har det bara gått utför.
Smågnagarna har minskat mycket kraftigt i antal och beståndsvariationerna med toppar vart tredje–fjärde år har avtagit i styrka.
Minskningen är inte heller bara begränsad till norra Sverige utan syns även tydligt i Grimsöområdet.
För gråsidingens del handlar det om en dramatisk nedgång. Idag återstår bara ett par procent av det bestånd som fanns i början på 1970-talet och i den brukade skogen är gråsidingen praktiskt taget borta.

Mildare vintrar
Även skogssork och åkersork har minskat, men minskningen för dessa arter är inte lika stor som för gråsidingen och gäller främst vårstammens storlek.
Senaste sorktoppen inföll 2007 och under innevarande sorkcykel har faktiskt den neråtgående trenden för en art – skogssorken – brutits. Skogssorken uppvisade då de högsta beståndstätheterna sedan 1970-talet, men forskarna tror att det sannolikt bara rör sig om ett tillfälligt undantag.
Varför minskar då sorkarna och varför har gråsidingen mer eller mindre försvunnit i kulturskogen?
Birger Hörnfeldt tror att åkersorkens och skogssorkens minskning kan skyllas på det varmare vinterklimatet.
– Mildare vintrar gör att det skyddande snötäcket blir mer instabilt och kortvarigt, säger Birger Hörnfeldt. När det gäller gråsidingen är det nog mer en kombination av effekter, där även landskapsförändringarna som skogsbruket skapat spelar in. För i fjällrandskogen, som är nästan opåverkad av skogsbruk, märks idag ingen minskning av gråsidingen.
I fjällområdet har smågnagarna totalt sett inte heller minskat. Under 1990-talet verkar däremot även sorkstammarna i fjällen ha varit nedtryckta på liknande sätt som de varit i skogslandet sedan 1980-talet, det vill säga sannolikt på grund av de mildare vintrarna.
Bilden av att smågnagarstammarna i fjällområdet är mycket starkare än i skogslandet förstärktes under 2007, som var ett riktigt så kallat sorkår. Då var tätheten av smågnagare 80 procent högre i fjällen än i skogslandet och till och med 25 procent högre än vid ”All time high” 1973–74.

Påverkar mångfalden
Utvecklingen med att sorkarna i skogen blir allt färre kan få stora effekter för den biologiska mångfalden. Smågnagarna är mycket viktiga i näringskedjorna och utgör basföda för många rovdjur.
Jämsides med sorkövervakningen kontrollerar därför Birger Hörnfeldt och hans kollegor även häckningsframgången för en sorkspecialiserad art som pärlugglan i relation till förekomsten av smågnagare.
Det sker med hjälp av uggleholkar. Totalt finns det i dag mer än 400 sådana inom studieområdet.
– I alla dessa holkar konstaterade vi i våras påbörjade häckningar i endast tre, men alla misslyckades så slutresultatet blev noll, säger Birger Hörnfeldt. Det säger en del om smågnagarnas betydelse för pärlugglan.
Sedan början av 1980-talet har pärlugglan minskat med cirka 75 procent i Västerbottens skogsland.

---------------------

Varför försvinner sorkarna?

Att tillgången på smågnagare varierar i regelbundna cykler är ett känt och väl studerat fenomen. Men vad beror det på?

Med hänsyn till sorkarnas allmänna förökningsförmåga är det ganska lätt att förstå hur en sorktopp uppstår. Få däggdjur här på jorden kan exempelvis fortplanta sig snabbare än en åkersork. Varje hona kan föda upp till sju kullar per säsong. Den genomsnittliga kullstorleken är sju ungar som i sin tur blir könsmogna redan vid tre veckors ålder.
Desto svårare är det att förklara varför plötsligt sorkstammarna kraschar, men det finns några huvudspår.
Ett spår går ut på att det händer någonting i samspelet mellan sorkarna och deras föda när sorkarna blir för många. Sorkarna äter sig ”ur huset” helt enkelt.
Den teorin förkastas emellertid av den grupp biologer som efter 15 års studier av halsbandslämlar på nordöstra Grönland kom fram till att de stora beståndsvariationerna i själva verket drivs av rovdjuren.
Enligt denna studie finns det alltid tillräckligt med mat för lämlarna, men när dessa ökar i antal ökar även rovdjuren. När rovdjuren blir tillräckligt många förbyts lämmelstammens ökning i en minskning.
De rovdjur som är så kallade generalister – exempelvis fjällräv, fjälluggla och fjällabb – går över till alternativa byten när lämlarna blir för få. En lämmelspecialist som hermelinen har däremot ingenting att välja på utan tvingas fortsätta att jaga allt färre lämlar fram till en dramatisk krasch. Den följs av svält och populationskrasch även för hermelinerna och hela lämmelcykeln kan börja om på nytt.
I studieområdet gick det normalt fyra år mellan topparna.
Dessutom vet man från teoretiska modellstudier att sjukdomar kan orsaka sorkcykler, men det är något som än så länge inte har studerats ordentligt i praktiken.
Bernt Karlsson

---------------------

Svåra att skilja åt

Sorkar och lämlar som vi ibland råkar få se skymten av kan vara svåra att skilja åt på färg och storlek. Men de lever inte på samma ställen och äter inte samma saker. Därför presenterar vi kort de vanligaste arterna i skogen och på fjället på de här sidorna. Artbeskrivningarna är illustrerade av Staffan Ullström och hämtade ur Stora Musboken/Opal Förlag.

Skogssork

Kroppslängd 80–135 millimeter. Lång svans (ungefär halva kroppslängden). Tydligt rödbrun rygg, gråvita sidor och gråvit eller grågul buk. Öronen sticker tydligt ut ur pälsen och svansen är tydligt tvåfärgad.
Skogssorken är vårt vanligaste däggdjur och lever i skogsmark i hela landet. Den äter nästan alla slags vegetabilier; frön, bärris, svampar, rötter, löv och skägglav. Arten kallades förut för ängssork.

Åkersork

Kroppslängd 78–135 millimeter. Kort svans (ungefär en fjärdedel–en femtedel av kroppslängden) som är slät och avsmalnande med piskliknande spets. Svansens ovansida är mörkare än undersidan. Mörkt brungrå på ryggen med ljusare sidor och ljus undersida. De runda öronen är nästan osynliga i pälsen.
Åkersorken är vanlig i hela landet. Idealbiotopen är ängs- och gräsmark men åkersorken lever även i skogen intill odlad mark, i gles skogsmark och på kalhyggen. Gräs av olika slag är den viktigaste födan.

Rödsork

Kroppslängd 80–135 mm. Kort svans (cirka en fjärdedel–en femtedel av kroppslängden) som är ganska tjock och borstig med utstående hår. Rödsorken liknar skogssorken men är mera ljusröd och har kortare och tjockare svans.
Rödsorken brukar kallas skogssorkens kusin i Lappland. Den förekommer både i den fjällnära barrskogen och fjällbjörkskogen och är väl anpassad till ett liv under snön. Rödsorken lever av bär, bärris, skägglav och björkknoppar.

Mellansork

Kroppslängd 85–161 millimeter. Kort svans (cirka en tredjedel–en fjärdedel av kroppslängden) som ofta avslutas med en gråsidinglik hårtofs. Mellansorken liknar åkersorken men är något mörkare och större och har även längre svans.
Mellansorken förekommer bara i norra Lappland. Den är en våtmarkslevande art, som påträffas i kärr, längs vattendrag och på fuktiga ängar. Den kan både simma och dyka. Mellansorken lever bland annat av starr och ängsull.

Gråsiding

Kroppslängd 110–135 millimeter. Kort svans (ungefär en fjärdedel–en femtedel av kroppslängden) som är ganska tjock och borstig med utstående hår och tofsliknande spets. Tydligt rödbrun rygg i ett stråk längs ryggraden, grå sidor.
Gråsidingen förekommer bara i norra Sveriges skogsland och fjälltrakter, men arten har på senare år minskat kraftigt i skogen. Gråsidingen påminner mycket om skogssorken men är något större och har kortare svans. Den lever främst av bärris, framför allt blåbär.

Fjällämmel

Kroppslängd 130–155 millimeter. Cirka en centimeter kort svansstump. Brokig i svart, gult och brunt och därför lätt att känna igen.
Fjällämmeln finns bara längs den skandinaviska fjällkedjan men under så kallade lämmelår kan den vandra långt ner i skogslandet. Fjälllämmeln äter de flesta av markskiktets växter, mossor under vintern, gräs och örter under sommaren.

Skogslämmel

Kroppslängd 80–115 millimeter. Cirka en centimeter kort svansstump. Blågrå med en roströd fläck längst bak på ryggen.
Skogslämmeln förekommer i norra Sveriges skogsland. Den är betydligt mindre än fjällämmeln och lever mera anonymt i mossig, fuktig granskog. Födan utgörs av olika mossor.
Skogslämmeln har en liten egenhet. Vissa honor föder endast döttrar. Därför finns det tre–fyra gånger fler