Ytterligare några var nära att utrotas, älg, kronhjort, rådjur, brunbjörn och varg. Nu är bilden annorlunda.
Reglering av jakt och återinplanteringar har medfört att flertalet av dessa arter på nytt kunnat öka i antal, vissa har återtagit sina tidigare utbredningsområden. Detta kan ses som en framgångssaga inom svensk naturvård.

Skogsvildren, en art som är väl anpassad till den svenska naturen, men som utrotades för cirka 130 år sedan, har inte fått komma tillbaka. De sista djuren fanns i Hälsingland–Dalarna–Härjedalen på 1870-talet.
Den fråga jag vill väcka med denna debattartikel är om det kanske är dags att återinföra denna art till den svenska faunan?
Eftersom förekomster av vildren kan försvåra tamrenskötsel bör en ny vildrensstam begränsas norrut till en utbredning nedom den södra gränsen för tamrenskötselns vinterbetesmarker. Arten kan få svårt att klara sig i de mer tätbefolkade områdena i mellersta och södra Sverige.
Dess utbredningsgräns i söder hamnar därför sannolikt ungefär vid norrlandsgränsen.
Det skulle således handla om en förekomst inom ett geografiskt område som liknar en trekant, med den nordöstra spetsen i trakten av Härnösand, den sydvästra i trakterna av västra Värmland och den sydöstra i Gävletrakten. Detta utgör dock ett relativt stort område, som mycket väl skulle kunna hysa en stabil stam.

Skogsvildrenen bör ej nämnvärt konkurrera med älg, rådjur och kronhjort om vinterfödan. Renen äter nämligen vintertid i stor utsträckning marklavar. Sommarhalvårets rikliga tillgång på växter innebär att risken för beteskonkurrens är minimal.
I sydöstra Norge, på Hardangervidda, finns vildren. Detta är dock underarten, fjällvildren, Rangifer tarandus tarandus, som är mer anpassad till fjällen, och som utgör stamformen till den Fennoskandiska tamrenen.
Skogsvildren, Rangifer tarandus fennicus, finns för närvarande närmast i östra Finland, där den återinplanterats från Ryssland.

Jämfört med fjällvildren och tamren, är det ett något större och mörkare djur. Den är högre i benen, bättre anpassad till djup snö.
Även hornkronan är annorlunda, den är ej lika utböjd åt sidorna som hos tamren och fjällvildren, en anpassning till tät skog.
De båda underarterna skiljer sig även åt vad gäller skallens form, skogsvildrenen har ett mer utdraget huvud.
Visst bör detta magnifika djur på nytt få finnas på den Skandinaviska halvön?

Stig-Olof Holm

Vildsvinen borde ge marklösa jägare jaktmöjligheter
Vildsvin Jag jagar i Roslagen, i marker med mycket vildsvin. Ofta hör jag markägare och jakträttsinnehavare klaga på vildsvinen. På att vildsvinen ställer till skador, och på att jägare inte jagar dem så mycket som de borde.
Jag menar att den växande vildsvinsstammen är som gjord för att ge marklösa och andra intresserade jägare jakttillfällen. Det finns väldigt många jägare som vill jaga vildsvin, problemet är att de inte har någonstans att jaga.

Men när man kommer så långt i resonemanget blir det stopp. När markägare och jakträttsinnehavare får förslag om att släppa in hugade jägare på sina marker så är man inte intresserad av det. Då, verkar det, tar man hellre skador och för många vildsvin. Det är svårt att förstå varför.
Det ska naturligtvis inte vara gratis. Alla som jagar måste vara beredda att betala en rimlig summa för sin jakt. Jag är inte mycket för tvingande åtgärder, utan föredrar frivillighet, men nu känns det som att något mer måste till.
Om inte de som har mark-er med vildsvinsproblem öppnar för att intresserade jägare ska komma till måste det till någon form av tvång. Naturligtvis ska inte heller en sådan jakt vara gratis.

Michael Laursén/Väddö

Sveaskog vill stärka jakten
Sveaskog har under vintern aviserat att vi i samband med omförhandlingen av jakträttsupplåtelserna kommer att marknadsanpassa priset. Beskedet har väckt stort engagemang. Vi förstår det! Vi vet att jakten är ett stort intresse, nästan en livsstil, för många. 

Många kloka synpunkter har framkommit, andra har grundat sig på missuppfattningar. Debattens vågor går höga. Vi som arbetar med jaktfrågor i Sveaskog har dagligen samtal med jägare om vad beslutet innebär.
Det är intressant att notera att den stora majoriteten av dessa samtal förs i en god och konstruktiv ton, helt olikt tonläget i medierna. 
Jakten ligger Sveaskog varmt om hjärtat. Vi vill ha en livskraftig vilt-stam som möjliggör en attraktiv jakt. Därför satsar vi stora resurser på att öka kunskapen om viltstammarna, på forskning kring viltfoder och på att utbilda drygt 3 000 jaktledare på våra marker om aktiv förvaltning. För detta har vi fått mycket positivt från jägarna. 
Sveaskog har under de senaste fem–tio åren märkt en väsentligt ökad efterfrågan på våra jakträtts-upplåtelser. Dagligen ringer jägare och frågar om vi har marker och 1 000-tals jägare har ställt sig i kö för att få plats. Glädjande nog gäller det även många ungdomar. Samtidigt är det sällan som några av våra 3 300 arrenden kommer ut på marknaden. 
Sveaskog vill ge så många personer som möjligt tillfälle att jaga på våra marker och därför kommer vi nu att diskutera ett antal möjliga förändringar när vi omförhandlar avtalen med jaktlagen. Marknadsanpassningen av jaktpriserna innebär inte en procentuell ökning rakt av på alla kontrakt. Vissa arrenden kanske hamnar på samma eller lägre pris än tidigare, andra kanske ökar med mer än 100 procent.

Vi för en dialog med varje jaktlag utifrån arrendets geografi, storlek, vilttillgång med mera.  För att kunna ge fler jägare möjlighet att jaga erbjuder vi samtidigt jaktlag större valfrihet i arrendeavtalet. De kan skräddarsy sin jakt. Vill de inte jaga småvilt eller bara jaga tjäder eller toppfågel ska de kunna göra det. Vill de dela med sig av högviltsjakten några veckor under året kan de göra det.
Med valfriheten följer möjligheter att påverka avgiften. I många jaktlag finns utrymme att ta in fler jägare och vi vet av erfarenhet att en prisjustering gör jaktlagen mer benägna att ta in fler medlemmar.
Sveaskog fortsätter att prioritera ungdomarna, dels genom att ge alla jägare under 26 år en rabatt på de jaktliga avgifterna med 40 procent, dels genom att vi garanterar ungdomar plats i alla jaktlag. Vi tar oss nämligen rätten att kunna tillsätta två platser i varje jaktlag.

Sveaskog har stor respekt för kunnandet och erfarenheten hos landets jägarkår. Vi värdesätter de viltvårdande insatser som jägarna utför året om på våra marker. Avsikten med att marknadsanpassa priserna är att göra jakten mer tillgänglig och öka valfriheten för jaktlagen. Vi vill också gynna ungdomarna, framtidens jägare.  

Ron Egly, Affärsområdeschef, Sveaskog
Sofia Hammarskjöld, viltvårdsansvarig Sveaskog

Sveaskog kommer med undanflykter
Inlägg Att Sveaskog får kritik för sin aviserade arrendeprishöjning förstår man. Sveaskog vill fördubbla det genomsnittliga priset per hektar i Norr- och Västerbotten. Här slår man in kilar i jägarkåren och säger att det kan bli någon som får oförändrad eller sänkt arrendekostnad. Ron Egly säger att Sveaskog anpassar sig till marknaden och tar ett exempel:
En mark utanför Gällivare som inbringade 2,60 kronor per hektar blev ledig och lades ut på anbud vilket gav 14 kronor per hektar.
Var det ett ”valigt” jaktlag som slantade upp pengarna? Nej, det är ett företag som kan dra av sina kostnader samt tjäna en välbehövlig krona. Att bli jämförd med ett företag som har andra förutsättningar är väl knappast att rättvist bedöma marknaden. Ska alla jaktlag bli företag?

Att sedan Sveaskogs Ron Egly jämför sina priser med ett annat skogsbolag (vilket?) och finner att Sveaskog tar ut mindre för sin jakt ter sig konstigt. När man pratar med jägare som jagar på andra ”skogsbolagsmarker” och jämför kostnader – jaktkort, arrendekostnader, fällavgifter och så vidare, visar det sig att Sveaskog ligger i topp.
Att inte priset för jakt ändrats är väl att ta i. Man har delat upp priset för jakt i minst två delar, arrende och fällavgift. Det finns indexbelopp också. Bara för att man inte höjt priset på den ena delen av jakten (arrendet) har priset för jakten inte stått still. Kostnaden för fällavgiften har ökat, även indexbeloppet. Att Svea-skog vill maximera sina vinster är väl inte att ta miste på. Det har man styrelsens uppdrag att genomföra. Samtidigt som man inte vill ta det i sin mun och säga det. Här ska tjänas pengar på andras fritidsintresse.
Frågan kvarstår. Ska man jämföra arrendatorer med olika förutsättningar med varandra? Företag och privatpersoner har olika förutsättningar att betala för sitt arrende. Det var inte mycket till försvar Sveaskog presterade.
 
Lionard

Fler vargar, färre älgproblem
 Älg och varg Älgen skapar problem. Cirka tio människor dödas varje år i samband med älg-olyckor. Skogsägarna uppskattar
älgens betesskador till 100-tals miljoner kronor varje år.
Tack och lov håller jägarna nere älg-stammen.
Ett annat sätt för att begränsa älg-stammen är att öka vargstammen. Enligt jägarna minskar älgen betydligt i trakter där vargarna finns. Om vi fick en fördubbling av vargstammen, spridd över landet, skulle älg-stammen glesas ut och problemen, som nämnts ovan, skulle minska.
Då skulle vargarna inte heller vara hotade, vilket skulle göra jakt möjlig.
Nog, måste det vara roligare att fälla en varg än en hare?
Dessutom får jägarna hjälp att hålla nere vildsvinsstammen. Den stora vinnaren om vargstammen tillåts öka är dock själva ekosystemet. Rovdjur hör hemma i skogen. Kadaver är viktiga för många djur och kryp.

Givetvis ska tamdjursägare få ersättning med råge för de skador vargarna orsakar. Problemet med varg-rädsla är dock svårare att lösa.

Lars Tengstam/Malmö

Klaga inte över mer jakt
Svar på tal I Svensk Jakt Nyheter nr 3 har Ola Johansson framfört en del åsikter om nyheter i förvaltningen runt vildsvinen. Det gäller främst fällfångst och belysning vid åtel. Uppenbart är han emot båda nymodigheterna. När han börjar med fria fantasier om hur man borde konstruera fällor för älg för att kunna utrota hela stammen förstår jag att Ola Johansson tillhör den grupp av jägare som har svårt för att sakligt värdera nya jaktmetoder.
Om han verkligen inte förstår varför det finns vildsvins-fällor men inte älgfällor tycker jag att Ola Johansson ska ta sig en titt i jakttabellen. Om han kollar allmänna jakttidens längd så har han svaret. Så länge en viltart kan regleras med jakttiden behöver man inte diskutera nya jaktmetoder. Men om det inte går, som i vildsvinets fall, måste man naturligtvis göra det. Vildsvinsfällorna behövs.

Den nya jaktmetoden är på väg att bli populär och alltmer utbredd. Min fälltillverkning innebär att jag har pratat i telefon med minst 400 markägare och jägare om dagens vildsvinssituation. De kunskaper och åsikter de förmedlat är nästan helt samstämmiga.
De kan sammanfattas så här:
Vildsvinsstammen tillväxer just nu helt okontrollerat. De jaktuttag som görs räcker inte på långa vägar för att ta ut tillväxten. Vakjakten vid foderplatser, den vanligaste jaktformen,  har blivit allt svårare och ger allt sämre resultat. Många har tröttnat och allt fler kommer att göra det.

Enligt gängse kunskap om lämpligt jakttryck på vildsvin ska hälften av stammen skjutas av om man gör det rakt över åldersklasserna. Om man gör som det rekommenderas i Sverige och skjuter huvudsakligen ungdjur och kultingar krävs en avskjutning på närmare 80 procent av stammen för att komma i kapp tillväxten. Av en vildsvinsstam på 100 000 individer skjuter jägarna i Sverige med dagens
jaktmetoder endast omkring 25 000. Vildsvinsstammen växer ifrån jägarna i en rasande fart.
Det är inte orealistiskt att räkna med att om avskjutningen inom fem år ska vara  i proportion till den årliga tillväxten måste avskjutningen fyrdubblas. Hur ska det gå till?
Enklast att förklara detta är att peka på hur man inte ska göra. Att inskränka eller förbjuda jaktmetoder, som exempelvis fångst med fällor och belysning vid åtel på vildsvin, är naturligtvis inte rätt väg att gå. Att förvalta en snabbt
expanderande vildsvinsstam med sådana bakvända idéer fungerar inte.
Och ett sista råd: Klaga inte på Naturvårdsverket för att det gett både dig och andra jägare fler jaktmöjligheter.
Beröm Naturvårdsverket i stället.

Evald Hellgren