LRF:s förbundsstämma 2008 antog enhälligt en handlingsplan som ska medverka till en samordning mellan myndigheter, jägare och mark-ägare för att få en långsiktigt uthållig vildsvinsstam och minska de omfattande skadorna i skog och mark.
Visst låter det bra, men hur ska det göras rent praktiskt? Jag tror att man måste konkretisera vad som kan göras och omsätta detta i handfasta råd och åtgärdslistor i samverkan med jägarna.
Det viktigaste är kanske att underlätta flexibiliteten med snabba omflyttningar av skyddet, så att grödan verkligen skyddas där skadorna riskerar uppstå. Som jag ser det finns det minst tre olika sätt att hantera vildsvinsproblemet sett ur jordbrukarens synvinkel.
Vanligt jaktarrendeavtal. Ett ordinärt jakträttsavtal för längre eller kortare tid blir kanske även i fortsättningen det vanligaste. Jaktlaget försöker att vakta de känsliga områdena och tidpunkterna. Ett aktivt och engagerat jaktlag kan säkert göra mycket nytta. Problemet är dock att det kan krävas stora koncentrerade insatser till tid och plats för att verkligen skydda grödan och det kan bli för mycket även för den hängivnaste jägaren.
Lantbrukaren säljer jakttillfällen. Lantbrukaren ser möjligheten att sälja jakttillfällen, som en del av sin jordbruksproduktion och planerar för en effektiv jakt som samtidigt skyddar hans gröda. Lantbrukaren ikläder sig då rollen som jaktvärd/jaktledare och organiserar jakten, bygger torn och åtlar, svarar för jaktguidning/information, ansvarar för säkerheten, försäkring, eftersök, slakt med mera. Detta kräver naturligtvis kunskap om jakt och möjlighet att avsätta tid. För en jagande lantbrukare kan detta alternativ säkert vara lockande. Möjligheten till samverkan med granngårdarna ger ett ytterligare tillskott.
Speciella vildsvinsjaktteam. Lantbrukaren hyr vid behov in ”vildsvins-jaktteam”, specialiserade på att skydda jordbruksmark mot vild-svinsskador. Dessa blir då jaktvärdar/jaktledare och organiserar jakt-en, svarar för material, information, utsättning av jägare, åtlar, säkerhet, försäkring, eftersök, slakt med mera.
Genom avtal regleras prissättning, försäljning av vilt, kostnader för viltskador och annat.
Jag föreslår att Jägareförbundets och LRF:s jurister utarbetar avtalsförslag för dessa olika jaktsätt.
Leif Edenheim,Högås
Nya Jägarskolan har helhetsbilden av jakten
!Svar på tal Jag har framför mig böckerna från gamla Jägar-skolan och Jägarnas riksförbunds (JRF) böcker. Om jag jämför dem kommer jag fram till att det inte är någon större skillnad vad gäller innehåll och upplägg. Läser man studiehandledningen för JRF:s cirkel, framgår det klart att böckerna räcker som underlag till examen, samt att böckerna bör kompletteras med annan litteratur och kunskap. Nya Jägarskolan behöver inte kompletteras utan böckerna upptar helheten betydligt bättre än JRF:s böcker. Utbildningsnivån på Nya Jägarskolan ligger med andra ord på en högre nivå.
Det Ewa Zander kallar överarbetat är kanske den stora skillnaden.
För att det ska bli bra måste man blanda de olika kapitlen för att få fram helheten av en viss jaktform. Nya
Jägarskolan har denna blandning men så är inte fallet med JRF:s upplägg. Jag håller med Zander att ledarens kunskaper och pedagogik avgör hur bra resultatet blir. Att JRF:s elever har det svårare har jag fått veta av olika provledare.
Börje Johnsson/Eksjö
Vargdebattens retoriska knep
Varg Nu är den alltså skjuten, vargtiken som ställt till det för sig i Roslagen. Ställt till betyder att hon rivit 30-talet får. Säkerligen har det påverkat Naturvårdsverket att tiken också uppehållit sig i Roslagen, det bor ganska många människor mellan Åkersberga i söder och Norrtälje i norr.
Vargdebatten, som den förts hittills, är ett prakt-exempel på hur det kan gå till i samhällsdebatten. Vare sig folk slåss för sina politiska uppfattningar, sitt fritids-
intresse eller sitt företag gäller samma regler som hämtats från den klassiska retoriken: Det gäller att förtiga eller förvränga motståndarsidans argument eller förminska dem, man kan också förklara dem för osanna.
Vargförespråkarna har envist förtigit att det kommer att bli skador av vargen, att det faktiskt kostar ganska mycket att försöka förebygga skadorna. Nu tog ”Roslagsvargen” cirka 30 får, går vi tillbaka till 1830 tog vargarna 465 hästar, 19 194 får och getter, 3 108 kor och 2 504 svin i 17 av landets 24 län.
Visst kan får och annan tamboskap skyddas med elstängsel som håller vargen ute. Men det kommer att kosta att sätta upp stängslen, det handlar om bra många mil. Visserligen kan bonden få bidrag men staten lägger en arbetsuppgift på lantbrukaren, att underhålla staketen.
Vargen kommer också att kosta pengar i form av försämrad jakt. Redan nu är älgstammen svag på många ställen, inte blir den starkare av att ”jaktlaget med gula ögon” tar sin del. Äger man sin skog betyder det i klartext att vargstammen kostar pengar i och med att viltet minskar. Faktum är att jakten näst efter produktionen av timmer och massaved är den näst största nyttigheten skogen ger. För bolag och arrendatorer betyder det att en avkastning på sikt blir mindre värd i och med att jakten försämras och det blir farligt att släppa en hund.
I debatten har det gällt för vargförespråkarna att skildra jägarna på ett sådant sätt att deras legitima intresse, att jaga, förklaras som ”ett partsintresse” och dess-utom ett intresse som automatiskt är mindre värt än intresset av att veta att det finns vargar i landet.
”Jakthundar kan försäkras” säger de som gärna vill se vargstammen växa. Visst kan de det, men återigen har vargvännerna vältrat över en kostnad på dem som jagar. Och vad som inte kan försäkras är det känslomässiga engagemang jägaren lagt ned i sin hund. De som jobbar med en jakthund fäster sig vid den.
Ett vargargument som är rent stolligt är att trafiken dödar fler hundar än vargen. Visst är det så, men antag att vi hade haft lika många vargar som bilar i landet…
Nu ska jag göra mig skyldig till ett debattknep som jag räknat upp här-ovan: Jag ska förminska vargintresset. Så här ligger det till: I snart 40 år har jag ränt i skogen. Under den tiden har jag, högt räknat, mött kanske 100 människor, troligen färre, som inte haft med jakten att skaffa. Då har jag ändå jagat i Stockholms, Sörmlands och Upplands län. När jag jagat norr om Dalälven har jag på 40 år inte mött en kotte!
Var är alla som vill se ett vargspår, höra eller se en varg?
Vargen är ett av jordens mest spridda djur, den finns från Kanada över hela norra barrskogsregionen till Norge. I många, om inte de flesta, länderna jagas djuren för allt vad tygen håller.
Dessutom ser man inte röken av någon vargsafari som, enligt vargens vänner, skulle ge exportinkomster och välstånd till glesbygden.
Visst kan vi prata varg, men lägg debattknepen på hyllan.
Bo Lindevall
Satirteckningen visar bara på människoförakt
Satir Vi jägare är en påpassad grupp. Fördomar om oss som brutala och känslokalla är inte helt ovanliga. Det beror antagligen på att folk utan insyn i jakten bara ser det faktum att vi dödar djur och inte allt annat jakten kan stå för.
Lobbygruppen jaktreform.nu har en vidrig teckning på sin hemsida. Den visar två människor som ligger i en vak och ropar på hjälp samtidigt som två jägare går bort från vaken med orden ”Vilken helvetes tur att vi upptäckte att det var Maud och Eskil”.
Teckningen kallas politisk satir men har enligt min mening inga satiriska poänger. Den speglar bara människoförakt och oförmåga att skilja på sak och person i den politiska debatten.
Denna typ av bilder skadar jakten och jägarna och jag ber lobbygruppen att ta bort den så fort som möjligt, innan någon sensationsinriktad nyhetstidning gör sak av det.
Det vore inte heller fel om Jägareförbundet, i förebyggande syfte, offentligt tar avstånd från sådana avarter.
Peter Nilsson/Halmstad
Bättre etik och moral vid vildsvinsjakt
!Vildsvin Under sista tiden har det skrivits mycket om vildsvin. Stora vildsvin har skjutits, vildsvin har attackerat hundförare och jägare har blivit bitna.
Nu har det hänt ytterligar en händelse, inte utan att man blir upprörd. Jag är själv jägare, men tycker att här har både etik och
moral åsidosatts.
Fredagen den 7 november var ett jaktlag från norra Småland ute på älgjakt. Till saken hör att jaktlaget haft en väldigt frispråkig kommunikation på jaktradion.
Bygdens jaktlag och jägare hade fått stor underhållning av vissa jägares oförsiktiga uttalanden i kommunikationsradion. Efter ett avslutat drev på eftermiddagen skulle jaktlaget återsamlas.
Då fick några av jaktlagets deltagare syn på ett vildsvin från bilen. En av deltagarna påbörjade en egen jakt och förföljde vildsvinet med bilen. Under tiden dirigerades han av en annan jaktdeltagare för att kunna genskjuta vildsvinet.
Då vildsvinet tog sin tillflykt ut i en sjö fortsatte jägaren till fots längs stranden, varpå han sköt mot djuret när detta befann sig i vattnet. Ett simmande vildsvin har en väldigt liten träffyta, resultatet blev därför en otrevlig skadeskjutning.
Djuret lämnade sjön och sprang till skogs och jakten övergick till eftersök .
Eftersöket pågick ett antal timmar och förflyttade sig över flera jaktmarksgränser. Vildsvinet sköts på kvällen. Då kunde det konstateras att käken var avskjuten.
En stor del av oss jägare anser nu att måttet är rågat!
Det är dags att vi jägare hjälps åt att återfå vårt förtroende bland ickejägare. Vi måste få bort denna kultur ur vår "familj".
Nu tycker vi det får vara nog.
Älgjägaren
För stor fokusering på vargarna
I Svensk Jakt Nyheter nummer 11 fanns en insändare ”För stort fokus på vargfrågan” Ett ord i rättan tid, bra att det finns någon som kan säga ifrån.
Jägareförbundet har i alldeles för stor utsträckning fokuserat på vargfrågan, ett problem som berör en minoritet av förbundets medlemmar. Naturligtvis ska antalet vargar hållas på en rimlig nivå, men låt oss slippa denna klappjakt på ett djur som alltid tillhört vår fauna.
I Svensk Jakt och Svensk Jakt Nyheter kan man läsa sida efter sida vad detta hemska djur ställt till med.
Det finns andra frågor för Jägareförbundet att driva, några exempel är: pBjörnens ökning, mer avskjutning krävs, björnen är i motsats till vargen i vissa fall direkt livsfarlig för människor, se senaste tidens händelser. pVårjakt på sjö-fågel. pSkärgårdsbornas rätt till jakt på Kronans öar och vatten. pMorkullejakten.
I likhet med den tidigare insändarskribenten tycker jag att det krävs att Jägareförbundet driver andra frågor än vargfrågan för att medlemmarna ska vara kvar i förbundet. De enda som tjänar på förbundets fokusering är jakthatarna som får näring åt sina synpunkter.
Jägare söder om Dalälven
Dags för anmälan till FN?
Riokonventionen Det är kanske dags att göra en anmälan av Sveriges regering till FN när det gäller regeringens hantering av fjälljaktsfrågan.
”FN-konventionen om biologisk mångfald”, den så kallade. Riokonventionen ratificerades av Sveriges regering 1993 och trädde i kraft 1994. Artiklarna 8j och 10c i Riokonventionen avses främst beakta och ta hänsyn till urfolks och lokala befolknkingsgruppers hävdvunna kunskaper och traditionella levnadssätt.
Artikel 8j lyder:”Varje avtalspart ska så långt det är möjligt respektera bevara och uppehålla kunskaper innovationer och seder hos urbefolkning och lokalbefolkning som förkroppsligar traditionella livsstilar relevanta för bevarandet av och det hållbara användandet av den biologiska mångfalden och uppmuntra deras tillämpning med godkännande och engagemang från innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och seder och uppmuntra jämlik fördelning av fördelarna som härstammar från bruket av sådana kunskaper, innovationer och seder”.
Artikel 10c lyder: ”Varje fördragsansluten part ska, såvitt möjligt och om så är lämpligt: skydda och uppmuntra sedvanligt utnyttjande av biologiska resurser i enlighet med traditionella kulturella sedvänjor som är förenliga med kraven för bevarande och hållbart utnyttjande.
Det vore anmärkningsvärt om man i regeringskretsar inte känner till Riokonventionen,
Nog är det en ynkedom av jordbruksministern att försöka krypa undan sitt ansvar genom att bolla över frågan till Länsstyrelserna. Dessa sitter ju med bakbundna händer.
Rolf Isaksson/Påläng