Det absolut största hotet mot stövarjaktens framtid, inte bara stövarjakten utan all löshundsjakt, är definitivt vargens negativa effekter för löshundsjakten.  I stora delar av Mellansverige finns det idag ”svarta hål” där stövarjakten har försvunnit på grund av vargens utbredning. 

För det första är det på sin plats att rätta till uppenbara felaktigheter som finns i Anders Johanssons debattartikel. Han påstår att det endast skulle vara ett förstapris i öppenklass som krävs för start i elitklass. Detta är direkt felaktigt. För det förutsätter i sådana fall att stövaren har genomfört två stycken godkända rådjursrenhetsprov, under olika jaktsäsonger. Annars krävs det alternativt två stycken första-pris i öppenklass för att få starta i elitklass.
Sedan är det ett mycket märkligt försök till generalisering av honom när han hänvisar till enstaka Stövar-SM, där höga resultat uteblivit. Han menar att dessa enstaka prov i stort skulle spegla avelsarbetet och vara ett definitivt utvärderingsinstrument till våra stövare. Anders Johansson liksom alla andra stövarjägare vet att stövarjakten är oerhört situationsbetingad där väderlek och före spelar en avgörande roll för vilka resultat som uppnås.
Tittar vi på de DM-uttagningar som föreligger i ett par distrikt inför årets SM finns det toppresultat. Distrikt 3 hade fyra elitettor, där fyra stövare drev full tid båda dagarna och hade 58 egenskapspoäng båda dagarna, men det räckte inte för att gå vidare till SM! Lyfter man fram enstaka prov kan man naturligtvis få både det ena och det andra resultatet, det är således egentligen inte vägledande för stövarrasernas jaktliga utvecklingspotential.

Samtidigt går det inte att dra allmänna slutsatser kring avelsarbetet hos stövare genom att enbart se till resultatlistan i enstaka SM, utan ska man bilda sig en uppfattning kring stövarrasernas jaktliga utveckling måste man se till de utvärderingar som görs av samtliga stövarraser över längre tid. Ser vi till de utvärderingsinstrument som finns per idag har vi överlag aldrig tidigare haft bättre stövare än nu.
Vi har i dagarna färdigställt de rasspecifika avelsstrategierna vilka kommer att kunna publiceras kring årsskiftet. Detta är den andra utgåvan (revideras vart femte år).
I denna sammanställning finns följande stövarraser: hamilton-, schiller-, smålands-, finsk-, luzern- och gotlandsstövare. Där kan vi konstatera att vi har en god kontroll på avelsarbetet och de specifika
rasernas jaktliga utveckling. Även när det gäller hälsa, inavelsgrad och den effektiva populationen finns det idag en god kontroll. De mindre stövarraserna har dock fortsatt ett begränsat avelsmaterial.
Om vi väljer ut de tre största stövarraserna hamiltonstövare, schillerstövare och finsk stövare har alla haft en mycket positiv jaktlig utveckling, beträffande hundar som startat och tagit pris på jaktprov. Samtidigt har man jobbat aktivt inom respektive stövarras för att minska inavelsprocenten.

Schillerstövare och finsk stövare har haft störst framgång gällande jaktprovsutvecklingen statistiskt sett. Om vi tittar på finsk stövare som enskild ras i Sverige, har den rasen uppfyllt målet om att 30 procent av de födda valparna ska ha meriterat sig på jaktprov (under den senaste femårsperioden).
För kommande femårsperiod är till exempel målet för finsk stövare uppsatt till 40 procent. Samtidigt har finsk stövare i Sverige, från början av 1990-talet minskat inavelsgraden och ökat den effektiva populationen från ett index om 45 till 500.

Hade Anders Johansson varit medlem i Svenska stövarklubben kunde han via vår tidskrift ha tagit del av dessa utvärderingsrapporter, vilket kanske kunde ha  täppt de kunskaps-luckor som han ger uttryck för.
Sammantaget är det således inte den jaktliga kvaliteten på våra stövare som är den största utmaningen som Stövarklubben har framför sig. Den definitivt största utmaningen som hela Jägarsverige har är att slå vakt om förutsättningarna för att kunna bedriva stövarjakt, såväl som all löshundsjakt, i hela Sverige.
Freddy Kjellström, Ordförande Stövarklubben
Owe Karlsson, Vice ordförande