Självklart har vi jägare ansvar för att den jakt vi bedriver sker på ett sådant sätt att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt. Det är också i vårt eget intresse att etik och moralfrågor alltid hålls levande, och kommuniceras ut mot den icke jagande allmänheten. Om inte, kommer vi själva att skapa ett motstånd mot jakten som inte på något sätt gynnar oss jägare.

Det första jag blir upprörd över när jag läser ”älgjägarens” insändare är, att han efter att ha lyssnat på kommunikation via jaktradio, går till hårt angrepp på det jaktlag jag är medlem i. Han skriver att vi måste få tillbaka förtroende bland icke jägare och ”få bort denna kultur ur vår familj”. Jag ställer mig frågan vad skribenten vet om kulturen i vårt jaktlag efter att ha avlyssnat radiotrafik. Jag kan hålla med om att man i radion hör mycket konstiga uttalanden, både från egna jaktkompisar, och från jaktlag runt omkring. Skulle man med det som utgångspunkt, anonymt börja fördöma sina jägarkollegor skulle det snart uppstå en helt ohållbar situation.
Nej, här krävs att då det är befogat, rakryggat framföra sin kritik till dem som det gäller, och på så vis hjälpa varandra i dessa frågor. 

I vårt jaktlag har vi gemensamt beslutat att under älgjakt även skjuta vildsvin om tillfälle ges. Orsaken är framför allt  problemen för lant-
brukarna med förstörda grödor och vallar. Den aktuella dagen uppstod det vid slutet av jaktdagen ett sådant tillfälle. Tyvärr hände det som händer alla jägare förr eller senare, ett dåligt skott avlossades. Tack vare ett fantastiskt hundarbete  och flera timmars hårt arbete kunde vildsvinet avlivas. Detta anser jag vara jakt-ens viktigaste etikfråga. Vi kan aldrig helt undvika misstag, men vi måste göra allt vi kan för att rätta till dem. I denna situation var det också en förutsättning att använda både radioapparater och GPS-pejl för att lyckas. Kanske krävs det också lite eftertanke innan sändarknappen trycks in!

Vårt jaktlag har anordnat vildsvins-jakter vid några tillfällen per säsong de senaste åren. Då hälsar vi intresserade jägare välkomna. Kravet vi ställer på deltagande jägare är att han/hon ska ha skjutit minst bronsmärke på älgbanan. Jag hälsar den anonyma insändarskribenten välkommen att delta vid en av dessa jakter och hoppas att vi kan ha en gemensam dialog kring etik och moralfrågor. Jag är övertygad om att öppenhet och dialog, och inte smutskastning, är den enda framkomliga vägen om vi ska behålla förtroendet från allmänheten.

Styrelsen för Adelövs Södra VVO 
Anders Göransson

Stå för åsikterna
!Anonymitet Jag börjar denna insändare med att mitt namn är Martin Bornsäter.
Det finns så många intresse organisationer som skriver under falsk flagg som kallar sig jägare och skriver under utan namn bara pseudo-nym, men representerar andra syften/organisationer. Vi lever i en demokrati. De personer som inte är intresserade av att tala om vad  de heter när de meddelarsig för att skriva om något de anser vara fel kan jag faktiskt inte ta på allvar.

Martin Bornsäter

Inför åteljakt för björn

!Åteljakt Jag tycker att åteljakt på björn bör bli tillåten när man använder vegetabiliskt material på åteln.
 Det blir säkrare jakt för både björn och jägare. Rätt djur blir skjutet.
Risken att djuret skadskjuts minskar när viltet står stilla och man slipper hundar som  är i närheten av björnen. Jägare som inte använder hund kan då också få möjlighet att jaga björn.
Det är på tiden att alla förstår vilka konsekvenser åteljaktförbudet har fått för såväl jägare som björnar.

Stian Mørk

Vilken roll ska förbundet spela?

!Jaktvårdskretsar Under en tid har debatt förts i Svensk Jakt om bland annat kretsarna och deras status och verksamhet.

Ordförande Mörner hade ett bemötande i nummer 12 2008 där rubriken löd: ” Kretsarna är vår styrka”. Han utvecklade där hur han anser att kretsarnas roll förändrats beroende på att älgskötselområden har bildats och viltförvaltningsområden ska skapas. Ungefär som när Sture Nord beskriver hur TCO har tappat kontakten med sina medlemmar.
Vilket ansvar har förbundet för medlemmarna där kretsen inte fungerar? Mörner anser förmodligen att behovet finns av en modernare kretsorganisation men de som ska ta tag i frågan är de lokalt och regionalt ansvariga. Torsten Mörner har nu varit Jägareförbundets ordförande i snart två år.

Jag anser att det är på tiden att ordföranden (ledaren) pekar ut en riktning för sitt förbund. Vilket ansvar och vilken roll ska förbundets anställda ha gentemot oss förtroendevalda? Vilken roll anser ordföranden att hans förbund ska spela i framtiden, kanske är det internationella arbetet viktigast – inte gräsrötterna?
Medlemsantalet har de senaste åren legat konstant på cirka
195 000, men i dessa orostider kanske många börjar fundera på vad de får för pengarna som medlemmar i Jägareförbundet. För att levandegöra medlemsskapets nytta kanske det inte räcker att upprepa hur köttet ska malas och möras eller att ”ge bort en päls i julklapp” utan förmodligen måste ledaren höja blicken och skapa en målinriktning för såväl anställda som medlemmar.

Henrik Sandström/Umeå

Länsföreningarna beslutar om jakt-vårdskretarna
Svar på tal Henrik Sandström tar i sin insändare upp frågan om kretsarnas arbete och också min roll som ledare och vad jag tror om framtiden.
Det är alltid viktigt för en intresseorganisation som Svenska Jägareförbundet att ha en noggrann omvärldsbevakning, att internt diskutera mål och strategier, samt agera tydligt och kraftfullt.
Svenska Jägareförbundet har under de senaste åren arbetat fram en verksamhetsplan (VP) som involverat stora delar av organisationen, både förtroendevalda och personal. Vår VP innehåller flera långsiktiga mål som alla är mycket angelägna områden. Verksamhetsplanen är distribuerad till alla länsjaktvårdsföreningar och förhoppningsvis har även kretsarna sett dem.

Oavsett vad vi anger i vår VP, finns det många viktiga frågor som är på väg att beslutas om – älg-, rovdjurs- och vildsvinsförvaltning, eftersök, fjälljakten, säljakt, bågjakt med mera.
Av dessa frågor har frågan om älg- och viltförvaltningsområden en direkt betydelse för hur våra kretsar är organiserade. Jag tror av detta skäl det är viktigt att se över vår kretsorganisation och samordna kretsarnas geografiska område med viltförvaltningsområdenas.

Med den organisatoriska uppbyggnad förbundet har som en federation av länsjaktvårdsföreningar uppdelade i jaktvårdskretsar, ligger hanteringen och besluten om en sådan omorganisation på länsnivå – inte på nationell nivå.
Jaktens roll är en grundläggande fråga som hanteras på olika nivåer – internationellt, nationellt, regionalt, lokalt och ute bland jägarna/medlemmarna. Det är en fråga som vi alla outtröttligt måste fortsätta arbeta med på jobbet, i kontakter med media, i internationella fora med mera.
Till detta kan man också lägga vår uppfattning om att jakten ska betraktas som en naturlig del av
viltförvaltningen. Detta gäller allt vilt. Det är i mina ögon ingen skillnad på att förvalta vargar mot att förvalta älgar.
Jag tycker vi står väl rustade för de utmaningar som vi står inför. När utredningarna om älg, rovdjur, eftersök, vildsvin med mera nu beslutas är det hög tid att vi omsätter dessa beslut i praktisk verksamhet. Då ska vi alla till exempel arbeta med kretsarnas organisation kontra viltförvaltningsfrågorna.

Torsten Mörner
Förbundsordförande

Jägarna har tröttnat på rovdjuren
SVar på Tal Jag vill med detta inlägg kommentera insändaren skriven av namnlös jägare söder om Dalälvens i Svensk Jakt Nyheters förra nummer.

Jag är helt övertygad om att du lever i ett område som saknar varg, annars skulle du inte ha den uppfattningen du har. Du är inte ensam om detta för de som inte är berörda av varg förstår inte problemen.
Jag reagerade precis som du när de första vargarna i modern tid upptäcktes i norra Värmland på 1980-talet. Idag anser jag att vargen är det absolut största hotet mot den svenska jakten och Jägareförbundets framtid.
Jag har personligen drabbats av varg då vår familjs älskade, duktiga stövare blev vargdödad i september 2008.
I mitt dagliga arbete där jag handlägger jaktfrågor i delar av Mellansverige ser jag vad rovdjuren innebär för jaktlagen och deras hundar. Nu börjar jägarna tröttna på det rovdjurstryck vi har på vilt-stammarna i Bergslagen och ett antal jaktlag har sagt upp sina arrenden på marker där de jagat i 30–40 år.
När de äldre jägarna slutar får man inte in några ungdomar för dels finns det inget att jaga och dels kan man inte släppa sina hundar. Vad har en sådan jaktmark för värde och varför tillhöra en organisation om den inte driver frågorna om det allvarligaste hotet mot vår jakt-utövning?

Den svenska vargpopulationen på cirka 250 individer är koncentrerad till ett fåtal län.
Jag anser som du att vi ska ha  varg i Sverige men då ska hela landet vara med och dela på ”bördan”. Vargen liksom fästing, hjortlusfluga och vägglus tillhör den svenska faunan. Vi tycker nog med tanke på biologisk mångfald att de ska finnas men ingen vill egentligen ha dem på sin hemmaplan.
Därför uppmanar jag Svenska Jägareförbundet att intensivt hålla vargdebatten levande så att vi får en rovdjurspolitik som de allra flesta i vårt land kan acceptera.

Tommy Sander 
Kristinehamn

Inte en ohämmad tillväxt av vildsvin
Vildsvin Utöver pågående utredningar och seminarier finns det ett behov av att se på erfarenheter från andra länder. Jag tänker på Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern med flera.
Jag vet att av den vinterstam som finns 1 februari, när deras jaktsäsong avslutas, bör (måste) 80 till 100 procent skjutas följande säsong. I vårt land håller vildsvinsstammen på att gå oss ur händerna. Jordbruksskadorna, borde kanske jägarna betala. Viltolyckor med vildsvin inblandade ökar och så vidare.

Visst kan vi glädjas åt vårt nya och talrika högvilt, men det faktum att riksdagen och ministern ställt sig positiva betyder inte att förvaltning innebär en ohämmad tillväxt av vildsvinsstammen.
Det fanns en tid när kaninmyxomatosen härjade i landet. Så kan det bli även med svinpest. Vildsvinen är fler än vi tror och förökar sig snabbare. Det skrev jag i Svensk Jakt för cirka tio år sedan, när vi trodde det fanns 10 000 i landet.  Vildsvinen är inte bara jägarnas angelägenhet.

Jan Magnusson

Ett äkta och genuint skidskytte
Tävlingar  När jag i januari ger mig ut på toppfågeljakt i Norrland handlar det om att spåra i djup snö, där skidorna sjunker ned cirka 20 centimeter i snön. Under en ansmygning mot en tjäder eller orre gäller det att hushålla med krafterna och flåset. Väl framme gäller det att får bra skjutstöd, sikta och hålla andan innan skottet går.
Mina skott går mot mål över 100 meter bort. Träffpunkten är ungefär åtta centimeter i diameter.
De som tävlar i skidkytte skjuter på 50 meter och där är målet 4,5 centimeter i liggande  respektive 11,5 i stående. Så skidskyttar, kom upp till mig för att få realistisk träning. Samtidigt borde skidskyttetävlingarna förläggas i norrländsk vildmark med lössnö med skjutavstånd upp till 300 meter.
Vid det äkta skidskyttet slänger inte sig skytten i snön efter att ha nått målet. Alltså med naturens och min ordning skulle alla som inte står på benen efter målgång diskas.
Ett annat alternativ är att vi återupptar samernas vargränning, som är förbjuden sedan 50 år på grund av fridlysning. Detta är ett mandomsprov och skulle kunna bli världens tuffaste skidtävling.

Skidskytten